Av Douglas Falkman

Ur "Varv" 1994 sidan 9 - 15

I "VARV 1993" berättade Tore Nyström om en rekordreparation på Eriksberg. Även Götaverkarna var emellertid kända för sina snabba reparationer. Som exempel skall här erinras om följande spänningsfyllda dagar på Götaverkens reparationsavdelning. Året är 1935 och kampen om reparationsobjekten stenhård.

I Svensk sjöfartstidning den 16 oktober detta år läses följande:

Wilhelmsens motor fartyg "Temeraire " räddade på söndagsaftonen i Engel­ska kanalen 14 man av besättningen på tankfartyget "Barfonn" av Stavanger. Kl. 21.50 observerades "Barfonn" i brand efter en explosion. "Temeraire" gick genast till assistans och tog ombord "Barfonns " besättning med undan­tag av tre man, inklusive andre styrman, vilka saknades. Tankmotorfartyget "Barfonn", som då var ett av världens största tankfartyg och lastade 14800 ton, levererades från Götaverken till Skibs A/S Dalfonn i Stavanger den 14 maj 1931. Brittiska torpedjagaren "Wrestler", som tillkallats jämte en bogserbåt hade tidigt på måndagsmorgonen tagit "Barfonn" på släp. Senare på dagen meddelade Lloyds att man erhållit följande telegram från "Wrestler":

"Barfonn tagen på släp med aktern före. Branden avtager. Tre besättnings­män har omkommit". På måndag morgon inkom Barfonn för egen maskin till Portlands hamn.

Olyckan utlöser naturligtvis en febril verksamhet hos rederiet och Lloyds och de europeiska varven inbjudes att lämna anbud på reparationen.

Offerten från Götaverken kommer snabbt och koncis. Upphovet till den var en man som gjort sig känd för sina djärva satsningar, ingenjör Henrik D Norman, en både andligt och fysiskt storvuxen viking, van att bli åtlydd, alltid på jakt efter objekt att fylla varvets kajer och dockor med. Fast beslu­ten att ta hem spelet lägger han ett bud, som av de insiktsfulla betecknas som en hissnande blandning av tro på det omöjliga och gambling. Därmed går "Barfonn" till Götaverken, dit det inkommer den 31 oktober.

Omfattningen av förödelsen på det "skadeskjutna" fartyget, som uppenba­rades i hela sin vidd efter docksättningen, kom många att skaka på huvudet. Efter 40 dygn skulle Barfonn vara klar att gå till sjöss. Skrovskadorna var så svåra att, sedan deformationerna skurits bort, förpiken blev stående för sig uppstöttad på kölblocken.

Fartyget vid kaj, troligen i Portland. Däcket för om däckshuset är som synes helt upp­brutet och tillskrynklat.

Låt oss nu ägna en stund åt att fundera över vad som kom Norman att förlita sig på framgång i det pokerspel, som verksamheten på den interna­tionella reparationsmarknaden är. Med den praxis som då rådde, och må­hända också med tanke på nyttan av att förankra sin djärva satsning hos fol­ket, hade han vänt sig till verkmästaren för reparationsplåtslagarna. Karl Kristensson, "Kalle skägget" kallad. Denne hade börjat från botten i före­taget och genom självstudier lagt en stabil grund för den position som blev hans. Tidigt verksam inom "facket" hade han under en period varit verkstadsklubbens ordförande. Han åtnjöt ett grundmurat förtroende från sina förmän och omfattades av en till entusiasm gränsande uppskattning av plåtslagarna. Nu står han inför uppgiften att, förlitande sig på sin chefs uppgif­ter eller, kanske troligare, av ren lojalitet göra gemensam sak med anbudsläggaren - chefen. Som betydelsefulla tillgångar räknade dessa män medar­betarnas positiva inställning till företaget, detta en följd av företagsledning­ens allmänna policy att undvika konfrontationer och främja samarbete. Samt, av avgörande betydelse för anbudets uppföljning, förlitandet på den organisationsenhet, speciellt inriktad på snabba reparationer, som vuxit fram under ledning av varvsingenjörer och arbetsledare, lojalt understödda av verkstädernas nybyggnadsproduktion. För att i någon mån göra dem rättvisa som de båda toppstrategerna på avdelningspyramiden förlitade sig på, skall, till nöje för dem som ännu minns denna hektiska tid då det osannolika blev sannolikt, påminnas om några namn på de beprövade och skickliga yrkesmän som deltog.

