År 1940 satte sig f.d. kassören vid Götaverken, Karl Grundberg, ner för att i en skrift till Götaverkens tjänstemannaförening berätta litet från sitt långa arbetsliv. Det blev en ganska tjock bok av hektograferade sidor, och säkert de äldsta existerande, nedskrivna minnen från en götaverkare.  också han götaverkare, har gett oss lov att återge avsnitt av "Grundbergs minnen".

Jag började min bana hos Götaverkens föregångare, Göteborgs Mek. Werkstads AB, den 7 maj 1898 med en avtalad årslön av Kr 500:-. Dagen efter var jag 16 1/2 år. Jag blev placerad i ett rum för mig själv, som ligger i undre botten till vänster i förstugan i kontorslängan i hörnet av Lilla och Stora Badhusgatorna. På högra sidan av förstugan var stora affärskontoret samt direktörens och kamrerarens gemensamma rum.

Mitt rum var försett med parkettgolv och möblerat med en del av de möbler som nu finnas i direktör Hedéns rum och som alltså efteråt prytt tre direktörers privatkontor. Så t.ex. funnos soffan, en av karmstolarna och bokskåpet. Skrivbordet var ett synnerligen vackert sådant av mahogny och försett med bakstycke med lådor och fack för papper etc. Rummet var säkert det vackraste och bäst möblerade i hela kontoret, direktionens icke undantaget.

Mitt arbete här var att räkna ackord för maskinverkstaden, smedjan, modell- och sängverkstäderna samt att debitera metallgjutgods och smide i arbetsböckerna.

TELEFON, TALRÖR OCH TRÅD

I detta rum funnos också företagets tre telefonapparater med en anknytning till Keiller j:r, som var överingenjör med kontor i 2:a våningen.

Den ena telefonen var en direkt förbindelse med varvskontoret. Den användes nästan uteslutande då de på varvet ville ha beställningsnummer på nya arbeten. En (No. 2269) var en kvarleva från Allmäna & Bells tid och användes ytterst sällan. I den tredje däremot (No. 1229) kunde det ibland ringa flera gånger om dagen. Om någon per telefon begärde att få tala med någon av personalen fanns det talrör till affärs- och ritkontoren. Dessa rör voro i vardera ändan försedda med pipa i taltratten. Man tog ut pipan och blåste försiktigt. Blåste man hårt blev det ett väldigt skarpt ljud, som kunde irritera nervösa själar.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Interiör från Keillers konto i hörnet av Lilla och Stora Badhusgatan från 2 maj 1903. Fr.v. J:O:Lundin, Karl Grundberg, Ernst Jernberg och Thomas Duff

Så fanns där en magasinsbokhållare, vars kontor bestod av en skrubb i magasinet på gården. Hans uppgift var att köpa in förrådsartiklar från lager i staden. Han köpte emellertid allt, t.o.m. de grövsta järnbalkar från en järnaffär. Nästan allt rekvirerades per telefon under livligt prutande. Denne järnhandlare sände t.ex. sina hästar och män in till Andersson & Lindbergs upplag, tvärs över Badhusgatan, för att köra in balkarna på vår gård. Dessutom sålde han järnsängar och diverse artilar som tillverkades på den tiden.

Med denne man stod jag i förbindelse på enklaste sätt, nämligen genom en koppartråd, som hos mig var fäst i en knapp i en låda på mitt fina mahognyskrivbord, gick genom ett hål i fönsterkarmen, tvärs över gården in i magasinet till en fjädrande ringklocka. Det var bara att slå näven i tråden, så kom magasinsbokhållaren, om han var inne.

Här var jag försedd med kataloger på alla våra specialtillverkningar, priser och rabatter samt kundförteckning. Jag tog emot telefonbeställningar och sålde mångahanda artiklar såsom Worthingtonpumpar, vinschar, tröskverk, kaminer m.m. men mest järnsängar över hela landet.

Så småningom hade jag tydligen blivit vår magasins- bokhållare obekväm. Han gjorde mig ibland frågor liksom för att känna sig för, huru mycket jag förstod av hans affärer, och jag gav honom besked att jag hade både ögon och öron.

