Det var jobbiga år. Från varvet gick jag till skolan och från den kom jag hem halv tio, och då satte jag mig för att gå igenom det vi arbetat med i skolan den kvällen. Jag var redan gift och hade två barn, så när jag var klar på GTI efter sex år var jag verkligen glad. Och jag var den förste i vår familj som tagit någon examen!              

I och med Metall-strejken 1945 slutade jag på Götaverken och började i stället på en mindre firma på Marieholm, som också sysslade med fartygsreparationer. Efter den gick jag till Electrolux och deras verkstad i Getebergsäng, gamla Bohus Mekaniska. Då var det tal om att Electrolux skulle flytta sin kylskåpstillverkning dit, och jag blev en av dem som fick åka till fabrikerna i Stockholm och Motala för att lära mig allt om kylskåp. Men det blev inget av med kylskåpstillverkningen i Göteborg, och istället sålde Electrolux verkstaden till Saab.

Ungefär samtidigt fick jag se att Götaverken annonserade efter folk till sin tidsstudieavdelning, som var nystartad och leddes av Jan Olrog. Jag sökte dit, fick jobb och 1953 var jag alltså tillbaka till Götaverken.

Detta var under den tid när MTM var i ropet. Detta var ett system som innebar att arbete skulle delas in i små delar som skulle mätas och tas tid på och som var avsett att rationalisera produktionen och ge grund för ackordsbetalning. Vi hade lärare från USA här för att lära oss detta nya, som det arbetades ganska mycket med. Men så småningom visade det sig att systemet inte passade för den typ av tillverkningar som vi hade på Götaverken.

Från tidsstudieavdelningen flyttade jag ganska snart över till förhandlingssekretariatet, där min uppgift blev att sköta förhandlingarna med Verkstadsklubben.

En fördel hade MTM: det gick att räkna ut lönerna med hjälp av en särskild räknesticka, som Götaverken tog fram.

De förhandlingsresultat som sekretariatet kommit fram till togs sedan upp med varvschefen som då var Göran Måhlén - tillsammans med  överingenjörerna för varje avsnitt och blev antingen godkända eller ajournerade till nästa sammanträde.

Detta nya arbete innebar att man ständigt måste lära sig mycket nytt, som kom med nya avtal och regler på arbetsmarknaden. Då och då kallade vi på sekretariatet också in cheferna för att vi i vår tur skulle sätta dem in i vad som var nytt. 

Eftersom jag arbetat så mycket ute på varvet kände jag ju många av gubbarna och visste mycket om hur arbetena gick till och därmed visste jag ju vad jag talade om i förhandlingarna. Vid ett tillfälle hade vi en diskussion om hur lång tid som krävdes för att sätta upp en apparat som användes för att döma upp ändarna på panntuber. Jag menade att det gick att klara mycket fortare än vad klubbens förhandlare påstod. För att lösa tvisten tog jag helt enkelt upp en sådan apparat till kontoret där vi förhandlade, och ovan som jag var gick det ändå på bara fem minuter, snabbare till och med än vad jag sagt från början. Då höll ju Verkstadsklubben med, förstås.

Min princip var att alltid vara helt ärlig, att aldrig försöka lura klubbens förhandlare. Och när jag gick med pension 1976 fick jag en gåva av klubben och avskedsorden: -Du är nog det enda tjänsteman som någonsin fått något av oss!