Yrkesjobbet blev en del av arbetarens identitet 

Ingemar Andersson berättar från sin tid som filare i maskinverkstaden på Götaverken i Göteborg

Ur Varv 2001 Sid. 2 - 11                                Lite tekniska data om motererna

 

 

 Ingemar Andersson började arbeta i maskinverkstaden vid Götaverken  1953 och gjorde sin sista arbetsdagar 1984. Han engagerade sig tidigt fackligt och var bl. a i flera år ordförande i Verkstadsklubbens studiekommitté.

 

Götaverkenmotorn, fick vi lära oss, byggde på ett eget koncept, och hade som utvecklingschef ingenjör Näsholm. (noteras bör att titeln var en del av namnet). Varvsarbetare i maskinverkstaden favoriserade GV-motorn, liksom yrkesfolk som fått erfarenhet av andra motorer. När man nu ser tillbaka till 50-talet och motortillverkningen inser man att det var många av oss metallarbetare som jobbade i verkstaden som inte förstod vilken grej det egentligen var att jobba med en egen produkt, den egna motorn.

Vi som jobbade i verkstaden förvånades ofta över att det fanns så många tjänstemän knutna till maskinverkstaden. En av förklaringarna var att det krävdes kunskap i alla led, från tanken vid konstruktionen till utprovning och färdigställande. Det fina med den egna motorn var att den i stor utsträckning byggde på idéer och innovationer som utvecklades av varvets egen kompetenta personal, många gånger med stor erfarenhet från verkstadsarbete.   

Vi  litade på den svenska kvaliteten

Varven var en viktig del av industriproduktionen i Sverige. GV-motorn konkurrerade med bl.a. danska Burmeister & Wain och tyska MAN­dieseln. Den goda svenska kvaliteten var självklart inpräntad i oss som var unga på 50-talet, så vi tvivlade starkt på att det fanns konkurrens i övriga världen.

De av oss som fick insyn i de utvecklingsprogram som fanns för de kommande motorerna kände stolthet och tillförsikt. När man mötte ledarpersonerna i administrationen gav de också intryck av att det var näst intill omöjligt att någon kunde bli bättre på motorer än vad vi var på Götaverken. Det skapades en positiv anda som kändes inpå bara kroppen.

Det som var intressant att uppleva på 50-talet var att det kändes att det var utveckling och optimism i Göteborg på hela arbetsmarknaden. Vi som var i verkstaden på de skilda arbetsområdena hade ständiga resonemang om vilken den rätta gränsen var avseende utförda arbetstimmar per vecka. Den tredje semesterveckan hade också blivit verklighet.

Vi denna tid fördes det resonemang om det rättmätiga i att ge även arbetare rejäl pension. Tjänstemännen hade detta klart. 

Socialdemokraternas paroll inför ATP-valet 1958 var:   

Gärna medalj men först en rejäl pension”. 

Affischen med denna text hade en farbror med stor slokmustasch och godmodigt ansikte.

Det skall i detta sammanhang nämnas att det var en Götaverken-anställd, Ture Königsson, som kom att fälla avgörandet till arbetarnas fördel, i riksdagens andra kammare. Allmän Tjänstepension, ATP, kom att gälla från och med 1960 till och med 2000. Detta var en stor fråga, som kom att trygga ålderdomen för många. 

Det mesta jobbet var ackordsarbete

Det som hände i verkstan hade samband med det som hände utanför verkstan och vice versa, i ständig växelverkan. Det som t.ex. gjorde att verkstans rörläggare var extra attraktiva på arbetsmarknaden utanför verkstan vid denna tid var byggandet av raffinaderierna i Stenungsund. Detta utomhusjobb jämfördes då med inomhus i dåvarande maskinverkstan..

De yngre av oss anställda gjorde ofta jämförelser som hade med betalningen för arbetet att göra. Det hör till saken att det mesta arbete som utfördes i den rena produktionen var ackordsarbete, och det fanns en övre gräns för förtjänst på ackord, som accepterades av ledningen. Denna gräns låg högre i byggsektorn. 