En gång då han kom in till mig var händelsevis kamrern, Titus Setterberg, hos mig. Han sade då helt frankt till kamrern att han ansåg inte mig lämplig att sitta här. Detta var efter c:a ett års anställning. På kamrerens fråga: "Hurså?" stammade han fram att jag hade dålig uppfattningsförmåga, tog fel adresser och i synnerhet fel nummer på sängmodeller. "Såå", sade kamrern, "det har jag aldrig märkt. Har herr E. något bevis på det?". Han svarade då något vimsigt, och kamrern gick utan att yttra ett ord.

EN SKRIVMASKIN - MEN OBRUKBAR

När jag blivit varm i kläderna kom kamrer Setterberg ibland in till mig och bad mig att skriva några brev efter hans diktamen. Han hade sett att jag hade rätt bra betyg i stenografi. Han brukade annars skriva alla brev själv. Korrespondensen var inte så stor på den tiden. Man svarade när man hade tid. Det hände nog att kunder fingo stöta på både tre och fyra gånger innan de fingo svar på förfrågningar, som många gånger rörde sig om stora belopp. Jag fick även skriva leveranskontrakt för hand, vanligen i två exemplar. Detta arbete måste jag dock snart udanbe mig, då jag för mitt ordinarie arbete ofta måste arbeta över både till kl. 10 och 11 e.m.

En skrivmaskin hade vi. Den var emellertid obrukbar och hade placerats på en c:a 3 meter hög kakelugn på stora kontoret.

I mitt lilla trivsamma rum samlades dagligen trevliga och gemytliga gubbar, såsom Edholm, Hinke, Grönberg. Elander, Wikström, Bruhn (sedermera byråchef i Kungl. Byggnadsstyrelsen, Davidsson m.fl.

Här diskuterades dagens frågor och drogos historier, både roliga och sorgliga men mest svinaktiga. Någon brådska märktes aldrig. Någon nyttig uppfostringsanstalt för en 16-åring var det just inte. Hos mig kunde de samlas i lugn; några chefer kommo sällan in.

MÅNGA ROLIGA GUBBAR

Jag tillbringade ett och ett halvt år i mitt rum, då kontoret utökades med ett par chefsrum, och telefonsystemet moderniserades med växelbord och två telefonfröknar, som placerades i detta rum. Jag fick då flytta in på stora kontoret och fick min plats mitt emot kassören. Jag fick fortsätta med mina hittillsvarande göromål samt sköta expeditionen. Denna hade dittills omhänderhafts av Jernberg.

Härute fanns många roliga gubbar, flera riktiga original, som jag här skall försöka ge några glimtar av.

Om nu nämnde Jernberg finnas otaliga historier. Av arbetarna kallades han "Skithusnycklen". Orsaken härtill var att han regelbundet under minst en halvtimmes tid dagligen, för- och eftermiddag, spatserade genom verkstäderna med nämnda nyckel och därvid hängande träklots, som var c.a 25 cm lång och ganska grov, i högra ringfingret.

Mr Ths. Duff, som var expert på eldsvådor, kunde ingen makt i världen hindra att rusa till brandplatsen, om han såg eller hörde brandkåren rycka ut. En gång var han frånvarande under fyra dagar. På femte dagen kom han tillbaka, solbränd och vid ett strålande humör. Han berättade att han, på väg till sin bostad vid Lilla Bommen, sent på kvällen mötte en järnvägsman, som omtalade en skogsbrand vid Upphärad. Duff gick då hem och tog på sig lämpliga kläder, varefter han gick ned till BJ:s station och avvaktade första godståg norrut, som han visste skulle gå någon gång mellan kl. 3 och 5 f.m. Detta tåg följde han då med och deltog sedan med liv och lust i släckningsarbetet, tills branden var över, varefter han nöjd och belåten återvände till kontoret, där ingen av cheferna hade saknat honom

Duffs viktigaste uppdrag på kontoret tycktes vara att vakta på en ventil ( en fönsterruta c:a 600 x 600 mm) som öppnades och stängdes medelst en stång, och som satt en meter över mitt huvud mot väster, varifrån det ju nästan alltid blåser. I ett hörn av detta stora rum var en avbalkning gjord. I denna avbalkning hade tills nu direktören och kamrern suttit. I hörnet intill denna avbalkning satt nu Duff och Jernberg. För att kunna se ventilen måste Duff gå av sin stol och gå 5 - 6 steg. Detta gjorde han flera tiotal gånger per dag. Han var då jag kom hit in c:a 45 år och jag18 à 19 år. Jag måste finna mig i att sitta i detta drag och att allt som oftast från golvet plocka upp de papper som jag icke lagt tyngder på.

