Sverigeskeppen - ett kraftprov för svenska varv
Av Curt S Ohlsson
Ur Varv 2001 Sid. 14 - 20
Curt S. Ohlsson är skeppsbyggnadsingenjör och fd. götaverkare. Sedan flera år har han arbetat
med böcker om örlogsfartyg, fyrskepp m.m. / mer än 50 år har han samlat material om den svenska mannens pansarbåtsepok, och nyligen tillsammans med Per Insulander givit ut boken “Pansarskepp, från John Ericsson till Gustaf V”. Curt S. har låtit Varvshistoriska Föreningen, där han förstås också är medlem, använda material från boken. Lindholmens Varv och Götaverken är de två göteborgsvarv som anlitats mest av den svenska marinen för nybyggnader. Det började redan runt år 1800, men här återger vi delar av bokens två bokens kapitel om Sverige-skeppen. När det stora skrovet sakta gled nedför stapelbädden och ut på Göta Älv den 3 maj 1915 markerade detta förverkligandet av folkets vilja att kunna avvärja eventuella angrepp mot vårt land - en vilja som 1912 manifesterats i den landsomfattande pansarbåtsinsamlingen. På något över tre månader hade mer än 15 miljoner kronor insamlats. Omräknat till penningvärdet år 2000 blir detta drygt en halv miljard kronor, en aktningsvärd prestation. Nästan tio år av utredningar och politiska stridigheter
hade äntligen resulterat i ett skepp som av kungen givits namnet Sverige. Den nya pansarbåten, som blivit känd som F-båten, var betydligt större, starkare och snabbare än de som byggts omkring sekelskiftet. Begreppet F-båten uppstod genom att 1909 års typsakkunniga studerade ett antal alternativ: A,B,C osv och slutligen F. De typsakkunniga var tillsatta för att lämna underlag till den försvarskommitté som tillsatts 1907. Denna kommitté avgav sitt betänkande i december 1910. Härvid uttalades i pansarbåtsfrågan att det lämpligaste alternativet var F och att fyra sådana skepp behövdes för att ersätta de åldrande 1.klass pansarbåtarna. Av ekonomiska skäl borde man intill 1919 nöja sig med tre. F-båten beräknades få ett deplacement på 6.800 ton och göra 22,5 knops fart samt som huvudartilleri få fyra 28 cm kanoner. Riksdagen beslöt 1911, med knapp majoritet, att bevilja medel till påbörjande av en F-båt, men genomförandet fördröjdes då en ny regering tillträdde samma höst. Nya utredningar, ledda av civila, tillsattes och det föreföll ovisst
om riksdagsbeslutet skulle bli verklighet. Beställningen av kanoner, som lagts ut på Bofors, annullerades. Den utrikespolitiska oron Seklets första decennier var ingalunda fridfulla. Det tyska kejsarriket strävade efter ökad maktsfär genom att utvidga sitt kolonialvälde och till dess skydd en starkt växande flotta. Engelska och tyska sjöstyrkor kryssade stridsberedda i Nordsjön. Vid samma tid gick det svenska folket till val och röstade fram en regering med liberalen Karl Staaff i ledningen, som hade nedrustning på sitt program. Oron påverkade naturligtvis försvarsviljan och därmed pansarbåtsinsamlingen i positiv riktning. När pansarbåtsföreningen den 7 maj 1912 till konungen kunde överlämna 15 miljoner kronor - tre miljoner mer än den beräknade kostnaden - hade regeringen inget annat val än att tacka och ta emot. Så föll skotten i Sarajevo den 28 juni 1914. Stormakterna började mobilisera och ett storkrig bröt ut i månadsskiftet juli/augusti, nästan ett år innan F-båten kunde löpa av stapeln. Det skulle dröja ytterligare två år innan Sverige kunde levereras. En utmaning för varvsindustrin Hugo Hammar, vid denna tid chef för Götaverken, berättar i sina minnen hur man löste många svåra problem för att kunna bygga Sverige. Flera konstruktionsdetaljer var nya, t.o.m. oprövade i utländska mariner Ett oeftergivligt villkor var att kölen skulle sträckas före utgången av året 1912. Det blev svårt för marinförvaltningen att få fram nya ritningar. Visserligen hade sådana varit klara redan 1910, men utvecklingen står aldrig
still och flera ändringar var motiverade. Som exempel kan nämnas att F-båtsprojektet räknade med 14 Yarrow-pannor, fördelade på tre eldrum och uppställda tvärskepps, vilket ledde till behovet av tre skorstenar. Nu valde man en något större panna av samma fabrikat. Då behövdes bara 12 stycken, och dessa kunde placeras långskepps och uppdelas på fyra
eldrum. Det räckte nu med två skorstenar Tre varv i samarbete
Arbetet med specifikationerna måste forceras och de blev rätt svävande i sina formuleringar. Leverantörerna tvekade att lämna anbud.
