NYANSTÄLLD - MED DASS PÅ PIREN

I September 1944 lämnade jag "Fasen" på SKF med alla fingrarna i behåll. I jämnt ett år av stress, skiftarbete, dålig inkomst och en skräck för att få fingrarna avskurna av skarpa kanter på kulringarna, som med ett finger skulle placeras i den snabbt roterande chucken. eller ännu värre - få finger­toppen avkapad av det snabbt framrusande svarvstålet i den halvautomatiska svarven. Jämnt ett år hade jag varit anställd på SKF. Nu lämnade jag det, utan att ha något annat jobb att gå till. Men vadå? Jag var ung, 19 år, och det fanns många stora industrier i Göteborg som ville ha folk. Det var fortfarande krig i världen och massor av människor var inkallade till beredskapstjänst. Men jag hade nog gjort upp räkningen utan värden. Jag gick till Götaverken, men där behövdes ingen. Jag gick till Lindholmen, men när jag visade betyget från SKF, sa man nej, tyvärr. Och jag gick till Eriksberg, men där fick jag samma svar. Jag måste ju ha ett jobb och av Arbetsförmed­lingen fick jag anvisning på en budbyrå på Oljekvarnsgatan i Majorna. Där slet jag som cykelbud, med bröd, tårtor, och bakelser uppför Kleva-Fjällgatan, på en trehjulig lastcykel, med bud till Systembolaget för en alkoholiserad tandläkare, med flyttning av soffa från Mölndal till Majorna och andra liknande uppdrag.

Någon gång vid årsskiftet, dog Ernst A Hedén på Götaverken och på hans begravning lade en ingenjör, som bodde i lägenheten under vår, ett gott ord för mig hos överingenjör Johansson på Eriksberg. Och si! Jag kunde gå till Anställningskontoret där, och få en anställning, som revolversvarvare i Maskinverkstaden. Den 10 Januari började jag mitt nya jobb - den 5 Februari var jag utanför igen, Metallstrejken var ett faktum. Men att gå hemma och strejka var inget för mig, så jag gick tillbaka till budbyrån och var där någ­ra veckor, tills en charkuterist, som jag körde för, frågade om jag inte kun­de tänka mig att arbeta för honom tills strejken var över. Så körde jag halva grisar från Slakthuset och tio kilo wienerkorv till Sprängkullshemmet och fick ännu en gång bättra på min lokalkännedom i Göteborg.

Men strejken tog slut, liksom andra världskriget. I slutet av Juli - början Augusti var vi igång igen, många kronor fattigare och bara vår gemensam­ma solidaritet i vinst. På SKF hade jag haft ett enahanda robotartat arbete, här var det inte mycket bättre. Det var kortare serier, kanske två-trehundra pinnbultar, men ändå, jag styrde själv hur verktygen rörde sig i svarven. Jag var inte längre så rädd för att skada mig. På den tiden tillverkade vi praktiskt taget alla skruvar, muttrar och bultar och det blev en form av tempoarbete när man med vänster hand släppte fram materialet, medan den högra tryckte stoppen emot, för att få den rätta längden på bulten. 

Det kunde vara en tre meter lång stålstång,16 mm i diameter. Den fanns instoppad i ett rör i vänster sidan av svarven, för att man inte skulle fastna i den, då den snurrade runt. Av denna stång skulle jag så, med en speciell gängapparat, göra 5/8" WG-gängade pinnbultar. (WG står för Whitworth Gängsystem, ett tumbaserat engelskt system som användes genomgående för Burmeister & Wain-maskinerna). Gängapparaten slog av sitt arbete på det avstånd som jag hade förinställt och sedan var det dags att sticka bulten, med ett stickstål som var slipat rakt på högersidan - bakändan, godsändan, på bulten - och med en radie på vänstersidan. På så sätt fick nästa bult en kullrig framända, mutterändan. För att kyla av arbetsstycke och verktyg, fanns ett ledat rör med en kran, ur vilket det rann vatten, uppblandat med emulgeringsmedel, som samtidigt smorde och rostskyddadc godset. Medlet gjorde vattnet vitt som mjölk och vi grabbar tyckte att det gick alldeles utmärkt att ta lite olja och sågspån för att under den vita vattenstrålen tvätta händerna, när vi skulle sätta oss bakom våra maskiner för att äta våra frukostsmörgåsar. Våra krav på hygien var inte stora på den tiden.

Jag vill också berätta hur det var ställt med komfort och hygien i övrigt på en gammal verkstad på 1940-talet. Omklädningsrummet var ett litet trångt kyffe, där vi hade - visserligen var sitt - skåp med väggar av ståltrådsnät och i vilket vi skulle förvara såväl våra arbetskläder, som våra gångkläder. Att vi gick hem stinkande som grisar var det ingen som tänkte på, vi luktade ju så hela dagen! Det fanns vid långväggen, en plåtränna med c:a tio stycken kranar med kallt vatten. En (l) dusch med någotsånär varmt vatten gömde sig i ett hörn. Det blev inte många som kunde duscha, för varmvattenberedarcn hade mycket dålig kapacitet. Allt detta gjorde, att väl­digt många gick hem, utan att ha tvättat av sig - det fanns till och med dom, som gick hem i sina arbetskläder, för att tvätta av sig hemma, något som i många fall måste varit ganska svårt att arrangera.

