I KOFFERDAMMEN

av Aino Trosell

Ur "Varv" 1997 Sidan 32 - 35

 

Kofferdamm. Jag vet inte varför det heter så. Men det är en storts dubbelvägg, dubbelskott, kanske mellan olika tankar eller mellan tankarna och resten av båten. Liksom dubbla botten.

Vi har sektioner i verkstan, delar av kofferdammen. Inne i dem är det mörkt. Man få dra med sig en hinklampa och kravla in.

Det är också trångt. Utan utsug blir det rökigt. Vi har inte fått några ordentliga utsug än och jag vill inte verka tjafsig. Jag kryper in i sektionen med mina verktyg. kabel och lampa.

Det är mycket som skall svetsas härinne, både plant och vertikalt. Underupp slipper jag, istället vänder de sektionen med travserserna så att man kan köra plant igen. Det var basen som sa till mig det, men inte förrän jag frågat om jag skulle köra under upp, då hejdade han sig och tittade på mig som om jag var en idiot, nej för fan, sa han. Vi vänder. Så nu vet jag det. Det är alltid roligare när man vet vad som skall hända.

Vi är två som skall svetsa härinne, killen på andra sidan skottet har redan satt igång. Vi skall svetsa tätbitar vertikalt i en bestämd svetsföljd och vi måste därför hålla ungefär samma takt. Svetsen har en enorm dragningsförmåga och svetsar man fel skarv först brister alla näst och tätbiten gapar som en öppnad dörr, jag har gjort mina tavlor så jag vet. Då får man hämta en plåtslagare eller, om man själv är på bettet bränna bort bitarna, slipa, nästa fast dem igen och göra om alltihop. Dyrbara timmar går förlorade och även om inte basen säger ett ord så räcker det med hans ögon. Eller rygg. Man vet ju vad han tänker. I ett sådant läge har man inte särskilt höga tankar om sig själv heller.

Så den här gången är jag noga med var jag börjar svetsa. Det är skönt när man äntligen flyttat alla sin grejor och får sätta igång med det man egentligen är anställd för. Att flytta utrustning tillhört inte precis favoritsysselsättningarna. 

Mest blir man arg över kablar som trasslat ihop sig och en massa skit som ligger ivägen.

Nu bolmar röken för fullt från två svetsare i en trång kofferdamm. En stund går jag helt upp i jobbet.

Men det blir allt rökigare. Det luktar inte gott och det är tungt att andas. Ibland, strax före mens, brukar jag nästan kräkas ibland, kroppen är ju så annorlunda då.

Jag tänder snabbt nästa elektrod för att slippa se Lützendimman. Det går ändå inte att göra något åt den om jag inte vill sluta vill säga och det vill jag ju inte.

Förresten skulle de väl inte låta oss hålla på om det var farligt? Nån sorts kontroll förekommer säkert ? Vi lever inte på medeltiden. Men det är obehagligt. Vore det inte för röken vore det inte större fel på det här jobbet.

Jag gnolar. Luften är fylld utav tusende salvor... melodin i samma takt som jag för elektroden. Det doftar från marken av hägg och syren... din doft den berusar mig.... Skitlukter är det ont om i sångarskatten. Tur är väl det. Då hade man ju inte haft någon glädje av den.

Jag byter elektrod igen. Suckar. Får i mig massor av rök. Försöker se det hela filosofiskt, röken ger ibland en storts trolskhet åt hela verkstan i ett speciellt ljus...

Jag flyr. Tänker på annat, vad jag skall göra när jag kommer hem, vad som hände igår, i förra veckan, för två år sedan.

Jag flyr, in i tankarna, fantasier och ibland vaga planer i någon sorts annorlunda framtid, för mig.

På rasterna landar jag i skiten igen, men bara för att träffa mina kamrater. Tillsammans flyr vi igen, seglar iväg på skrattets vingar, följer varandra till sommarstugor som ska målas, tröjor som ska stickas, resor som ska göras. När man får tid.

Våra barn talar vi inte så mycket om. Bara det yttre. Dagmammor, klädproblem, sjukdomar.

Bara det yttre. Sedan tystnar vi. Tittar inåt. Famlar efter en ny tråd, ett annat samtalsämne.

Inte för att det inte skulle vara intressant att tala om ungarna. Det är inte det. Men det är så mycket man måste värja sig mot. Man blir så naken. Den säkerhet man visar är ju bara en fasad.

Men utan fasad skulle man inte stå ut. Det räcker väl att karl och ungar får se en urkramad, trött och med huvudvärk.

Sina bästa sidor bjuder man på här, på jobbet. Den sidan som vänds mot hemmet är ömklig, tyst och ibland sur och i alla händelser inte särskilt pigg.

Därför pratar vi inte gärna om barnen. Samvetsfrågor hör inte hemma i det varma gemytet. Vi behöver tanka gemenskap och litet livsglädje på rasterna. Då kan man inte vara arg jämt. Drivs resonemanget för långt är

också risken stor att vi själva framstår som idioter, som låter det fortsätta så här.

Det finns inte så mycket att välja på. Var och en har sin plats här i livet och min är för närvarande i en kofferdamm. Medan röken virvlar grå och tung gnolar jag.

Fönstrena öppnas mot sommarnatten, blommorna dofta och fjärdens vatten...

Flickan heter Aino Trosell. Det står det Götaverken på hennes overall, och därmed framgår det ena skälet till att hon medverkar här i Varv. Det andra är att hon är författare och till detta kommer att hon varit mycket generös och gett oss en hel del material, sedan red. bett om det.

 Så här berättar hon om sig själv:

- Jag är född 1949 och debuterade med romanen "Socialsvängen". Jag hade gjort en blixtkarriär som socialarbetare och nesligen misslyckats. Att jag skulle bli författare hade jag ingen aning om då, men den rent terapeutiska text jag skrev för att bearbeta mina upplevelser blev så småningom min debutroman. Jag omskolade mig till svetsare. 1974-1979 arbetade jag på Arendalsvarvet och 1979-1984

arbetade jag på en liten produktionsavdelning på f.d. Lindholmens varv. Därefter jobbade jag ett halvår som rörsvetsare på Calor Celsius i Karlstad innan jag 1985 kunde leva på mitt författarskap. Jag är också dramatiker och skriver även för film. Mina ämnen varierar. Jag har skrivit mycket om arbetet, hur det genomsyrar våra liv, och jag har skrivit om kvinnor i manligt dominerat industriarbete. Jag har skrivit om djuphavsdykare, om udda människor i glesbygd, om socialarbetare, om folkbildare och om gamla skinnarbetare. Men framför allt har jag skrivit om mig själv, det är ju ofrånkomligt, ty vad vet man egentligen om andra människors inre?

Den enda rent självbiografiska boken är "Jäntungen" - en allåldersbok - som jag skrev efter att ha insett min status som relik i de egna barnens ögon.

I mars i år (1997) utkom min tionde bok "I Vintergatan". Det är en roman som utspelar sig i nutid i en mellansvensk bruksort under ett laddat luciadygn.

E-post
YOUR E-MAIL ADDRESS

(Important! Must be your correct address. Because it´s the only way for us to answer your mail)

Meddelande message
             

PUSH BUTTON TO SEND

Varvshistoriska Föreningen Bror Nilsson
Copyright © 1995 [BEN-SON CONSULTING]. All rights reserved.
Revised: October 07, 2007 .