Inget av
Att fartygskonstruktörerna ställdes inför nya och svåra frågor framgårkanske bäst av en jämförelse med den närmaste föregångaren, Oscar II. Det skeppet markerade slutet på en relativt lång
utveckling. Under cirka 20 år hade 12 pansarbåtar byggts och utvecklingen gått i en lugn takt. Nu hade sju år gått sedan den senaste sjösattes och teknik såväl som krav på sjökrigsmaterielen hade tagit stora steg.. Det är i synnerhet två faktorer som bör framhållas. De gamla ångmaskinerna hade utklassats av ångturbinerna, till en början i lätta,
snabba fartyg, men vid denna tid även i slagskepp.. Den andra faktorn utgjordes av det svåra artilleriet. F-båtens 28 cm kanoner i dubbeltorn medförde helt andra vikter och påkänningar på skrovet. Oscar II:s enkeltorn vägde 200 ton. Det nya dubbeltornet vägde 413 ton. Böjningsmomentet i långskeppsled mer än fördubblades.
Rekyltrycket vid fullsalva var för de två 21:orna 204 ton, medan det för de fyra 28:orna blev 1.040 ton. Flera nymodigheter Specifikationerna föreskrev flera nymodigheter. Man förutsåg ett framtida moderniseringsbehov och då visade erfarenheten att den totala vikten brukar öka. Ett extra reservdeplacement skulle därför tillgodoses. Nya material gjorde det
möjligt att lägga tunnare isolering i däck och fartygssidor. Härigenom sparades vikt. Brännbart material i inredningen reducerades: Man övervägde t.o.m. att utföra möblerna i stål, vilket så småningom också genomfördes. Ett elverk drivet av dieselmotorer skulle göra det möjligt att producera elektricitet utan att någon panna var påeldad. Ett
kylmaskineri med tillhörande kylrum för proviant skulle tillkomma. För att begränsa rullningen i sjön skulle skrovet förses med 75 cm höga slingerkölar utefter 41 meter av sin längd. Ett så stort och komplext fartyg hade dittills inte byggts i Sverige. Systerfartygen
Under trycket av det stora kriget som bröt ut i Europa 1914 beviljade höstriksdagen samma år - utan större
diskussion och i enlighet med försvarskommitténs förslag 1910 - medel till byggande av ytterligare två skepp. De kom dock inte att bli färdiga förrän flera år efter krigets slut. Pansarskeppet “Sverige” leveransklart. Pansarbåtarna Drottning Victoria och Gustaf V byggdes vid Götaverken respektive Kockums Mekaniska Verkstad. De skiljde sig i några avseenden från föregångaren. Genom övergång till växlade turbiner av modell Westinghouse blev det möjligt att minska antalet propellrar till två. Turbinerna kunde rotera med ett för dem gynnsamt varvtal, cirka 3.600 varv per minut, medan propellrarna snurrade med omkring 200, där deras verkningsgrad var bäst. Maskineriet blev cirka 60 ton lättare, till godo för Skrovet fick en något ändrad form, dels genom att endast två propelleraxlar anordnades, dels genom att stäven utformades för isbrytning. Backsdäcket övergick i bordläggningen under tät vinkel, medan Sverige hade en ”whale back” med rundad övergång till sidan. Tekniskt beredde Drottning Victoria inga problem för Götaverken. Annorlunda var det för Kockums, med Gustaf V. Aldrig förr hade ett så stort fartyg löpt av stapeln där. Den hamnbassäng där Gustaf V skulle löpa ut var bara två fartygslängder bred. För att bromsa farten var ankarkättingarna hopklammade med stora knippen kätting, som skulle släpa över mark och botten. Den motsatta kajen var för säkerhets skull klädd med några gamla pråmar. Tät tjocka rådde på dopdagen. Man kunde knappt se fartyget från hedersläktaren. Skulle man ändå våga genomföra sjösättningen? Till all lycka lättade dimman just i tid - men tätnade på nytt strax efter det att skrovet kommit i sjön Ombyggnader
Det förflöt elva år från det riksdagen godkänt F-båten till dess det sista Sverige-skeppet, Gustaf V, levererades. Byggstarten hade fördröjts av inrikespolitiska strider, och sedan medförde det första världskriget en isolering av landet, vilket försvårade en del materialleveranser. Härtill kom vissa strejker. Kraftmätningen mellan stormakterna ledde till en snabb utveckling såväl på det skeppstekniska området som inom vapentekniken.