Jag kände ibland värk i axeln, men inte ens detta tog han som skäl för att ventilen skulle få stå stängd någon stund. Men han var också så van vid frisk luft. Han hade varit knuten till varvskontoret i mer än 25 år, men blivit placerad i stadskontoret några veckor innan jag blev anställd.

Sitt hem hade Duff vid Lilla Bommen från sin födelse, tills han vid 48 års ålder gifte sig. Mellan hemmet och varvet rodde han i sin lilla "punt", såvida vädret tillät.

Ett exempel på Keillers många järnsängsmodeller, av någon anledning fotograferad tillsammans med en annan av verkstadens produkter, en gårdspump.

VARVET I VASSEN

Varvsområdet låg liksom en ö i vassen, som torrlagts med fylle från stadssidan, och Göteborgs stad lär ha fått betala 50 öre för varje lass fylle som staden körde dit, vilket ansågs egendomligt, då det istället borde vara Verkstadsbolaget som fått betala.

Vattnet gick alldeles intill somliga byggnader. Så berättas att arbetare genom en dörr i en vagnsverkstad kunde snara gäddor i vassen.

På varvskontoret fanns en herr Storck, som verkade mycket pampig. Han var chef på detta kontor och, efter vad jag kunde förstå, ville han låtsas som om det var han som arbetade både för sig och de övriga. Jag hörde att han var ganska skicklig snickare och dessutom tillverkade visselpipor, som han sålde gross- och dussinvis till järnvägar, polis och återförsäljare.

På stora kontopret fanns en Jacob A. Svensson, "Glasjacob" kallad, därför att han ständigt bar glasögon, vilket inte var så vanligt förr i värden, även om många behövde dem. Det ansågs nämligen som snobberi. Denna var den äldste kontoristen men också den mest sympatiske. Han kom kl. 11, gick till middag kl. 3, åter kl 6 och hem kl. 9. Han lär ha haft en tyrann till hustru. Detta var orsaken till att han höll sig hemifrån om kvällarna. En kväll kände han sig illamående, varför jag följde honom hem. Under natten dog han.

Till sist, men inte minst, påminner jag mig kassören, Johan Oscar (Prins) Lundin, med vilken jag delade pulpet under de första åren. Han hade ett vackert format huvud och hade säkert varit en duktig karl i yngre dagar; nu var han några och 50 år. Han hade inte förtärt sprit förrän då han exercerade, sade han mig en gång. Nu talade allt för att han under åren efter exercisen förtärt massor av sprit. Benen buro honom dåligt, och ofta hade han sådan skakis att han inte kunde skriva sitt namn

UNDERSTÖDSTAGARE I VÄNTRUMMEN

Vi hade ett 20-tal s.k. understödstagare, som varje lördag fick hämta 2:50 till 6:- kronor. Dessa brukade komma mellan 10 och 11 f.m. Där fanns sittplats för 3 à 4 stycken. Resten kunde få stå och vänta i både en och två timmar, medan kassören var ute "i ett ärende".

Intill väggen där gubbar och gummor stödde sig fanns ett ganska stort värmeelement med högtrycksånga. Om vintern värmde de sig, våta och frusna som de voro, på elementet, och det luktade förskräckligt. Ingen sade något, varken kamrern eller "Herr Keiller".

En dag strax efter kl 12, då dess eländiga krakar varit mangrant samlade länge, och jag skulle gå ut ett ärende ringde jag till "Ettan" (en restaurang i huset Skeppsbron 1) och frågade om herr Lundin var där, och då de svarade ja, bad jag att de skulle be honom gå upp på kontoret. När jag åter kom in stod Lundin och väntade på mig. En hel timme av sin middag hade han väntat för att höra om det kunde vara jag som hade ringt. Jag svarade som det var.

L: "Det var då f-n va en kan messta sej på fölk. Jag har alltid haft för mig att herrn var en väluppfostrad ung man, men det förstår jag att det har jag alldeles messtat mej på. Hur i h-te kunde herrn komma på en så´n förb-t dum id´é?"

En gång hörde jag följande telefonsamtal, som Lundin hade:

"Hallå, de ä Lundin. - - - Nää va säjer du - ä ho dö!" (L. hade något tidigare talat om att hans syster var allvarligt sjuk).

