Uppgifter delvis saxade från Malte Johnson – Wikipedia!
Hittade något i METRO som väckte gamla minnen till liv! Pling berättar ju historia bakom spårvagnsnamnen i Göteborg. Tisdagen den 2 feb. var det om spårvagnen som heter Malte Johnson. Gav uppslag till denna kunskapssida om storbanden som spelat dansmusik på 40 och 50-talen.
|
Malte Johnsons storband på Liseberg i Göteborg
|
|
Personer på bilden ovan: Överst fr. vänster brassektionen: Andreas Skjold, trombone, Hans Lindgren, Gösta Nilsson, Rune Lindgren, Berndt Gustafsson, trumpet. Underst saxsektionen: Bertil Wikholm, barytonsax, Chris Holmström, tenorsax, Bengt Sjölund, altsax, klarinett, Sören Ahrnot, tenorsax, klarinett. Stående: Malte Johnson, alt- och tenorsax. Rytmsektionen: Rudolf Svensson, bas, Arne Milefors, trummor och Ivar Wefring, piano. Till höger skymtar sångerskan Sonya Hedenbratt. |
Minns du? |
Dansbanden |
Storband
Med storband avses en större jazzorkester typiskt bestående av fyra sektioner -
saxofon-, trumpet- och trombonsektion samt en ackompanjemangsektion
("kompsektion") - om totalt cirka 10-20 musiker. Storbandet kännetecknas av stor
flexibilitet vad gäller instrumentering, klang och dynamik och kan ses som
jazzens motsvarighet till symfoniorkestern.
Besättning
Den etablerade standardbesättningen uppgår till 17 man enligt:
fem saxofoner varav två altsaxofoner, två tenorsaxofoner och en barytonsaxofon
fyra trumpeter
fyra tromboner varav tre tenortromboner och en bastrombon
fyra kompinstrument: gitarr, piano, kontrabas eller elbas samt trummor
Storbanden har ofta även sångare och/eller sångerska samt dirigent. I mindre
omfattning förekommer utökade format med t ex en femte trumpet, valthorn, tuba
eller extra slagverk som vibrafon, congas och timbales. Storbandet kompletteras
ibland med en stråksektion till en stor underhållningsorkester. Bl a av
ekonomiska skäl används även mindre besättningar, i synnerhet i danssammanhang.
Ett vanligt format för mindre storband är fyra saxar, tre trumpeter, två
tromboner och tre kompinstrument, d.v.s. totalt 12 musiker. Mindre besättningar
är särskilt vanligt bland band som spelar tidig swingmusik, populär i
lindyhop-kretsar.
Det är vanligt att saxofonisterna, när arrangemangen så kräver, alternerar med
andra träblås som tvärflöjt och klarinett, s.k. dubblering. Trumpetarna byter
ibland trumpeten mot flygelhorn. Trumpetare och trombonister förfogar dessutom
över flera typer av sordiner med vars hjälp klangen ytterligare kan varieras.
Var och en av blåssektionerna har en stämledare som leder sektionen med avseende
på dynamik och frasering. Förstetrumpetaren (leadtrumpetaren) leder inte bara
trumpetarna utan har en överordnad roll i hela bandets tolkning av
arrangemangen. (Frank Sinatra hade till exempel ofta med sig en egen
förstetrumpetare som satte sin prägel på bandet som Sinatra kom och framträdde
med.) Jämte förstetrumpetaren är trumslagaren den som har mest inflytande över
bandets spel: Förutom att, tillsammans med gitarr och bas, stå för musikens
puls, tydliggör trummorna kompositionens form, styr dynamiken, förstärker
rytmiska figurer i blåset och bjuder på, många gånger, spektakulära "fills" och
solon. De stämmor som vanligen ges mest soloutrymme är altsax I (leadalt),
tenorsax I, trumpet II, trombon II samt piano.
