Berättelsen kan starta på
1850-talet i Bro socken på Stångenäset. Här bodde på gårdarna Häller och
Ingalsröd en familj bestående av föräldrar och åtta barn, fyra pojkar,
Johannes Mauritz, Carl Adolf Ferdinand, Victor och Axel samt fyra flickor.
Familjen hade bestått av ytterligare två pojkar, som dött i späd ålder. Gårdarna
hade tillhört släkten i flera generationer, men olyckliga omständigheter
gjorde att man fick lämna allt 1865 och familjen splittrades successivt.
Samtliga barn hamnade så småningom i Göteborg, och här skall pojkarnas öden
beskrivas.
År 1867 fastställde K. M:t
Länsstyrelsens i Göteborg beslut att Alexander Keiller inte fick utvidga Göteborgs
Mek. Werkstad vid Skeppsbron på det sätt som han tänkt sig. Varvsverksamheten
flyttades därför till andra sidan älven, och redan året därpå, 1868, hade
man kommit så långt att den första ångaren kunde byggas där.
Johannes Mauritz Göransson
var äldst (f 1845) av de fyra bröderna från Bro socken och flyttade redan
1867 med sin bror Carl Adolf Ferdinand till Göteborg och bosatte sig på
Gubbero, som låg i Sannegården. Han fick anställning som plåtslagare på det
keillerska varvet, som samma år hade etablerat sig på Hisingssidan. Han
arbetade där till 1877, då han flyttade till Stockholm och arbetade som plåtslagare
på Bergsunds Mekaniska Verkstad på Söder. Företaget ägde ytterligare ett
varv, Finnboda Varf. Han avslutade sina dagar som plåtslagare på Helsingborgs
Varv år 1894.
Brodern Carl Adolf
Ferdinand Göransson (f 1848) flyttade också till Göteborg 1867 och
bosatte sig på Slätten, som låg på Lindholmen. Han fick också anställning
på det nya varvet på Hisingssidan som plåtslagare. Han gifte sig med en
flicka som kom från Bro socken och som några år tidigare (1859) hade flyttat
till Lindholmen. Var det av den anledningen som Carl hamnade just där? På
varvet kallades han "Kalle Göran", och han arbetade på Göteborgs
Mek. Werkstad fram till sin död 1910.
Då hade hans båda söner
arbetat i många år i plåtslageriet.
Carl fick Patriotiska Sällskapets
medalj av Keiller för lång och trogen tjänst. Medaljen med tillhörande brev
från Keillers finns idag hos Viktor Göranssons dotter Elsa.
Carl Göransson, med medaljen som han fick av Keiller i plåtslageriet
på GV
Gustav Göransson, verkmästare
Den tredje brodern hette Victor
Göransson (f 1862) och kom till Göteborg och Lindholmen år 1876. Han fick
anställning som filare på Göteborgs Mek. Werkstad. Hur länge han var anställd
på varvet kan jag inte säga, men när han dog 1897 var han ångslupsbefälhavare
i Göteborgs hamn. Han hade två pojkar: äldste sonen hade sedermera
herrekiperingsaffär i Eslöv och den andre råkade ut för en sprängolycka i
Dalsjöfors och blev blind.
Den fjärde brodern hette
Axel Göransson (f 1862) och kom till Göteborg och Lindholmen är 1879. Han
började som filare på Keiller-varvet, men hur länge han var anställd där
vet jag inte. År 1897 tog han anställning hos Belgiska staten och var
maskinist och kapten på flodångare som trafikerade Kongofloden fram till sin död
1907. Han ligger begravd i Leopoldville. Han var gift men hade inga barn.
Vi återvänder nu till Carl
Adolf Ferdinand Göransson och hans hustru Augusta Charlotta Andersson. De
bosatte sig på Slätten 1:a roten nr 21 och senare i 1:a roten nr 5. Tre barn växte
upp i familjen, två pojkar och en flicka, Gustaf Adolf, Anna Charlotta och
Viktor Alexander.
