Webbmasterns anmärkning: Tar mej friheten att komplettera med uppgiften att Herberts hemmahamn var Lennartsfors som inte ligger i Dalsland utan i sydvästra Värmland. Dalslands Kanal skulle hellre hetat Dal-Västra Värmlands Kanal då mycket stor del av sjösystemet är i Värmland om man räknar kvadratmeter sjö. Har därför ändrat på de ställen som det står Dalsland i artikeln . Hela området hette förr i tiden Nordmarken. 

HERBERT VAR EN TUFFING NÄR HON SLOGS MED ISEN.

Bogserbåten Herbert på provtur vid leveransen 1905 Foto: Arkivet, Sjöfartsmuseet, Göteborg men detta är en kopia av bilden i Alingsås Tidning 29 nov. 1991 Fotokopiar från dagstidningar blir inte bra då text och tryck på "baksidan- nästa sida" lyser igenom vid skanning. Skall försöka få låna bilden i orginal.

ÅNGBÅTEN Herbert tuffar på och har efter renoveringen gjort flera färder på Mjörn. Den på nytt nyfödda bogseraren får på det här viset en mycket angenäm pensionärstillvaro. Annat var det förr. Herbert slet som en galärslav i metertjock is  i de värmlänska och -dalsländska farvattnen, vilket gick hårt åt både skrov och besättning.

Idag har Herbert fyllt 86 år och är vackrare än någonsin. Mjörns Ångbåtsförening har på fem år låtit honom genomgå en total förvandling från att ha varit en hårt sliten ångbåt, som hittades vid Bullaren i Bohuslän. Ser man till båtens historia är det inte utan att man lyckönskar Herbert till en trygg och angenäm ålderdom. Ett sakta tuffande på isfritt vatten är verkligen vad han förtjänar. Gudarna ska veta att så inte alltid varit fallet.

Herbert byggdes år 1905 på Eriksbergs Mekaniska Verkstad i Göteborg efter en beställning från sågverksägare Lindstein. Han var direktör på Strands Såg vid sjön Stora Le i Dalsland. Bogserbåten utrustades med en tvåcylindrig ångmaskin på 45 hästkrafter, tillverkad i Kristianstad.

 Den27 februari 1905 rutschade Herbert av slipen vid varvet. 

TVÅ ÅR senare bytte båten ägare när Lennartsfors AB köpte den för 15 000 kronor. Skeppare blev Johan Jonsson, en robust sjöbjörn, som förde befälet så länge båten var i brukets ägo. Maskinisten hette Agart Wassberg och han stannade som chef i maskinrummet ända till 1947. 1977 dog denne maskinist, 89 år gammal (han var för övrigt farfars far till skidvärldsmästaren Thomas Wassberg). Den övriga ursprungsbesättningen bestod av Birger Petterssson och Elof Johannesson.

Herbert hade den viktiga sysslan att forsla timmer från NORDMAKENS skogar. När kanalen blev klar 1868 innebar det ett fantastiskt uppsving för både skogsbruket och den dagliga varuförsörjningen. Tidigare hade man bara häst och vagn att tillgå för transporter. Nu kunde man ra exempelvis timret ur skogarna betydligt snabbare.

TRÄMASSAN från Lennartsfors skeppades till Dals Ed där den lastades över på järnvägsvagnar för transport till Halden i Norge — och därifrån vidare med båt till England.

Transporter gick även över Göteborg. En sådan 25 mil lång resa med bogsering av två pråmar tog normalt en vecka, men det kunde ta betydligt längre tid också om Vänern var tjurskallig. Skepparen hade normalt två pråmar och vid hårt väder fick man ligga i lä någonstans.

Att ta sig från Lennartsfors, som ju ligger i Värmland, genom Dalslands kanal innebar att Herbert fick passera 27 slussar, ett nog så slitsamt och tidsödande arbete. 

UTÖVER trämassa transporterade Herbert hopbuntade massavedsstockar, så kallade mosor, till trämassefabrikerna. Mosorna var dimensionerade efter slussarna, som höll 23 meters längd, 4 meters bredd och 1,8 meters djup. Innehållet i varje mosa var cirka 50 kubikmeter. Herbert drog maximalt 60 mosor, men då var hastigheten minimal. Mosorna drogs med handkraft genom slussarna.

Det hände inte så sällan att mosorna slet sig och då kunde de bli en verklig fara för sjöfarten. Stockarnas toppar sjönk till botten och nederdelarna blev till livsfarliga hinder för passerande båtar. Skepparna hade dessutom ett svårt jobb att hitta fram till undangömda vikar och farleder där timret låg färdigt för transport. 

EFTERSOM Herbert var byggd för gång i is blev det extra jobbigt på vintern. Då fick Herbert dessutom överta persontrafiken från passagerarbåtarna Flora, Nordmarken och Idun. När det var riktigt tjock is fick Herbert, och den likaledes isgående Helle, tjänstgöra tillsammans. Helle utrustades då med en kilformad träkonstruktion i aktern, där Herbert körde in sin för. Herbert tryckte Helle framför sig och ibland hamnade Helle ett gott stycke upp på isen innan den brakade igenom med dunder och brak. Det kunde bli ett otal fram och back i maskin under en sådan resa.