Där var nestorn bland förmännen, Janne Falk. En rese till skåning, vid behov vikarierande verkmästare. En vältalare av rang, som kunde förgylla samvaron i mindre och stora sällskap, men också finna de rätta orden i all­varliga sammanhang. Trots en skada på ena ögat var hans skärpa på det and­ra ögat så bra att han ägde en nästan klärvoajant förmåga att se vad som tilldrog sig i hans omgivning. Förvisso en ovärderlig tillgång i den miljö där han rörde sig. Så har vi den till synes lugne och kallt kalkylerande Gunnar Boman, hallänningen från Falkenberg. Hans galla kunde blossa upp och i ett förödande ordflöde drabba den eller dem som rubbat hans pla­ner och stört materialflödet till hans avsnitt. Framtida verkmästare och, ef­ter Carl Thorsson, vald till ordförande för Götaverkens Arbetsledarekår. Som nybliven arbetsledare finner vi Algot Hansson, Lindholmsgrabben, vars förmåga att stimulera sina medarbetare i framtiden skulle tillföra honom stora och spännande ombyggnader och haveri reparationer. Efter Gunnar Bomans pensionering, verkmästare. Vidare har vi den auktoritative kraftkarlen Gunnar Andreasson samt Evald Torkelsson. Alla dessa tillsammans ett perfekt fungerande lag.

Skadorna på fördäcket vid ankomsten till Götaverken den 31 oktober. Foto: Eric Lindström.

Ett par av männen bakom prestationen. Till vänster Karl Kristensson, till höger Gunnar Boman.

Så har vi kommit till pyramidens bas, varpå reparationens slutresultat beror. Av dessa kan vi här endast påminna om ett fåtal av alla dem som med­verkade i en prestation som ännu, efter nära 60 år, framstår som oslagbar. Ernst Johansson var den som nämndes med respekt av alla. Inte allenast för den lätthet varmed han rörde sig i projektionernas värld, där buktiga ytor och kluriga plåtkonstruktioners utbredning till planimetri hörde till kunnandet, utan också den nobla hållning som var hans personlighet. Albert Strömvall...När Transatlantics inspektör Furu kom till varvet med något sig anförtrott fartyg ur Transflottan var hans stående fråga:

"Kan jag få Albert Strömvall, han kan allt och vet allt och gör allt som jag vill ha det". "Gick det så fick han naturligtvis det", sa Gunnar Boman en gång under ett förtroligt samtal, "sådant förstår du, befrämjar sämjan när uppgörelsen skall träffas". Erik Green....En ritningstydarnas mästare.

Han var den som i stora sammanhang fick etablera sig vid en ledig märkplats i verkstaden där han på plåtar och spant omsatte malltillverkarnas och ritningarnas intentioner för bearbetningen. "Sven Mölndal" Johansson hörde till Kalle Jemins (Johnsonlinjen) favoriter och hade kontroll av "Plimsollmärken" och djupgåendemärkning som specialitet. En flyhänt utövare av såväl grov som tunnplåtslageri. Fritjof Mattson våren av Janne Falks män, välkänd på avdelningen, alltid redo att offra sin fritid för jobbet Att inte kunna gå till jobbet en enda morgon av årets alla arbetsdagar skulle säkerligen varit en katastrof för honom. Med var också "Långe-Gunnar" Fredriksson, "Lille-Anders" Johansson, "Långe-Anders" Gunnarsson, "Kalle-Zander" Andersson, bröderna Sven och Thorsten-"Shellack" Svensson, "Tjocke-Harry" Larsson, "Allan-Banan" Larsson, Alf "Bassis" Andersson och Henry" Jeppe" Jeppsson, Einar"5raz(7" Jansson, Henry "Slumpen" Holmberg, Knut Hagström, Herbert "Snövit" Andreasson, Roland "Charmon" Nilsson, "Långe-Gustav" Johansson, "Olle-Petter" Olof Pettersson, J O "Lille Bäckman", "Jonne Benjamin" John Benjaminsson , Lennart "Biffen" Rutgersson samt Oskar "Lingon" Johansson.

"Harry-Sörhallen" Berntson och "Lindholms-Oskar" Persson, var två utomordentligt skickliga plåtslagare hantverkare som själva byggde sina kostersmycken, inbitna seglare och "Frammare", som de var. Oskar är bor­ta men Harry B (nu 85) kan du, om du har tur, möta i trakterna kring Wieselgrensplatsen. En annan veteran, Ragnar Andersson (nu 92), tidigare nitarekontrollant, har vid det här laget slutat mata duvorna från en bänk på Brunnsbotorget och "permanentat" sig i höghuset intill, med vidsträckt utsikt över hamnen och sin gamla arbetsplats. Intellektuellt klar är han en allvetare på Götaverkshistoria. Många fler av dem som var med, varav de flesta gått bort, får lämnas åt framtiden, kanske kan de nämnas i något annat sammanhang.