Gustaf Göransson
( f 1874) började i unga år som plåtslagare på Göteborgs Mek. Werkstad och
slutade sitt yrkesverksamma liv som verkmästare i plåtslageriet på Götaverken,
som det då hette sedan 1917.I början av 1900-talet var han en tid anställd på
Karlstads varv, men hämtades tillbaka av Hugo Hammar, enligt brev daterat 9
juli 1912. Under många år ansvarade han för uppsättning och montering av många
järnvägsbroar runt om i Sverige. Dessa broar förtillverkades i broverkstaden
på Götaverken. På 1930-talet praktiserade han på Wulkan-varvet i Hamburg. Där
uppmärksammade han en effektiv spantbockningsmaskin, som han i hemlighet mätte
upp del för del - ett par mått varje dag. Efter dessa uppmätningar
tillverkade Götaverken sedan en egen maskin., vilket bidrog till ökad
kapacitet.Efter sin pensionering anlitades han som inspektör bl.a. på Lödöse
varv. Han dog 1946.
Gustaf var gift två gånger.
Med sin första fru, Helena Westman, hade han tre barn, två pojkar och en
flicka, Axel Adolf (f 1902) och Helge Gustav (f 1904) och Anne Elisabeth
(f1906). Hans första fru dog 1908. Samtliga barn kom att få sitt levebröd från
Götaverken. I sitt andra gifte blev han svåger med Harald Hansson, som var
chefsinspektör på Svenska Lloyd.
Helena Westman hade två bröder,
Johannes och Harald Westman, som var förman och verkmästare i plåtslagerierna
på de två andra varven i Göteborg. Johannes hade bl.a. en son, Henning
Westman, som var driftsingenjör på Uddevallavarvet.
Axel Göransson kom
som 14-åring till Götaverken och var där hela sitt liv fram till sin död
1959 och arbetade som förman i plåtslageriet. En tid ansvarade han för
tillverkning och uppsättning av stora oljecisterner runt om i södra Sverige.
Uppsättningen tillgick så att man började nerifrån och byggde uppåt och
till sist svetsade man taket. Detta arbetssätt var vedertaget och fordrade
mycket ställningar och arbete på höga höjder. Han funderade på om man inte
kunde göra tvärtom och börja med tanktaket på marken och sedan fylla på med
plåt underifrån. På så sätt arbetade man hela tiden i markplanet och utan höga
ställningar, men man måste ha kraftiga domkrafter. Detta måste testas!
Problemet var att när man väl börjat kunde man inte ändra sig. Men
experimentet lyckades, dock med minsta möjliga marginal eftersom de tillgängliga
domkrafterna var alltför svaga. Tekniken hade kommit för att stanna och tillämpades
sedan i fortsättning.
Axel har en son, Rune Göransson,
som efter skolan började på Götaverkens Industriskola och sedan arbetade
några år på Göteborgsvarvet och
Arendalsvarvet.
Viktor Göransson, sjösatte
350 fartyg.
Helge Göransson, en av Strandöns "skapare"
Helge Göransson började
som 15-åring på Götaverkens skrovritkontor och var väl under den första
tiden s.k. springpojke, innan han fick börja rita fartyg. Många år gick han
kvällskurser på Slöjdföreningens skola och ritade även många mindre fartyg
för professor Rosengren på Chalmers.
Med tiden blev han ansvarig för
inrednings- och utrustningsavdelningen på skrovritkontoret och var med om att
inreda och utrusta fartyg som "Saga" och "Stockholm". Götaverken
och Svenska Amerika Linien visade sin uppskattning av hans arbete genom att
inbjuda honom att få följa med på "Stockholms " jungfruresa till
New York i februari 1948.
Han fick erbjudande om att börja
på varvskontoret som reparationsingenjör, och detta arbete hade han sedan till
sin pensionering 1969. Även i det arbetet fick han syssla med de stora
passagerarfartygen från Svenska Amerika Linien och fick tillfälle att göra många
resor med fartygen på deras kryssningsresor, för att förbereda kommande ändringsarbeten
och ombyggnader vid varvet. Efter sin pensionering arbetade han några år på
Broströms som konsult, återigen med passagerarfartygen.
I slutet av 1930-talet fick
han tillsammans med en annan tjänsteman, Bror Andersson-Alvdén, uppdrag att
utarbeta ett förslag till hur de pengar som tjänstemännen fått av direktör
Ernst August Hedén på hans 60-årsdag skulle användas. Resultatet blev att
Strandön inköptes som semesterö för Götaverkens tjänstemän. Det var ett
kontroversiellt köp, med tanke på avstånd och kommunikationer, men ön blev
med tiden en mycket uppskattad semsteranläggning.