Repertoar
Under 30- och 40-talet spelade storbanden främst dansant swing men redan under
slutet av 40-talet förekom experiment med bebop i konsertant tappning. Med åren
har andra stilar tillkommit och latinamerikansk musik (t ex bossanova och
samba), funk, R&B m m finns ibland på repertoaren.
Förutom instrumenteringen ligger mycket av storbandets typiska "sound" i sättet
att komponera och arrangera för ensemblen. Modern storbandsmusik kan ibland vara
väsensskild från swingen och mer likna europeisk konstmusik, men oftast används
alltjämt arrangeringstekniker som etablerade sig under 30-talet, som t ex bruket
av blockackord för att harmonisera melodier. Ofta använder arrangören trumpet-
och trombonsektionen tillsammans som en kombinerad brassektion som kan sättas in
växelvis med saxsektionen eller för att kommentera/förstärka fraser saxarna
spelar.
Gemensamt för nästan all repertoar, oavsett stil och tidsepok, är att stora
delar av styckena är "genomkomponerade", d.v.s. allt som skall spelas är
noterat, medan vissa partier utgörs av improviserade solon. Under solopartier
spelar ofta bara solisten och kompet, så orkestern reduceras temporärt till en
liten grupp (typiskt jazztrio till kvintett). Det är också vanligt att delar av
blåset svagt spelar s.k. bakgrunder under soloinsatserna. Mot slutet av stycket
finner man ofta en kulmen i form av ett "shout-chorus", där hela blåset spelar
för fullt.
Kända storband utomlands och i Sverige.
Till pionjärerna som utvecklade formatet under 1920-talet räknas Paul Whiteman,
Fletcher Henderson och Duke Ellington. Bandledare som etablerade sig under
swingeran, c:a 1930-1945, inkluderar Count Basie, Cab Calloway, Tommy Dorsey,
Benny Goodman, Gene Krupa, Glenn Miller och Artie Shaw. Tidigt ute att spela
modernare jazz i storbandstappning var Dizzy Gillespie, Woody Herman och Stan
Kenton. 50- och 60-talsupplagorna av Basies band, med arrangemang av Neil Hefti
respektive Sammy Nestico, utgör för många entusiaster arketypen av ett storband.
Thad Jones och Mel Lewis startade under 1960-talet ett stilbildande storband där
Jones nyskapande sätt att arrangera vidareutvecklade traditionen från Basies
band (där han tidigare spelat leadtrumpet), vilket kom att skapa grunden för
modern storbandsarrangering. Efterföljare är t ex Bob Brookmeyer, Jim McNealy
och Michael Abene. Band som, förutom jazz, även spelade rock- och funkinspirerad
musik leddes av Buddy Rich och Maynard Ferguson. Bob Mintzer och Jaco Pastorius
är exempel på bandledare vars kompositioner ibland innehåller element från
fusionsjazzen. Andra exempel på internationellt erkända samtida arrangörer och
storbandsledare är Gordon Goodwin och Maria Schneider.
Storbanden utgör en populär form av musicerande i Sverige, både på amatörnivå
och professionell nivå. På 1940- och 1950-talets danspalats som Nalen,
Vinterpalatset i Stockholm och Rotundan i Göteborg spelade band ledda av Thore
Ehrling, Seymour Österwall, Lulle Ellboj och Malte Johnson. 50- och 60-talets
Radiobandet under ledning av Harry Arnold, liksom efterföljaren
Radiojazzgruppen, var inflytelserika storband. Gugge Hedrenius Big Blues Band
spelade upp till dans på Bal Palais och Strömsborg under 70- respektive
80-talet. På 90-talet var Johnny Olsson Storband ofta synligt i TV-rutan. Bland
de mest kända idag regelbundet aktiva banden finns Tolvan Big Band, Bohuslän Big
Band, Norrbotten Big Band, Stockholm Jazz Orchestra, Visby Storband, Mats
Holmquists Stora Stygga och Sandviken Big Band. Sedan 2004 håller sig Stockholms
konserthus med ett eget storband av internationell klass, Blue House Jazz
Orchestra, under ledning av Peter Asplund och Magnus Lindgren.