Hur var det möjligt, kan man fråga sig, att bara 20 år senare startade det som skulle visa sig leda till varvens avveckling i Göteborg och hela Sverige? Hundratals utredningar gjorda av hundratals utredare har givit hundratals svar. Så svar finns! Men var det rätt svar? Blev det rätt svar? 

Spontan arbetsglädje

Det fanns en arbetsglädje som emellanåt kom, utan att någon visste varför. Kanske motorernas storlek, kanske den speciella lagandan bidrog. Den kunde komma spontant, genom att någon med arbete på toppen av motorbygget slängde ett skitord till någon så där tio meter nedanför. Det kunde gälla allt från hur det gick i den senaste matchen till någon mer personlig kommentar som gällde en säker häst på Åby, som ändå inte visat så säker som löftet påstått. Den tilltalade fick kanske efter högljudda tråkningar till en krystad förklaring.

Det sociala kitt som stora arbetslag skapar är något mycket intressant.

 Inpassning av vevaxeldel i ramlagerlägen

De stora måtten och de små toleranserna präglade mycket av arbetet i maskin verkstaden. 

Det fanns en glädje i att vi levde i en utvecklingsfas för industrin, där det mesta kretsade kring ökade volymer och snabbare tider på jobben och nya verktygsmaskiner som ökade förtjänsten. Att det var högt tempo och många beställningar på fartyg och motorer låg också till grund för planeringen och byggandet av Arendalsvarvet. Vilken grej, att bygga ett helt nytt varv!

Många pusselbitar i dåtiden livsbetingelser bidrog till god stämning på arbetsplatsen. När dagens gamla varvsarbetare tittar i backspegeln så bedöms det som mest positivt det att det var mycket att göra. Orderböckerna var fyllda både ett och två år framåt. De av varvsarbetarna som mindes ”den gamla goda tiden” från 30-talet förstod att det var något av skördetid att jobba på varven på 50-talet. 

Respekten för yrkeskunskap

Det fanns en mycket stor respekt från min sida för den kunskap som visades av dem som arbetat länge Min något naiva fråga till en montör som hade smeknamnet Pensel var. Hur bar man sig åt för att bli sa skicklig som du? 

Svaret kom blixtsnappt.- De e la ingenting de e dom första tjugo åren som är värst.

Svaret var kort, men stämde till eftertanke. En kille som jag, under tjugo år vid det tillfället, och som tyckte att han kunde ganska mycket, skulle alltså bara ha kommit en liten bit på sin yrkesvandring. Här skall överlåtas till enskilda att göra sina bedömningar, men det är många som bekräftar att de djupa insikterna i yrket kom efter femton år ungefär. Ovanstående förklarade mycket om yrkeskunskap för mig. 

Jag undrade många gånger som ung grabb när jag jobbade ihop med en äldre person som inte startade arbetet genast sedan förmannen delat ut jobbet. Varför detta funderande? Det visade sig att de gubbar som hade varit med många år resonerade som schackspelare. Inte så att arbetet fungerade som ett spel, men dessa gubbar visste att det alltid blev avbrott på vägen, innan arbetet kunde färdigställas. Det gällde alltså att lägga upp jobbet så att det fanns möjlighet att inte blir fastlåst, t.ex. vänta på en kran eller bli låst av att någon detalj saknades. God planering var skillnaden mellan att ackordet gick att tjäna pengar på eller inte. 

Ackordsarbete - - utsugning eller möjlighet?

1 verkstan fanns det ett internt oskrivet “betygssystem” man och man emellan. Det var och är troligen inte unikt för denna beskrivna arbetsplats. 1 det systemet var det lätt att känna igen vad som räknades till plus och minus. En väldigt viktig faktor för den enskilde var om han kunde köra ihop ackordet och få arbetet godkänt av kontrollanterna. Detta var lika för alla och upplevdes som grunden för självrespekten.

