Varvens belägenhet på Hisingen medförde ett behov av transporter av varvspersonal eftersom många av de anställda bodde på södra sidan av Göta älv. I takt med utvecklingen av varven ökade behovet av personaltransporter. Visserligen fanns de kommunala färjorna, men de hade inte kapacitet att klara av den mängd folk som skulle till och från sina arbeten på varven. I detta nummer skall vi presentera Eriksbergs lösning av problemet.

Eriksberg gjorde som de andra storvarven: man transporterade personalen i öppna pråmar dragna av bogserbåtar. Denna lösning var nog relativt billig och hade stor kapacitet, men för personalen var överfarten inte alltid så angenäm då man var utsatt för väder och vind och inte kunde skydda sig.

Genom fackorganisationerna förde man fram förslag om av anskaffa en färja för att få en både säkrare och angenämare transport för de anställda. Varvsledningen var väl medveten om problemet, men inte förrän 1951 löste man det. Man fastnade för den tyska färjan Hans Westphal, som inköptes på sommaren detta år för 361.991 kr.

Denna färja byggdes 1943 vid Nordenverft Köser & Meyer i Hamburg, med byggnadsnummer 757, som Hans Westphal för Byggnadsförvaltningen i Lubeck. Efter leveransen gick hon i trafik på leden Travemynde-Priwall.

När färjan anlänt till Eriksberg startade man omgående ombyggnaden till personalfärja. På bildäcket tillkom en överbyggnad med salong för större delen av passagerarna. Tekniskt var färjan en av de modernaste i landet och den första färjan som var utrustad med Voith - Schneiderpropellrar.

Den fick härigenom en enastående manöverförmåga och kunde exempelvis köras i sidled med 3 knops fart. Tack vare denna egenskap hos propellrarna behövdes inga roder på färjan. Alla manövrer sköttes direkt från styrhytten.

I maskinrummet fanns förutom framdrivningsmaskinen även en 60 Hk hjälpmotor installerad, vilken gav kraft till en elektrisk generator, länspump och kompressor. En värmepanna gav värme åt maskin och propellerrum samt besättningsutrymmen. Besättningen bestod av befälhavare, maskinist och två däcksmän.

I trafik som E.M.V. 1

Efter ombyggnaden levererades färjan under namnet E.M.V. 1 (Eriksberg 1). Prov- och leveransturen gick mellan Stenpiren och Eriksberg i närvaro av hamndirektionen, representanter för yrkes - och fartygsinspektionen samt personalorganisationerna på varvet.

Fartygsinspektionen utfärdade passagerarcertifikat för färjan den 23 oktober 1951 och då för 521 passagerare i fart innanför Carnegie. Enligt kungliga Maj:ts resolution medgavs 0,30 kvm per passagerare och den 11 mars 1961 ändrades certifikatet att gälla för 698 passagerare under förutsättning att dörrar i vattentäta skott hölls stängda. Detta kontrollerades genom kontakter och lampor på en panel i styrhytten.

År 1972 byttes de gamla motorerna ut mot två Volvo - Penta dieselmotorer typ TMD 100 A om vardera 210 Hk. Varvet skötte således själv personaltransporterna över älven fram till våren 1967 då Styrsöbolaget tog över trafiken. Eriksberg ägde fortfarande färjan. men Styrsöbolaget bemannade den och stod för driften.

Färjan full med folk på väg mot Hisingen någon gång i början av 1950-talet. 1 bakgrunden Kvarnen Tre Lejon och Eriksberg med nybyggen under utrustning och reparenter, bl a barken Viking, inne för reparation och översyn.

E. M. V. 1 fortsatte troget sina turer morgon och kväll de 200 meterna över älven fram till den 26 augusti 1977 då trafiken lades ner. Varvskrisen hade slagit till och man behövde inte längre någon personalfärja för varvsfolket.

Upplagd och till salu

Färjan lades upp vid Eriksberg och utbjöds till salu för 600.000 kronor. Ingen spekulant nappade emellertid utan färjan blev liggande. Olika förslag framlades för framtida användning av den. Ett var som transportmedel till ett blivande varvsmuseum på Eriksbergsområdet.

Efter brokatastrofen på Tjörn, försökte man hyra ut färjan för att trafikera den tillfälliga linjen Stenungsund -Tjörn. Färjan fick en översyn och man var ute på Rivöfjorden och provkörde. Det blev emellertid ingen trafik av på Tjörn. Konkurrenterna var många och färjan lades upp igen vid Eriksberg.

Inte förrän 1983 fick man sålt färjan och då till Mann & Maskin i Stockholm AB. Påföljande år köptes färjan av Rederi AB Sommar & Sol i Stockholm. Här gick hon under arbetsnamnet "City by sea" men detta namn registrerades aldrig. 1989 var det slutseglat i Stockholm och hon återkom till Göteborg, nu för att bli restaurang hos Restaurang Eriksbergsfärjan AB. Färjan avfördes ur registret som icke längre varande skepp. Hon förlades strax öster om Götaälvbron och där ligger hon än idag (1993) och fungerar som restaurang.

Så ännu finns möjlighet för gamla eriksbergare att gå ombord och avnjuta en god lunch samt minnas den lilla färjeturen till det en gång stora varvet vilket gav arbete till så många människor.

Bertil Söderberg

ANM.

Färjan är mycket speciell för mej då på den ett antal år och jag som nygift bodde på Vegagatan i Göteborg. I morgonrutinen ingick att cykla eller ta bilen till färjelägets parkering och sedan springa ner till färjan och hoppa ombord. Det hände till och med att färjan lämnat kajen men vände tillbaka, för befälhavaren kunde ju inte lämna maskinistens son på kajen. Då hördes ett högt BUUUU! från alla kompisar som fanns med ombord.

När jag slutade på Götaverken Motor 1991 blev jag bjuden på en hemlig utflykt med lunch av ett företag, och av alla platser, i färjans restaurang och värden blev mycket förvånad när jag berättade om mina många besök ombord. 

Uppföljning av färjans fortsatta öde (2001) visar att den nu finns i Luleå och har fått en omfattande renovering. Den används också nu som restaurang.  

Länk till denna klicka här!

• NUMBER OF VISITORS - ANTAL BESÖK sedan senaste uppdatering
  Åter till hemsidan

Varvshistoriska föreningen i GBG Bror Nilsson
Copyright © 1995 [BEN-SON CONSULTING]. All rights reserved.
Revised: december 12, 2009 .