Arbetet i full gång den 13 november. Skadade delar är bortbrända, nya skott och spant har rests. På bilden syns den ångkran som placerades på dockvallen för att öka lyftkapaciteten. Foto: Eric Lindström.

Diskussion över en spantruta på mallvinden 1941. Till vänster Arvid Andersson, till höger Viktor Göransson, l mitten syns Henry Magnusson som, från 1920 fram till sin pensione­ring 1955, svarade för Götaverkens linjeritningar.

Alla var de "jagade" av omtanken att tid skulle lämnas till efterkommande grupper, nitare, svetsare, elektriker, rörläggare m fl, att fullfölja den pro­cess som skall föra fartyget tillbaka till klassningssällskapets, i detta fall Lloyds registers högsta klass, "Full Scantling Vessel 100A+". Inledningen till aktiviteterna börjar när anbudet antagits och utlöser något som kan lik­nas vid vad som händer då man petar med en käpp i en myrstack. Då, som i detta fall, fartyget är ett Götaverkenbygge har ritkontoret mobiliserats för ritningskopior, så ock mallvinden för framtagning av lagrade mallar; ett fögderi som förvaltas av "Arvid på mallvinn", alias Arvid Andersson. Suverän tolkare av fartygsarkitekternas innersta tankar, materialiserade i malltillverkning.

Så snart fartyget anländer till varvet påbörjas "rivningen" av explosionsskadade delar. För forcering har en extra kran lyfts upp och placerats på dockans yttre vall. Nu har förmodligen också besiktningen av skadornas omfattning avslutats i närvaro av representanter för rederi, varv och klassningssällskap. Beslut om skiftgång är fattat och verkställt. Arbetsfördel­ningen mellan arbetsledarna har överenskommits. Plats i verkstaden har beretts av ansvarige verkmästaren, minnesfenomenet Viktor Göransson, "Viktor-Göran"'. En företagets outtröttlige tjänare, i ständig verksamhet på sitt väldiga ansvarsområde, där alla knutar löses upp och kinkiga perso­nalfrågor förpassas. Samspelet med övriga yrkeskategorier är problemfritt. Så har som så många gånger förr, och som skall ske många gånger till, laget samlats och "Operation Barfonn" börjat. Den skall slutförd leva i minnet i många år hos dem som medverkade. Värt att nämna är den anda av stolthet och tillfredsställelse som besjälade alla över att ånyo få visa att Götaverkens plats i den europeiska ligan av framstående reparations varv var berättigad.

Och de lyckades! Efter 37 dygn, tre dygn före utlovad tid, kunde varvet lämna över "Barfonn" till dess ägare. Inga tal hölls. För alla dem som med­verkat var att lyckas belöning i sig. Söndagen den l december lämnar så "Barfonn" Götaverkcn, klar att gå ut och hämta en ny last.

PS.

En tid efter att ovanstående nedtecknats stötte jag ihop med honom, Henry Jeppson, pensionerad reparationsplåtslagare (nu 80). Han hade börjat på Götaverken som nagellangare 1930 och så småningom kommit över till plåtslagaregruppen. Vi kom att tala om "Barfonn".

"Jo, jo men, där va ja mä, säjer "Jeppe", Dä va dom som galna allihop. De va la Norman å Kalle som kokat ihopet!

Men då skulle du vatt mä på "Granville" året före' Hele stäven uppifrå å ner va intryckt. Sju dar. Tänk daj de, sju dar.

Två tiotimmarsskift å övertid på de. Klyset va förvärmt när de kom ner från renseriet, några timmar innan tiden gick ut. Kalle stög över oss när vi drog dom siste bullarna. Men de gick!

Å Forster låg ute på älven varje da och kolla oss. Dom sa att han begärt tie dar". (Kalle är naturligtvis Karl Kristensson och (Svante) Forster var vid denna tidpunkt varvsingenjör på Eriksberg.)

DF.

Källor:   

Svensk Sjöfartstidning 1935 nr 42, s 790. 

"Götaverken 1841-1941",GV nr 8. 

"Götaverken", publ. nr 391.

Samtal och intervjuer samt mångårigt samarbete med medverkande.

Douglas Falkman, sentida efterträdare till Karl Kristensson, har egna er­farenheter av det hektiska livet på reparenterna. Han är född i Masthugget 1914 och anställdes i plåtslageriet på Götaverken 1937. Blev förman där 1952 för att 1967 efterträda Algot Hansson som verkmästare för reparationsavdelningen. Pensionerad 1976.