Det fanns jobb som var näst intill omöjliga att köra ihop. Handlade det då om ett fåtal timmar skrevs detta av dem som utförde jobbet på ett annat jobb, som givit litet tid över.

Ackordsarbete är i sig en intressant löneform. Den kunde upplevas som värsta form av utsugning eller den bästa möjligheten till planering av jobb och förtjänst. De skilda sorternas ackord påverkade i detta avseende. Här är några exempel på ackord som fanns, en del under samma tid: hängackord, lagackord, löpande utan pengar, tidackord, och rakt ackord med pengar på. De skilda löneformerna användes allteftersom företaget och verkstadsklubben förhandlade fram skilda överenskommelser.. 

Som en affärsuppgörelse

Vid ett tillfälle under den ovan beskrivna tiden var jag hjälpare till Johnne Vedhandlaren. Han var vid den tiden ca 35 år och hade ansvaret för en motorbädd. Mitt intresse för hur de skilda priserna på jobben kom till var väckt och jag ställde följaktligen frågan till Johnne. Han tänkte till för att inte göra förklaringen var lätt eller för svår. Det hörde ihop med att det var fasta priser på jobben som utförts under ibland flera år tillbaka i tiden. Han pekade nu på ett jobb som inte ingick i den ordinarie prissättingen.

Det var en axel som skulle rengöras och skavas in. Detta innebar att det gick att göra upp med förman om priset, i detta fall förman Gustav Holmén.

Den beskrivning som följde var i mångt och mycket en beskrivning av en affärsuppgörelse. Där fanns ingredienser som i grunden ställde krav på respekt och trovärdighet och det gällde att hitta rätt argument för de krav som jobbet ställde. Johnne argumenterade utifrån befintlig arbetssituation och arbetsställe, kopplat till stundens miljöfaktorer. De kunde skifta från förmiddag till eftermiddag, ibland med ännu kortare tidsintervall beroende på materialflödena ut och in.

Detta var en lärdom att ha med i bagaget när skilda ackordsuppgörelser (egna och andras) diskuterades. Det ovan nämnda fallet utföll till belåtenhet for båda parter. Dessa s.k. förmansackord innebar att den enskilde jobbaren upplevde att han i hög grad kunde påverka sin arbetssituation. 

Nya omständigheter tillkom

Vilka ackordsjobb var det då som det inte gick att tjäna pengar på och varför? Det fanns jobb som prissatts efter omständigheter som förändrats i båda riktningarna. Det positiva kunde vara att nya hjälpredskap tillkommit, bättre metoder och verktyg. Då kunde det ge ett extra tillskott. Det negativa alternativet var att det inte gavs utrymme för den arbetsplats och miljö som behövdes för att kunna jobba rationellt, och därmed fick arbetet påbörjas flera gånger.

Arbetsledaren gick lätt att kommunicera med om han var ung. Det var inte lika lätt när man själv var ung och arbetsledaren en äldre man. Vid denna tid var det otänkbart att säga du till någon av de äldre förmännen.

Dessa stora järnklumpar skall snurra runt i vevhuset 120-145 ggr/minut

Fräsning av vevstake till en GV 760-motor i slutet av 60-talet. Hubert Velander vid maskinen.

Att lära sig av förarbetare

Ovanstående kunde fungera på följande vis:

Alla större motorer har på motorns axel en baxmaskin, som kan dra runt vevaxeln med tillhörande komponenter. Den användes vid arbete med motorn när denna ej var igång eller i uppbyggnadsskedet. Byggandet av baxmaskinen var ett i sig intressant jobb, men det var ett dåligt ackord. Det var en självklarhet vid den tiden att det var ”Vedhandlarn” som svarade för montaget. Han hade f.ö. två söner, vars namn var Rune och John och de fick följdriktigt heta Rune Vedhandlarn och Johnne Vedhandlarn.

Mellan “Gubben Vedhandlarn” och mig skilde det 51 år, och det innebar, då för tiden, att man som ung kille frågade artigt, om man frågade något, och att man utförde de jobb som man blev tillsagd att göra. Det var den typen av jobb som lade grunden till djupare yrkeskunskaper om hela motorn.

