Räkna fick man göra med papper och penna

Ämne: Studiecirkeln för att minnas. Plats: Varvshistoriska

Antecknat av Lars Härneman

Ur "Varv" 1996 sidan 8 - 12

 

En grupp tjänstemän och arbetsledare frän Göteborgsvarven, de flesta pensionärer frän Götaverken, har under flera år träffats i något som liknar en studiecirkel för att minnas och tala om sin och varvens historia. Ibland har det man pratat om skrivits ned, t.ex. det följande om ritkontor m.m. runt 50-talet.

År 1951 kunde Götaverkens tjänstemän flytta in i det nya, fina kontoret på Stjärngatan. Frånsett att det nu fanns mer plats, så mycket plats att företaget hyrde ut en del av lokalerna, var den stora förändringen att det nu var rent på arbetsplatserna.

Nere i de tidigare ritkontoren ovanpå maskinverkstad och gjuteri var både golv och väggar litet otäta, rök och damm trängde in och det låg ständigt ett lager smuts över allting. Varje kväll måste man därför täcka över sitt ritbord och sina ritningar med en blå duk av typ rullgardin. Annars var allting grå-svart nästa morgon.

Den blå duken fungerade samtidigt som en enkel närvarokontroll. När chefen en stund fram på morgonen spanade ut över den stora ritsalen kunde han lätt se vilka dukar som låg kvar och därmed vilka tjänstemän som inte hade kommit. Följaktligen kunde det hända att den som var försenad ringde till kontoret för att få någon arbetskamrat att ta bort duken. Då gällde det förstås att känna igen sin chefs röst, om det var han som svarade.

En skiva på bockar

På de gamla kontoren bestod ritbordet helt enkelt av en skiva lagd över två bockar. Ville man kunde man luta skivan genom att lägga ett par klossar under kanten, men det var allt. Under skivan hade man en lös hurts, och det hela kompletterades med en enkel pall utan ryggstöd. Några skaffade en tom elektrodlåda att ha fötterna på.

Detta gällde fartygsritkontoren. På maskinkonstruktion var det litet finare. Där hade man redan i 50-talets början en del vertikala ritbord med ritapparater. På affärskontoret förekom också riktiga skrivbord och en del skrivpulpeter

 

     En skiva på ett par bockar var vad ritaren hade 1938. 

    Götaverkens VD Ernst August Hedén (t.h.) på studiebesök på maskinritkontoret  tillsammans med                                     ,     dess chef Albert Emanuelsson. Ritaren är tyvärr oidentifierad.

För chefer förekom på det gamla kontoret en typ av dubbelskrivbord, där man satt mitt emot varandra med en glasskärm mellan sig.

Vid inflyttningen på det nya kontoret fick man dock nya ritbord, som tillverkades av varvets träverkstad och som ritats av Götaverkens inredningsarkitekt Bertil Paulsson, men som fortfarande var horisontella.

Vita rockar !

På det nya kontoret började folk nu använda vita skyddsrockar istället för svarta eller grå. Någon rock behövdes dock, för jobbet på en ritkontor var, trots att man slapp röken från gjuteriet, inte helt dammfritt. Vävarna man ritade på måste först talkas, innan de kunde användas. Om man inte med talk fyllde igen vävens porer gick det sedan varken att radera eller att tuscha. Före kopieringen brukade man också hartsa ritningarna, för att de skulle gå ordentligt genom kopieringsmaskinen och inte dras snett.

För att göra rent på vävarna användes trikloretylen. En mässingsflaska med pump hörde till ritarens utrustning, och ingen tänkte naturligtvis på den tiden på några risker med alla tri-ångorna.

Det var för övrigt mycket fina vävar, uppbyggda på fin bomull eller linne. Tvättade man ur dem helt blev de utmärkta näsdukar eller blöjor till ungen därhemma.

På marinavdelningen, som i början av 50-talet var stor och något av en värld för sig, ritade man i skala l:25,medan handelsfartyg ritades i 1:50. Andra skalor kunde förstås också förekomma. En ritare fick i uppdrag av sin chargeman att rita någon detalj i skala 1:10. Men det fick inte plats, upptäckte han snart. " Ja men ta 1:5 då" var det sakkunniga råd han fick,

Chargeman - nästan en kung

En chargeman kunde tidigare ha upp till fem man under sig, men i början av 50-talet var det i allmänhet inte fler än två-tre. Ändå hade han bland tjänstemännen en ställning nästan motsvarande verkmästarenivå. Detta var dock, som exemplet ovan visar, ingen garanti för yrkeskunnande. En chargeman var alltså litet av en kung, och man var inte du med honom utanvidare. "Det krävdes ett par groggar och en ordentlig titel bortläggning".