Isbrytningen tog hårt på både personal och båt, och var dessutom långt ifrån riskfri. Nitar gick ofta sönder i båtskrovet och propellrarna var illa ute många gånger. Vid grannbruket Gustavsfors rusade båten bakåt efter att ha varit ett stycke upp på isen. Aktern hamnade då under iskanten i rännan och man var ytterst nära att kantra. 

Vid de svåra lutningarna hamnade oljeblandat kölvatten på durken i maskinrummet och gjorde underlaget såphalt. Det hände till och med att man fick hålla i maskinisten medan han skötte reglagen. Detta för att han inte skulle skadas av de rörliga maskindelarna.

Under isbrytning var oväsendet öronbedövande. Dunsandet och smällandet gjorde det helt omöjligt att tala ombord, och i synnerhet i maskinrummet. Värst var det när isrännan skulle “kantas”, det vill säga rensas från utskjutande isstycken. Isbrytningen pågick dygnet runt och det var mycket svårt för besättningen att sova, dels på grund av oväsendet och dels för att det var svårt att hålla sig kvar i “bingen”.

Svåra vintrar kunde isen bli metertjock och då gick det långsamt. Vid ett tillfälle tog det en hel vecka att ta sig den 60 kilometer långa sträckan från Lennartsfors till Dals Ed. Sådana vintrar körde hästfororna alldeles intill pråmarna på isen och lossade direkt i lastrummen. Kol till båtarna lastades ombord på samma sätt. 

BESÄTTNINGEN ombord på Herbert fick också agera skickebud för allehanda ärenden. Befolkningen ville ha allt från mediciner till damhattar köpta i Dals Ed. Det hände också att folk använde Herbert som ambulans (dock en långsam sådan). Vid ett tillfälle var en blivande mor med på båten, men det blev så akut att skepparen fick styra in till närmaste boningshus där nedkomsten kunde genomföras lyckligt. 

BRUKET Lennartsfors var känt för att lägga stor vikt vid underhållet och det gällde även Herbert. Varje år målades Herbert både över och under vattenlinjen. Målarna hette Strömberg och Nielsen. Pannan skulle också hållas ren från sot, slagg och pannsten. 1 pannan finns ett så kallat manhål, dimensionerat för att mindre pojkar ska kunna åla sig in och utföra arbetet. Fritt från skolan fick de och dessutom arvoderades arbetet med hela 5 kronor. Det var status över det jobbet — att komma tillbaka till skolan och berätta att man gjort pannan ren var inte fy skam. Det berättas att sista gången som Arne Wassberg (maskinisten Agarts son) skulle in i pannan var han i största laget. Efter avslutat arbete kunde han inte komma ut. “Bli inte nervös pojk, för då sväller kroppen’~ sa fadern lugnt. Kläderna fick skäras av bit för bit och så småningom gick det att få fram Arne. 

LIVET ombord var ganska enahanda för de anställda och det gällde att skaffa sysselsättning. Besättningen lagade mat, fiskade, läste och ägnade sig åt allehanda slöjdarbeten ombord. Agart Wassberg var en av dem som jobbade med händerna. Bland annat tillverkade han fina kopparsaker och en del verktyg till båten.

Utöver sin tunga tjänst på Nordmarkens sjösystem fick Herbert även tjäna som ren rekreations- och representationsbåt. Bolagets chef, Elof Biesert, var ordförande i ett flertal företag och därtill riksdagsman och statsråd i två regeringar. Detta gjorde att Herbert användes för att ta emot allehanda potentater, som gästade Dalsland. Gästerna anlände till Dals Ed där de hämtades av Herbert.

DEN SISTA kända nöjesresan gjordes 1942, samma dag som Hitler på morgonen hållit ett flammande tal och förklarat Ryssland krig. Disponent Lennart Biesert tänkte först inställa resan, men ändrade sig sedan med orden: “Det är,kanske den sista resan vi kan göra med Herbert”. Turen gick tilI Rävmarken i närheten av Dals Ed, där bolaget hade skogar.

Under kriget blev det allt mindre att göra för bruksbåten Herbert. Båtarna till England bombades och transporterna fick upphöra. Därmed blev klimatet oerhört kärvt för trämassefabrikerna utmed Dalslands Kanal.

I detta skede - 1943 - såldes Herbert till bröderna Birger och Valdemar Ek i Lennartsfors. Herbert användes i stort sett nu för timmerbogsering fram till 1965 men då tyckte bröderna det blev för jobbigt och sålde båten vidare till Vänersborg 1967. 1968 var sista gången hon slussade på kanalen på resa till Vänersborg. Efter ett olyckligt mellanspel i Bohuslän kom Herbert till Alingsås 1986. Mjörns Ångbåtsförening köpte den, och vintern 1986 rullades den på trailer till sitt nya liv i Alingsås.