Det var en fröjd att se vad en van och skicklig montör kunde, trots hög ålder och svag syn. Han behövde inte titta på gängernas dimensioner på bultar och muttrar - vid denna tid gällde fortfarande tummåtten -, hans jättehänder var tillräckligt känsliga för att bestämma vad som var rätt. För min egen del gällde det att suga åt sig och lyssna och emellanåt kolla vilka trix som eventuellt fanns. 

Inte bara positivt

Det är lätt att bli litet lyrisk och rent av glömma det som var negativt, för det fanns så klart massor av sådant också.. En detalj som man lätt glömmer var att de fina specialverktyg som är en självklarhet på senare tid inte var lika självklara på den tiden. Det sägs att man jobbade i en brytningstid. Möjligen är alla tider något av brytningstider.

Det fanns flera fördelar med att arbeta bredvid en erfaren gubbe - man lärde sig. Dessa gubbar hade oftast en arsenal av specialverktyg, ofta tillverkade efter egna koncept. Men det fanns också vad vi kan kalla långtidslån från verktygsförrådet. Vissa tillfållen var det självklart att inte gå till förrådet för att låna ett verktyg, eftersom alla visste att någon hade lånat verktyget och betraktade det som sitt eget. 

Lönen inte alltid det viktigaste

Det skall i detta sammanhang sägas att de grundkunskaper som skaffades av det beskrivna exemplet kom ett prägla det självförtroende som blev en förutsättning för att passa in i de skiftande situationer som nya arbetsuppgifter kom att ställa krav på.

Var det så att arbetarna som byggde motorerna hade inställningen att det viktigaste är att man får sin avlöning, sedan får det andra sköta sig bäst det går? Att lönen var viktig var inget att hymla med och att det alltid pågick en öppen kamp för att få så mycket som möjligt i lön. Men det är inte samma sak som att det bara var pengarna som räknades. Det finns många som kan vittna om hur ansvarsfulla medarbetarna kände, hur de tog ett stort ansvar där pengarna fick bli en andrahandsfråga. 

Personalsammansättningen

Maskinverkstaden hade balanserad sammansättning av manlig personal, unga, medelålders och äldre arbetare. Pensionsåldern var då 67 år. Vid denna tid fanns inga kvinnor i verkstan. Det ändrades först på 60-talet.  

En 9-cylindrig lagerram till en GV-huvudmotor. Möjliggen NB 499. Svårt att se på bilden!

Verkstadens största bearbetningsmaskin, en kombinerad fräs och hyvel. Här fräses lagergången i en motorram.

 Det var en trivsam atmosfär och det fanns goda förutsättning att lära sig yrket genom det gamla sättet att lära, som var att utföra skilda montage och iordningsställanden (learning by doing), ofta med någon som tidigare gjort motsvarande arbete.

Götaverkens industriskola startades vid denna tid, vilket innebar att flera av skolans ungdomar praktiserade i verkstäderna. På 50-talet så väl som senare var montaget av motorerna indelat i lätt och tungt detaljmontage, samt huvudmontage med tillhörande provkörning och rivning av motorerna. 

Arbete och förtjänst

Den som var intresserad av vilka uppgörelser som gällde för att tjäna pengar under ungdomstiden kunde genom den fackliga organisationens veckoslutskurser och studiecirklar lära sig detta. 

Det innebar att ungdomarna mycket väl visste att det krävdes sex år i yrket för att bli fullbetald och att man också måste ha fyllt 24 år.

Året 1954 var jag 16 år och fick börja arbeta på egna ackord, efter en liten tid som hjälpare till en av verkstadens målare. Verkmästaren för montaget hette Arvid Bengtsson och han basade över fler än 100 anställda, inklusive ett antal förmän. Han tyckte att det var ett lämpligt arbete för mig att jobba i detaljmontaget, sedan jag tidigare prövat ett år i huvudmontaget.

