En
grupp tjänstemän och arbetsledare frän Göteborgsvarven, de flesta pensionärer
frän Götaverken, har under flera år träffats i något som liknar en
studiecirkel för att minnas och tala om sin och varvens historia. Ibland har
det man pratat om skrivits ned, t.ex. det följande om ritkontor m.m.
runt 50-talet.
År
1951 kunde Götaverkens tjänstemän flytta in i det nya, fina kontoret på Stjärngatan. Frånsett att det nu fanns mer plats, så mycket plats att företaget
hyrde ut en del av lokalerna, var den stora förändringen att det nu var rent
på arbetsplatserna.
Nere
i de tidigare ritkontoren ovanpå maskinverkstad och gjuteri var både golv
och väggar litet otäta, rök och damm trängde in och det låg ständigt ett
lager smuts över allting. Varje kväll måste man därför täcka över sitt
ritbord och sina ritningar med en blå duk av typ rullgardin. Annars var
allting grå-svart nästa morgon.
Den
blå duken fungerade samtidigt som en enkel närvarokontroll. När chefen en
stund fram på morgonen spanade ut över den stora ritsalen kunde han lätt se
vilka dukar som låg kvar och därmed vilka tjänstemän som inte hade kommit.
Följaktligen kunde det hända att den som var försenad ringde till kontoret
för att få någon arbetskamrat att ta bort duken. Då gällde det förstås
att känna igen sin chefs röst, om det var han som svarade.
En skiva på
bockar
På
de gamla kontoren bestod ritbordet helt enkelt av en skiva lagd över två
bockar. Ville man kunde man luta skivan genom att lägga ett par klossar under
kanten, men det var allt. Under skivan hade man en lös hurts, och det hela
kompletterades med en enkel pall utan ryggstöd. Några skaffade en tom
elektrodlåda att ha fötterna på.
Detta
gällde fartygsritkontoren. På maskinkonstruktion var det litet finare. Där
hade man redan i 50-talets början en del vertikala ritbord med ritapparater.
På affärskontoret förekom också riktiga skrivbord och en del skrivpulpeter
En skiva på ett par bockar var vad ritaren hade 1938.
Götaverkens VD Ernst August Hedén (t.h.) på
studiebesök på maskinritkontoret tillsammans med
, dess chef Albert Emanuelsson. Ritaren är tyvärr
oidentifierad.
För
chefer förekom på det gamla kontoret en typ av dubbelskrivbord, där man
satt mitt emot varandra med en glasskärm mellan sig.
Vid
inflyttningen på det nya kontoret fick man dock nya ritbord, som tillverkades
av varvets träverkstad och som ritats av Götaverkens inredningsarkitekt
Bertil Paulsson, men som fortfarande var horisontella.
Vita rockar !
På det nya
kontoret började folk nu använda vita skyddsrockar istället för svarta
eller grå. Någon rock behövdes dock, för jobbet på en ritkontor var,
trots att man slapp röken från gjuteriet, inte helt dammfritt. Vävarna man
ritade på måste först talkas, innan de kunde användas. Om man inte med
talk fyllde igen vävens porer gick det sedan varken att radera eller att
tuscha. Före kopieringen brukade man också hartsa ritningarna, för att de
skulle gå ordentligt genom kopieringsmaskinen och inte dras snett.
För
att göra rent på vävarna användes trikloretylen. En mässingsflaska med
pump hörde till ritarens utrustning, och ingen tänkte naturligtvis på den
tiden på några risker med alla tri-ångorna.
Det
var för övrigt mycket fina vävar, uppbyggda på fin bomull eller linne. Tvättade
man ur dem helt blev de utmärkta näsdukar eller blöjor till ungen därhemma.
På
marinavdelningen, som i början av 50-talet var stor och något av en värld för
sig, ritade man i skala l:25,medan handelsfartyg ritades i 1:50. Andra skalor
kunde förstås också förekomma. En ritare fick i uppdrag av sin chargeman
att rita någon detalj i skala 1:10. Men det fick inte plats, upptäckte han
snart. " Ja men ta 1:5 då" var det sakkunniga råd han fick,
Chargeman - nästan en kung
En chargeman
kunde tidigare ha upp till fem man under sig, men i början av 50-talet var
det i allmänhet inte fler än två-tre. Ändå hade han bland tjänstemännen
en ställning nästan motsvarande verkmästarenivå. Detta var
dock, som exemplet ovan
visar, ingen garanti för yrkeskunnande. En chargeman var alltså litet av en
kung, och man var inte du med honom utanvidare. "Det krävdes ett par
groggar och en ordentlig titel bortläggning".
Så här hypermodernt fick en del
ritare och konstruktörer det på 50-talet i det nya kontoret.
Överallt,
särskilt på det gamla kontoret, fanns det springpojkar. De skötte
kopieringen, gick med post och gjorde alla slags ärenden, även ute på stan,
hämtade kaffe och smörgås och fick väl också göra en del privata ärenden
för tjänstemännen.
De pojkar
som verkade lovande kunde få chansen till en yrkesutbildning. Efter några år
som springpojke på ett ritkontor och kvällsstudier kunde man få börja rita
på heltid, om man skötte sig. Några fick flytta ner till verkstäderna,
andras karriärväg gick genom Filip Holmquists, Netzlers eller Slöjdföreningen.
Vid 25 års
ålder kunde den förhoppningsfulle bli inkallad till chefen och få
erbjudandet att gå med i Götaverkens Befäls och Tjänstemäns
Pensionskassa. Detta var beviset på att man var verklig tjänsteman.
Egna
arbetsredskap
Tjänstemän
på konstruktions- och ritkontor skulle hålla sig med en del egna
arbetsredskap: ritbestick, vinkelhake, gradskiva och handböcker. En ritare
fick av företaget två blyertspennor, en vinkellinjal, en trekantskala och
ett radergummi. Trekantskalorna var fina saker som var numrerade, och det fördes
bok över vem som tilldelats vilken skala. Inte ens radergummin var något som
det slarvades med; det förekom nitiska utdelare av kontorsmaterial som delade
gummina i två eller flera delar innan en sådan bit lämnades ut.
Ritbestick,
passare och räknesticka skulle alltså var och en svara för själv. Enda trösten
med detta var att man i deklarationen kunde göra avdrag för arbetsredskapen.
Glest mellan
telefonerna
Räkna fick man göra med
penna och papper. Ännu i början av 50-talet var det mycket ont om räknemaskiner;
kanske det fanns en på 50 tjänstemän.
Ungefär lika glest var
det mellan telefonerna. På det nya kontoret blev det betydligt fler
lokaltelefoner, men fortfarande normalt bara en utgående även på en ganska
stor avdelning. Och lokaltelefonerna var inte fler än att företagets hela
interna telefonkatalog fick plats på en A4-sida.