Så här hypermodernt fick en del ritare och konstruktörer det på 50-talet i det nya kontoret.

Överallt, särskilt på det gamla kontoret, fanns det springpojkar. De skötte kopieringen, gick med post och gjorde alla slags ärenden, även ute på stan, hämtade kaffe och smörgås och fick väl också göra en del privata ärenden för tjänstemännen.

De pojkar som verkade lovande kunde få chansen till en yrkesutbildning. Efter några år som springpojke på ett ritkontor och kvällsstudier kunde man få börja rita på heltid, om man skötte sig. Några fick flytta ner till verkstäderna, andras karriärväg gick genom Filip Holmquists, Netzlers eller Slöjdföreningen.

Vid 25 års ålder kunde den förhoppningsfulle bli inkallad till chefen och få erbjudandet att gå med i Götaverkens Befäls och Tjänstemäns Pensionskassa. Detta var beviset på att man var verklig tjänsteman.

Egna arbetsredskap

Tjänstemän på konstruktions- och ritkontor skulle hålla sig med en del egna arbetsredskap: ritbestick, vinkelhake, gradskiva och handböcker. En ritare fick av företaget två blyertspennor, en vinkellinjal, en trekantskala och ett radergummi. Trekantskalorna var fina saker som var numrerade, och det fördes bok över vem som tilldelats vilken skala. Inte ens radergummin var något som det slarvades med; det förekom nitiska utdelare av kontorsmaterial som delade gummina i två eller flera delar innan en sådan bit lämnades ut.

Ritbestick, passare och räknesticka skulle alltså var och en svara för själv. Enda trösten med detta var att man i deklarationen kunde göra avdrag för arbetsredskapen.

Glest mellan telefonerna

Räkna fick man göra med penna och papper. Ännu i början av 50-talet var det mycket ont om räknemaskiner; kanske det fanns en på 50 tjänstemän.

Ungefär lika glest var det mellan telefonerna. På det nya kontoret blev det betydligt fler lokaltelefoner, men fortfarande normalt bara en utgående även på en ganska stor avdelning. Och lokaltelefonerna var inte fler än att företagets hela interna telefonkatalog fick plats på en A4-sida.

Den som blev tjänsteman och kom in i Pensionskassan fick därmed en ny utgift, men kunde vara nästan helt säker på att få en motsvarande löneförhöjning. En lika automatisk förbättring blev det för den som gifte sig. Då ökade indextillägget från 25 till 40 %.

Det ansågs att Götaverken betalade rätt bra löner, litet bättre än de andra varven. Det berodde i så fall knappast på någon stark facklig insats. Ännu på 50-talet var det si och så med den fackliga medvetenheten. När det vid något tillfälle hölls SIF-möte på Olsson kafé ( mellan Götaverken och Lindholmshamnen) och man diskuterade att ta till övertidsstrejk för att få igenom något krav, väcktes det invändningar: "Vi kan la inte strejka nu när vi har så möcke å göra!"

Beredda att resonera

I stort sett var tjänstemännen rätt fogliga och beredda att resonera med företaget istället för att sätta hårt mot hårt. En av anledningarna var nog att även många av cheferna var med i SIF-klubben, vilket säkert förstärkte känslan av samhörighet med företaget. Det var för övrigt högre tjänstemän som en gång startat tjänstemännens fackliga organisationer. Några politiska strider fanns knappast heller i eller kring SIF-klubben. Hos arbetarna hjälpte kampen mellan socialdemokrater och kommunister till att stimulera det fackliga intresset, men hos tjänstemannen fanns det ingen motsvarighet till detta.

Antecknat av Lars Härneman

E-post
YOUR E-MAIL ADDRESS

(Important! Must be your correct address. Because it´s the only way for us to answer your mail)

Meddelande message

PUSH BUTTON TO SEND

http://www.seatime.se/index.htm

Varvshistoriska Föreningen i Göteborg Eva Benjaminson / Bror Nilsson
Copyright © 1995 [BEN-SON CONSULTING]. All rights reserved.
Revised: October 07, 2007 .