Albin Pontino, som var min far, var född den 24 april 1886 i Skåne, när­mare bestämt i Kärrarp, Kvidinge socken. Han tillhörde en gammal bonde­släkt. Gården "Kärrarp i" hade gått från far till son ända från 1690-talet. Albin bröt dock kedjan, trots att han var ende sonen. Hans förhållande till fadern Olof Persson var gott, men hans största önskan var att få studera. Han ville bli ingenjör eller arkitekt. Slutligen fick han börja på Chalmers. Från dess högre avdelning utexaminerades han i april 1910; han hade valt att bli skeppsbyggare.

Framtidsutsikterna var vid den tiden inte lysande i Sverige. Hans lärare, professor Aug Wikander, rådde honom därför att söka sig till Amerika under några år. Albin blev intresserad, även om amerikapraktik tedde sig mera äventyrligt då än för dagens ungdom. Professorn skrev rekommen­dationsbrev, men rådde honom även att byta namn. Persson skulle inte slå i Amerika. Motvilligt följde han rådet. Han ansökte om att få heta Pontin, vil­ket namn fanns i hans mors släkt. Ansökan avslogs men namnkommittén föreslog i stället att han lade till ett "o" så att det blev Pontino. Amerikaresan var förestående och med tvekan antog han det italienskt klingande nam­net. Han reste ut i augusti 1910, enligt min mor med Cunard-linjens senare minsprängda "Lusitania".

I Amerika var hans praktik förlagd till The William Cramp and Sons Ship and Engine Building Co i Philadelphia. Han arbetade där i två år och fick under tiden ett erbjudande om ett uppdrag för amerikanska marinen. Men fästmö och släkt lockade, samt det stora kommande pansarbåtsbygget. Det var ett mycket betydelsefullt fartyg som skulle byggas. Pansarbåtsinsam­lingen hade gjort att "Sverige-skeppet" kommit att framstå som hela folkets angelägenhet. Då det stod klart att Götaverken under Hugo Hammars ledning skulle få huvudansvaret sökte Albin en tjänst där. Han fick den och återvände hem i november 1912.

Tyvärr finns ingen dokumentation över de uppgifter han fick på ingenjörskontoret. Enligt min mor skulle han ha sysslat med beräkningar av pansardäcken, samt medverkat då dessa beställdes i USA. Hans engagement vid byggandet av stapelbädden och vid skeppets stapelavlöpning framgår av en skrift han efterlämnat.

Min far hade under tiden i Philadelphia fått en släng av gulsot. Sjukdomen utvecklades senare till diabetes. Då insulinupptäckten dröjde till 1920, blev hans liv kort. Han dog en månad efter "Sveriges" stapelavlöpning den 13 juni 1915, endast 29 år gammal. Han ligger begravd på Lundby kyrkogård i Göteborg.

Själv föddes jag den 21 september 1915. Jag är således ett postumt bara, som aldrig sett sin far. Men hans minne lever dock fortfarande tack vare de brev och fartygsritningar han lämnat efter sig.

l Hugo Hammars "Minnen" del 3, som nyligen utkommit berättar han bl. a om sjösättningen av pansarbåten Sverige. En av dem som medverkade vid förberedelserna och genomförandet av sjösättningen var, som framgår av ovanstående artikel, just Albin Pontino. Följande artikel, som berättar om förberedelserna för och genomförandet av sjösättningen, är skriven av Pontino kort före hans död och troligen aldrig tidigare publicerad. Båda artiklarna har ställts till förfogande av Pontinos dotter, fil dr Ann-Marie Sälde, Uppsala, genom förmedling av hennes kusin Lennart Johansson.