STAPELAVLÖPNING

Vad skulle hända idag, varför kändes det så annorlunda? Jo, det var sjösättning!

Så kände säkert mänga vid denna avvikelse frän den vardagsgrå arbetslunken.

Skrovet var rent från ställningar, som rivits med dunder och brak sista natten före dagen S. I bästa fall var skrovet målat i botten och upp till vattenlinjen. Åmningen var uppmätt i för och akter med siffror och streck inmejslade eller markerade med plåtsiffror. Klassen hade varit och mätt upp det mallade djupet, tillsammans med personal frän varvet.

Flaggor var hissade på kranar och på flaggstänger utanför kontoret. Av dem kunde man se i vilket land fartyget skulle få sin hemmahamn.

Cirka en månad före sjösättningen hade timmermännen arbetat med att dra in pannor, glidbanor och släde, ett tungt och arbetsamt jobb. Glidbanorna preparerades med talg och såpa, senare med fett.

Kilningen startades i rätt tid

Om stapelavlöpningen var satt äga rum kl. 12 började man kilningen kl. 7. Skulle den ske kl. 15 började man kila kl. 11.30, efter rast. Dagen innan hade förmännen delat ut de s.k. kilbrickorna till dem som skulle deltaga i arbetet. Dessa fyrkantiga träbrickor fick utgöra besked om att vederbörande skulle vara med vid kilningen. Hans arbetsnummer skrevs in med blyerts på brickan.

Enda gången ett arbete startade i rätt tid var vid detta tillfälle, eftersom alla försökte få de bästa platserna, vilket var på mitten av släden. Före start brukade verkmästare Göransson kontrollera att alla platser var besatta, mest på insidan. De gubbar som han kände bäst körde han längst akterut. Där var det lägst mellan marken och fartygsbotten och alltid det största trycket på stöttor och kölblock .Där ville han ha pålitliga jobbare placerade.

Som startsignal blåste han i visselpipa att kilningen skulle börja. Lättare fartyg, som jagare, fyrskepp och minsvepare, kunde man lyfta med kilarna, men de större och tyngre rubbades inte så lätt. För dem hade kilningen som syfte att släden skulle anslutas till fartygets botten. Efter fyra rundor gick man löst på kölblock och stöttor .Dä var det som nämnt svårast vid akterskeppet.

M/S Wangaratta . NB 585, linje fartyg på 9270 tDw för Transatlantlc, kilas upp före sjösättningen den 9 november 1944 på Götaverken Foto Eric Lindström.

Kölblocken där satt alltid hårt fast mot fartygsbotten och var mycket svåra att slå undan, allra helst som man fick jobba knästående, och kanske i vatten, om det var högvatten i älven.

Fartyget vilade till sist på slädens två glidbanor och de fyra stödkaren på babords och styrbords sidor. Karen togs bort cirka en timme före stapelavlöpningen.

Under tiden som kilningen hade pågått hade sjösättningstribunen transporterats fram och ställts på bästa plats mot stäven. Den blev nu klädd med blågult kläde runt sidorna. Arbetet gjordes alltid av en tapetsör från stan. Radio-Jönsson hade placerat ut mikrofoner och högtalare. Röda mattor lades ut på tribunen, trapporna och samlingsplatsen nedanför tribunen.

Runt stapelbädden städades det och all bråte togs bort, för att sjösättningsgästerna skulle få ett gott intryck. Tiden närmade sig nu för det som skulle hända och som alltid emotsågs med spänning.

Mängder av åskådare ville 20 november 1942 se sjösättningen av M/S Mangalore. Fartyget döptes av prinsessan Sibylla vilket väl delvis förklarar det stora Intresset, l .linjefartygs på 7360 tDW för Svenska Ostasiatiska Kompanlet. Foto Arne Gadd.

NB 529 H/T Bera har tagit vatten efter avlöpningen frän Götaverken stapel nr 1 den 14 Juli 1939. Son var på 16540 tDW och det största fartyg som dittills byggts i Skandinavien. Foto Einar Niklasson

Arbetet avstannade på såväl kontor som i verkstäder. Kontorister, arbetare, ingenjörer, alla kom ner för att beskåda sitt verk, ett nytt fartyg. Man samlades utanför de avspärrningar som fanns runt platsen för sjösättningsgästerna.

Kören stod beredd En halvtimme före utsatt tid anlände bilar med honoratiores som skulle närvara vid dopet. Det var redaren och andra gäster, och direktionen. Gudmodern steg ur bilen, och vaktmästare Lars stod vid trappan och överräckte en stor bukett blommor, som var dekorerad med band i beställarlandets färger.

Tio minuter före dopet gick värdarna och deras gäster upp på tribunen. Sångkören stod beredd vid sidan, och vid ett tecken frän värden slog dirigenten in någon sång med anknytning till rederiets nation.

Gudmodern instruerades av dr Hammar hur dopceremonin skulle gå till och om vad hon skulle säga och göra. När tiden var inne lossades flaskan från tribunen, där den varit upphängd, gudmodern fattade flaskan och sade: "Jag döper dig till --- och önskar dig lycka och välgång vid dina färder över de sju haven".

Champagneflaskan som hängde i ett dekorerat rep fastsatt i förstäven, krossades mot fartyget. Så följde en spänd väntan: skulle hon röra sig?

När flaskan krossats gick signal till de förmän som hade ansvar för låsarna i släden. Den signalen gick en originell väg. Den började på tribunen, där dr Hammar gav tecken till varvschefen, och han till utrustningsingenjören, som gav signal till verkmästarna, som slog ner med båda händerna som tecken till förmannen vid låsarna.

De drog då ut låssprintarna, och låsarmarna fälldes ner. Ett tydligt slagljud hördes när låskolvarna föll ur. Skulle hon gå, eller...? En svag rörelse förnams, och skrovet började sakta röra sig, för att sedan öka farten mer och mer ner mot Göta Älv. När släden lämnade sjöbädden för glidbanorna neg fartyget för sin gudmor.

Bromskättingarna, som var upphängda på fartygssidorna, började röra sig och att bromsa fartyget. Från tribunen hördes ett fyrfaldigt hurra, och gudmodern omfamnades av dr Hammar, som inte var blyg utan också kysste henne inför en applåderande åskådarskara.

När fartyget bromsats upp, kopplade de väntande bogserbåtarna sina vajrar i för och akter.

En fas av sjösättningen var kvar. Slädarna skulle tagas bort. Eftersom de var konstruerades att de bestod av två halvor kunde man dela dem och låta två bogserbåtar dra bort var sin halva. När slädarna bogserats undan drogs så fartyget till utrustningskajen för att färdigställas.

På förmasten hade man hissat ett standar med fartygets namn. Under sjösättningen fanns personal ombord med ansvar för bogsering och förtöjning vid utrustningskajen. I fören stod alltid inspektor Nils Hansson. Han hade enorma röstresurser och hördes långa vägar. På bryggan stod hamnlotsen, som såg till att fartyget framfördes på rätt sätt i hamnområdet och i aktern en riggarförman som förmedlade lotsens order till bogserbåtarna.

Det blev tomt på stapelbädden dar fartyget hade legat, och på de platser som skrovet hade skuggat kanske solen nu kunde komma ät att lysa upp verkstäder och kontor.

Nu startades förberedelserna för nästa fartyg på den lediga bädden. De förut nedlagda kölblocken restes. När uppriktningen var klar började man lägga ut kölstråket för nästa fartyg.