STATLIGA MILJONER SATSAS PÅ ATT UPPMÄRKSAMMA INDUSTRIELLT KULTURARV

"Satsningen skall genomföras på ett sådant sätt att intresset, engagemanget och delaktigheten när det gäller industrisamhällets kulturarv ökar". Så står det i direktiven till den delegation som regeringen tillsatt för att den skall föreslå hur man skall använda de 24,5 miljoner kronor som under tre år skall satsas på industrisamhällets kulturarv.

Det är under åren 1999 - 2001 som delegationen skall arbeta för att intresset och delaktigheten skall öka när det gäller industrisamhällets kulturarv. Delegationen skall också göra urval av vad som skall bevaras av industrisamhällets kulturarv och lämna underlag till regeringen för konkreta projekt som kan ges ekonomiskt stöd.

De hos vilka man skall försöka öka intresset är bl.a. näringsliv och fackföreningsrörelse, organisationer och föreningar Särskilt nämns industriminnesföreningar, arkivsällskap  m.fl. vars insatser skall uppmärksammas när det gäller att ta tillvara, utveckla och sprida kunskap om industrisamhällets kulturarv.

Utredning ställer frågor

Delegationen har tillkommit efter ett förslag från "utredningen om en statlig satsning på det industrihistoriska kulturarvet", som gjorts av professor Erik Hofrén, som byggt upp Arbetets museum i Norrköping (och som var årsmötestalare hos Varvshistoriska Föreningen för en del år sedan).

Hans utredning ger få konkreta förslag, och har mest fått formen av en diskussion om vad det industriella kulturarvet är, vilka som är dess "brukare" och vilka metoder som skall användas i det fortsatta arbetet med det. Utredningen har fått namnet "Frågor till det industriella samhället"; många svar ges alltså inte.

Medborgarförankring viktig

Också i den här utredningen betonas vikten av medborgarförankring, och "särskild hänsyn skall ägnas kulturarvets demokratiska funktioner", säger utredaren. Han anser också att kulturarvet, så som det hittills definierats har vissa brister: vems historia är det som berättas?

I ett av kapitlen kommer utredningen in på problemen med de stora dimensionerna, problem som ju är aktuella för oss som arbetar med varvshistoria och som ju får vara nöjda med bilder av fartyg, motorer, dockor osv. När det gäller byggnader säger utredningen: "Det kostar mycket pengar att restaurera omfattande och/eller komplexa anläggningar. I många fall finns dessa dessutom på fastigheter med högt exploateringstryck". Har man tänkt på de sista resterna av den sista stapelbädden på Eriksberg?

I ett kapitel förs ett resonemang som enkelt uttryckt kan sägas handla om hur gammalt något måste bli för att kunna betraktas som ett kulturminne. Det kanske inte alls behöver ha blivit ett minne för att vara värt att ta hänsyn till som en del av vår kultur, t.ex. den industriella kulturen? Istället för kulturminnesvård eller kulturmiljövård borde man kanske tala om kulturvård. Om man glömmer bort dagens produkter och miljöer riskerar de att förslummas. "Kulturvården skall se bevarandet som en kontinuerlig vård av samhällsprodukterna med utsuddande av gränserna" citerar utredningen en annan sakkunnig.  

Ett industriellt kulturarv?