Helge Göranssons stora
engagemang i Strandön gav skämtsamt upphovet till förslaget att döpa om ön
till Helgeandsholmen. Mer om Strandön finns att läsa i Lars Härnemans
minnesskrift från 1988. På ett fotografi från invigningen av Strandön 1938 där
Ernst A. Hedén hissar flaggan står bakom honom en liten grabb som är
undertecknad.
År 1944 köpte Helge Göransson
en tomt i Arendal och byggde sig en sommarstuga. Den låg där rondellen framför
huvudporten idag är belägen. Genom berättelser från befolkningen därute
fick vi reda på att i början av 1800-talet hade där bott en man som kallades
för "Far i Gapet" (efter Gapekilen, som gick in där). Vad Helge Göransson
inte hann få veta innan han avled 1991 var att denne "Far i Gapet"
var en släkting till honom i rakt nedstigande led på hans mammas sida, hans
mormors farfar. Denna släkt har vi nu kunnat följa till mitten av 1600-talet
ute i Arendal, och vid den tiden ägde de just de områden där Arendalsvarvet
byggdes. Man kan säga att Helge verkligen hade sin rötter i Götaverken.
Helge Göransson har en son, Lars
Göransson, som skriver denna artikel. Även jag har arbetat på Götaverken.
Första jobbet var under julen 1944 som springpojke hos Lind på Arkivet, med en
lön på 34 kr i veckan. Arbetet kunde bl.a. bestå i att köpa ut ransonen på
Magasinsgatan för någon på kontoret. Tänk er dagens 11-åring komma in på
Systemet och inhandla två 75-or; en omöjlighet nu, men då gick det bra Efter
flera års feriearbeten i maskinverkstaden, i reparationsverkstaden och på
mallvinden började jag min fasta anställning på skrovritkontorets
klassavdelning och var med om att rita de första fartygen till Arendalsvarvet.
Efter några år på Arendals skrovritkontor slutade jag där och började på
Marinkonstruktioner. Efter sex år återvände jag till Göteborgsvarvet och var
kvar där till 1975.
Annie Göransson,
som var dotter till Gustaf, hade också anknytning till Götaverken. Hennes man,
Verner Andreasson, arbetade hela sitt yrkesliv i Götaverkens träverkstad
och de sista åren på Arendalsvarvet. Han pensionerades 1970 och dog 1986.
Systern till Gustaf var Anna
Göransson (f 1880). Hon var gift med fartygsmaskinisten Karl Jacobsson och
de hade en dotter Greta. Greta var gift med Henry Danielsson, som hela
sitt yrkesliv arbetade på Götaverken, den sista tiden före pensioneringen
1972 på Arendalsvarvet
Han dog 1955
Brodern till Gustaf var Viktor
Göransson (f 1882). Han började som 12-åring på Götaverken som "nagelapa",
och arbetade där till sin pensionering 1947. Han hade då under många år
varit verkmästare i plåtslageriet och var känd som en krävande arbetsledare,
som också ställde höga krav på sig själv och sitt kunnande. Viktor
ansvarade för sjösättningar av 350 fartyg, en svårslaget rekord. Han fick
Vasaorden två gånger. Också han hade sommarstuga på Arendal, även den nu
skattad åt förgängelsen. Det finns säkerligen andra än jag som bättre kan
skriva hans levnadshistoria på Götaverken.
Efter sin pensionering
anlitades Viktor Göransson av Sten A. Olsson som inspektör för fartygsbygget
"Dan" på Falkenbergs Varv. Resorna till Falkenberg gjordes tillsamman
med Sten A. Olsson i hans bil. Viktor dog plötsligt 1955 vid bordet efter en
middag. Han hann tacka sin fru för den goda maten, och så var han borta.
Viktor har två döttrar,
Karin och Elsa. Karin gifte sig med Göte Gustafsson, som arbetade på Götaverkens
mallvind och sin sista yrkestid på Arendalsvarvet. Han pensionerades 1966 och
avled 1985.
Detta är en sammanfattning
av en hel släkts arbetsinsats på Götaverken, från det att varvet flyttade över
till Hisingssidan 1867 och nästan fram till att varvsindustrin i Göteborg gick
i graven på 1980-talet.
LARS GÖRANSSON