1 skrivande stund kommer minnena krypande. Jag hade redan lärt mig att det fanns bra och dåliga jobb, men dessbättre är det oftast så att allt bra och allt dåligt inte hamnar på samma ställe. Det var en tidig erfarenhet, som kom att stämma till eftertanke. Det var därför spännande att göra bekantskap med skilda jobbare i deras roller som verkstadsarbetare och att få del av kunskaper om olika arbetsuppgifter. 

Introduktion på två månader

Beskrivning av en motorproduktion som ställde så stora krav på många kompetensområden kan naturligtvis inte göras heltäckande. Jag hoppas ändå kunna förmedla något av människan kopplad till arbete, som jag har erfarenhet av. Jag vill understryka att jag har ansträngt minnet och kollat uppgifterna efter förmåga.

Mitt liv i maskinverkstaden började med att jag som 15-åring blev presenterad för förman Gustav Holmén. Han var en auktoritet och framstod också som auktoritär.

Efter cirka två minuters introduktion pekade förman Holmén ner från förmansskrubben i den jättestora monteringshallen på en tryckaxel (förlängning av vevaxeln där motoms svänghjul monteras) och gav ordern: - Gå ner till Sven och hjälp han att göra rent en tryckaxel.

Som yngling och nybliven ägare till en cykel med påhängsmotor (Viktoria) var man ju inte okunnig om hur motorer fungerade, hade ju gått en mopedkurs, men se det här var ju något annat än att meka med den egna moppen. (/Om nu det uttrycket var uppfunnet 1953, när jag började i verkstaden). 

En hisnande känsla

Det är ingen överdrift att säga att det var en hisnande känsla att komma till en så jättestor verkstad. Jag hade först svårt att tro mina ögon! En jättestor och nästan nybyggd monteringshall med mängder av jättestora detaljer som tillhörde ett kommande motormontage. Högt upp fanns traverser. Lyftkranar hade jag sett tidigare men inte någon som kunde lyfta något motsvarande dessa traverser. För en ung pojk var det alldeles överväldigande att ta till sig och försöka förstå alla de intryck man fick Skulle man få vara en del av detta fantastiska? Det är svårt att minnas alla tankar som rörde sig i huvudet, men en sak är säker: det tog lång tid att sortera de skilda intryck som spännande motordetaljer och volymer gav.

Vad var det egentligen för människor som hanterade de skilda motordelarna, hur fan kunde de få dess monster till detaljer att bli en fungerande motor? Det var först och främst svårt att förstå hur dessa mastodonter till motorer kunde röra sig och hur kunde det bli kraft över att driva stora fartyg?

Ett tidigt intryck gjorde de som arbetade i produktionen. De hade väldigt smutsiga arbetskläder, så det var lätt att se vilka som så att säga gjorde arbetet. 

Människan och yrket. 

Det påstods att det var tekniken som intresserade montörerna ( som hade yrkesbeteckningen filare) och det var människan som intresserade folket på personalavdelningen. Det jag lärde mig tidigt var att människorna och produkten, yrkesjobbet, i allra högsta grad hörde samman. Identiteten flyttade liksom in i det pågående jobbet, likaväl som jobbet som utfördes flyttade in hos den som enskilde. Var det så, och är det så, då blir det lättare att förstå vilken sorg som drabbar den enskilde yrkesarbetaren när det blir företagsnedläggningar, utan att det finns beredskap för annat arbete. 

INGEMAR ANDERSSON 

 

NUMBER OF VISITORS - ANTAL BESÖK  2007-10-15 18:19 senaste uppdatering  

E-post
YOUR E-MAIL ADDRESS

(Important! Must be your correct address. Because it´s the only way to answer your mail)

Meddelande message

PUSH BUTTON TO SEND

Varvshistoriska Föreningen i GBG Bror Nilsson/Eva Benjaminsson
Copyright © 1995 [BEN-SON CONSULTING]. All rights reserved.
Revised: October 07, 2007.

Back to Top