Malte Johnsson
John Erik Malte Johnsson, född den 24 oktober 1910 i Raus, död den 24 oktober
2003 i Göteborg, var en svensk orkesterledare och jazzmusiker med saxofon som
huvudinstrument.
Malte Johnson började spela fiol redan som tioåring, då pappan köpte en
"trekvartsfiol" av den kringresande bygdespelmannen Hjalmar Tilly, som också
under ett par år var Maltes första musiklärare. 16 år gammal tog Malte realen,
slutade skolan och börjar arbeta på Elektromekano i Helsingborg, och tog
därefter privatlektioner till och från för Christer Barter.
Malte hade sitt första engagemang i september 1927 på kafé Thalia i Helsingborg,
där han spelade fiol tre dagar i veckan tillsammans med sin 15-årige
pianospelande kompis Sven Ohlsson. Förtjänsten var åtta kronor per kväll. Det
första bandet kallades Yola-band, då med Erik Thorsson på cello och spårvägaren
Tage Frost på trumpet. Bandet var kvar på Thalia till 1930. Nu hade Malte börjat
tjäna pengar på sitt spelande och köpte samma år sitt första piano.
Från 1933 var Malte yrkesmusiker, då han skrev sitt första kontrakt med John
Eeks orkester, den 23 april på Hotel Mollberg i Helsingborg. Han spelade då fiol
och saxofon.
Redan efter ett år lämnade Malte John Eeks orkester, och tog därefter
fiollektioner under ett och ett halvt år, hos den framstående violonisten,
professor Peder Möller i Köpenhamn.
År 1935 fick Malte sin första egna, egentliga orkester. Orkestern hörde till
Folkets park i Helsingborg, och stommen bestod av Eges orkester med sex man. De
sex var; Ture Månsson (saxofon), Börje Åhman (piano), Malte Johnsson (saxofon),
Henry Strömblad (bas), Nils Otteryd (saxofon), Hugo Andersson (trumpet) och Erik
"Kirre" Gustafsson (Ege) på trummor.
På hösten 1935 flyttade Malte till Göteborg för att ingå i Sam Samsons orkester,
som behövde en ny saxofonist, men också kunde spela fiol. Orkestern hade fått
ett engagemang på danssalongen Wauxhall i Göteborg. Hans lön var nu 105 kronor
per vecka.
Till Liseberg och den fyra år tidigare invigda Rotundan (nu Rondo) kom han 1944
och förblev Liseberg trogen under några decennier, de sista åren som ledare av
Cabarethallens orkester.
Malte Johnson gjorde ett 30-tal skivinspelningar med sin orkester, som var ett
storband i paritet med Thore Ehrlings, Sam Samsons och Seymour Österwalls. Raden
av elitmusiker som medverkat genom åren, vittnar om orkesterns standard:
Bengt-Arne Wallin, Jan Johansson och Nils-Bertil Dahlander för att nämna några.
På orkesterns skivinspelningar finns vokalartister som Sonya Hedenbratt, Gunnar
”Siljabloo” Nilsson, Harmony Sisters och Delta Rhythm Boys.
1940 invigdes Rotundan (nu Rondo) se bild nedan.
Rondo invigdes den 10 januari 1940 och var under många år ett av Göteborgs mest välbesökta danspalats. Här spelade alla Sveriges största dansband. År 1956 byggdes Rotundan om till dansrestaurang och Lisebergs Restaurant AB tog över driften.
Där har man haft kul många danskvällar! (1950-60)
1992 |
BEN-SON CONSULTING Björboholm Sweden E-MAIL bxn@telia.com
2016 |
Started 1997-01-26 Updated 2017-10-26 16:21 BX