Så har vi toalettbehoven! På verkstadsbyggnadens båda långsidor fanns en mittport där mindre transporter gick ut och in, från materialgård och från förråd. Utanför dessa portar var ett två meter högt plank, bakom vilket fanns en rostfri ränna. Sommar som vinter gick vi ut här för att kasta vat­ten, dom som var rökare passade på att ta ett bloss samtidigt, för rökning var inte tillåten i verkstaden enligt Brandförordningen. Det fanns utanför verkstaden, nere vid älvkajen, utbyggt på en kort pir, en lång byggnad med många dörrar på. I dörrarna, i brösthöjd, var ett runt hål c:a 30 cm i dia­meter. När man gick på bryggan utanför kunde man se om någon satt där innanför. Innanför dörrarna fanns en helt vanlig dassfjöl med hål, men under fjölen gick en ränna av rostfri plåt. Med jämna mellanrum spolades rännan med en kraftig vattenstråle från överändan så att innehållet for rätt ut i älven. Här inne vid bryggan var älvvattnet praktiskt taget stillastående, omgärdat som det var, i norr av kajkanten, i öster av dockpiren och i söder av de båda flytdockoma. Under vattenytan fanns här inte en tillstymmelse till liv. Över ytan var däremot betydligt rörligare, måsar och tärnor gjorde dyk på dyk och hade alltid någon godbit med sig upp. Inom dessa dassdörrar levdes ett flitigt socialt liv. Man gick in och satte sig för att läsa tidning­en, någon satt och sov, ett par hade lagt en masonitskiva över hålet och spelade kort där. Det fanns till och med dom som tog med sin kaffetermos och åt en smörgås med kaffe i enskildheten. Det hände sig ibland, att verkstadschefen, ingenjör Österman, tog sig en inspektionstur ut på bryggan och då gick larmet: "Österman kommer". Alla observerade inte vad som var på gång och då kunde kommentaren bli: "Sitter ni och skiter med byxorna på allihop?" eller "Det här är inget läsrum! Se till att ni kommer in och sköter ert jobb!" Den utpekade plockade ihop sina pinaler och lommade av.

Omkring 1950 kom en revolution - man byggde en ny maskinhall i anslutning till den gamla maskin verkstaden. Tillbyggnaden fick namnet "Gröna Lund" på grund av att alla maskinerna var målade i en mörkt grön färg. Ett stort arbete lades ner på att placera maskinerna så rationellt som möj­ligt, och här stod stora radialborrmaskiner i prydliga rader, arborrverken hade sin givna placering och fräsarna sin. Detta till skillnad mot den gamla verkstan, där maskinerna stod lite hipp som happ. Men något annat och bät­tre kom till, vi fick nya omklädningsrum i två våningar! Med två rejäla plåtskåp åt var och en. På ena sidan gången ett skåp för rena gångkläder, på andra sidan ett skåp för arbetskläderna, med ordentlig ventilation och värmerör under skåpen så att kläderna torkade. Tvättrum med runda tvättkar med åtta kranar för varmt och skönt vatten och med utrymme för alla som hade skåp i våningen samt med åtta duschutrymmen. Nu kunde man verkli­gen se till att komma hem ren och någotsånär väldoftande. I bottenvåningen fanns ett hål i väggen med en halvdörr, innanför vilken fanns en plåtränna av samma slag som förut funnits utanför sidoporten, men nu med spolning, ventilation och värme! I väggen mot "Gröna Lund" fanns ett rum med tjugo WC-stolar i bås med halvdörr. Dörren var låst och vi fick hämta nyckeln i verktygsförrådet, när vi skulle dit. Men det var ett lyft för oss att kunna göra våra behov utan att frysa ändan av oss och att kunna tvätta av oss om händerna under rinnande varmt, rent vatten.

Här stannade jag kvar under hela mitt yrkesverksamma liv, med undantag av tre år, 1966-1969, då jag hade accepterat ett jobb som skärbrännare uppe på Pölsebohöjden- ett jobb som höll på att ta knäcken på mej rent psykiskt. Det var tre år då jag inte levde, utan gick som en zombie mellan jobbet och sängen. Eriksberg tog slut. 1977 i maj flyttade jag till Götaverken som kontrollant och fick sedermera lära mig materialröntgen och i den sysslan var jag. när det bestämdes att 225 medarbetare skulle lämna företaget i den andra stora nedskärningen. Den sista maj 1984 lämnade jag Götaverken med alla fingrar i behåll och utan några större krämpor. Ett gammalt ryggskott från 1968 och en liten stresskada, som jag behärskar bra, är sviterna efter 40 års arbete inom den svenska varvsindustrin. Men - som Edith Piaf sjunger - "Jag ångrar ingenting!"