"Ack, ack, ack var ska vi nu ta oss te ? - - - Va va klocka när ho dog? - - - hade ho det svårt? - - - Att ja inte va hemma te medda !- - - Ack, ack, ack - -jag ska gå hem derekt så fort ja kan. Ajö mä dej. "

Jag: "Var det herr Lundins syster som dött ? "

L: "Söster ???, Nää fan, de va katta".

KONTORSTID 7 - 7

Arbetstiden på kontoret var kl. 9 - 1.30 och 4-7 , lördagar såväl som måndagar lika. Kontoret skulle emellertid vara öppet från kl. 7 f.m. till 7 e.m. Det hände någon gång i månaden att en piga kunde komma med ett strykjärn som skulle förses med ett nytt trähandtag, eller att en skomakare ville ha huggit om en rasp under annan tid än ordinarie kontorstid. Var det större arbeten sände portvakten alltid en pojke ned till verkmästaren. Därför fingo de sex yngsta av oss en dag i veckan ha s.k. "vakt" från 7-9 och från 2-4. Vi hade då frukostrast mellan kl. 9 och 10, middag mellan 12 och 2 samt kafferast mellan 4 och 4.30.

PORTVAKTEN KUNDE ÖPPNA KASSASKÅPET

Glömde man av vakten gick det lika bra. Portvakten visste var nyckeln till kassaskåpet fanns och tog fram orderboken om så behövdes, och kunde lämna ut strykjärnet eller raspen och ta betalt. Priset hade förmannen på avdelningen skrivit på adresslappen som var fäst vid. Verkmästarna visste också var nyckeln fanns och kunde hjälpa sig själva. Det var i allmänhet de som lade upp ordernumren. Varvet kunde inte få några beställningsnummer förrän efter kl. 9, emedan ingen fanns i telefonrummet före 9, och för övrigt inte heller under middagsrasten.

Kamrern kom kl. 10 f.m., hade middagsrast 2 - 5; på kvällen satt han till 8-tiden.

Direktören (en titel som inte fick nämnas, och f.ö. inte "kamrer" heller) kom kl. 11 f.m. och efter middag kl. 6.30 - 7, vanligtvis vid 7-draget. Herr Keiller, som han själv kallade sig då han svarade i telefon, var andra generationen av en invandrad skotsk släkt (ursprungligen irländsk) och var typisk engelsman. När han gick genom kontoret såg han ingen och lade sig f.ö. aldrig i någonting. Hade kontoret varit tomt under kontorstiden tror jag inte han hade låtsats se detta.

Mycket sällan var han i verkstäderna. Kamrern störde oss inte ofta han heller. Var någon borta någon eller några dagar märkte han det knappast. Det hände ofta att en och annan var "upprymd" av förmiddagsgroggen eller av eftersläckning. Ibland kunde någon gubbe vara riktigt göad och trevlig.

Av vad jag nu skildrat torde framgå att vi inte behövde vara så punktliga. Kafferasten efter middagsvakten gav på sommaren ofta anledning till ett bad på Löfströmska vid Hisingsbron. Detta hanns ju inte med på en halvtimme, och det hände nog att man inte gick till kontoret igen den dagen.

*********

Ritkontoret hos Keillers 16 aug. 1895. Fr.v. Magnusson, Knape, Wallström, Eneroth, Wallman, Persson, Berger och Björner.

Göteborg, även kallat Lilla London, var under artonhundratalet en mycket engelskbetonad stad. Så t.ex. var seden att gå klädd i hög hatt, storm, och vad denna huvudbonad kallades för allt. Herrarna Keiller gingo naturligtvis merendels klädda så, ävenså de flesta på kontoren, när väderleken det tillät året runt. Denna sed pågick en gott stycke in på nittonhundratalet.

Det stora flertalet gentlemän gingo dessutom i jackett, och byxorna voro mycket smala. Det blev lätt knä på byxorna, som gjorde att de verkade korta.

Så bör jag väl omtala att den vanligaste fotbeklädnaden för män var pjäxor, försedda med gummiresårer på båda sidor av skaften för att sluta bättre till om benen. Dessa resårer slappnade snart, i synnerhet om de blivit våta. Skaften gapade då duktigt, och som de voro försedda med stroppar fram och bak för pådragning förstår man nog att de smala, korta byxbenen lätt hakade upp sig på stropparna.

Ni kan nu göra er en föreställning om hur den göteborgske gentlemannen såg ut vid sekelskiftet, om ni härtill lägger den oumbärliga paraplyen. Här regnade mycket förr i tiden.