1 vissa avseenden kan man därför säga att de tre skeppen i början av 1920-talet var omoderna. Sedan världskriget slutat var det svårt att få medel till förnyelse av försvarsmaterielen. Det fjärde pansarskeppet sköts på framtiden. Det blev också knappt med medel till förnyelse av försvarsmaterielen. De tre Sverige-skeppen
togs dock in för om byggnad och modernisering i olika omgångar. Eftertankar
1 efterhand kan man konstatera att beslutet att bygga Sverige togs för sent under den för Europas fred så turbulenta period som föregick första världskriget. Beslutet att bygga de båda andra
pansarbåtarna fattades först efter krigsutbrottet. Sverige kom i tjänst 1917 och de övriga 1922, fyra år efter krigets slut. Den förstärkning de kunde ge det svenska försvaret under kriget blev alltså marginell. Det utrikespolitiska läget under åren före kriget medgav inte heller att man kunde ta del av alla
framsteg inom artilleriet som gjorts under 1910-talet. Erfarenheterna från kriget fick man inte tillgång till förrän några år efter dess slut. Resultatet blev att fartygen trädde i tjänst med delvis omoderna vapensystem. Den modernisering som igångsattes efter kriget kom att riktas mot luftvärn och eldledning. Den säkerhetspolitiska stämningen i landet var dock sådan att politikerna högst ovilligt avdelade medel för moderniseringen. Åtgärderna fram
till mitten av 1930-talet var inriktade mot Sverigeskeppen. Övriga pansarskepp fick endast enstaka förbättringar. Oaktat detta utgjorde fartygen en viktig länk i vår beredskap under andra världskriget, men därefter var det bara att konstatera att utvecklingen sprungit ifrån dem. Kort uttryckt: Sverige-skeppen kom för sent för första världskriget och vid andra världskriget utbrott var bara ett av dem moderniserat. Sverige utrangerades 1953 och såldes fem år senare till en skrotfirma i Karlstad utan att detta väckte någon större uppmärksamhet. Enstaka röster höjdes dock för att man borde spara skeppet som museum. Drottning Victoria ströks ur rullan 1957 och såldes två år senare till skrotning, som utfördes vid marinverkstäderna i Karlskrona. Gustaf V slutligen utrangerades samma år, men
förtöjdes vid Berga örlogsskolor. 1970 såldes hon till upphuggning i Göteborg. P.S. I “Varv” för 1994 hade vi en artikel om
de tekniska villkoren för sjösättningen av Sverige”, skriven av en som var med, Albert Pontino. LINDHOLMENS PANSARBÅTAR De första svenska pansarbåtarna, monitorerna, byggdes på 1860-talet av Motala Varf i Norrköping, på 1870-talet också av Bergsunds i Stockholm. Monitoren “Sölve”, senare benämnd 3.klass pansarbåt, som ju ingår i Göteborgs Fartygsmuseum och som räddades från skrotning just av Curt S. Ohlsson, byggdes 1873 av Motala Verkstad. Först på 1880-talet tillkom Lindholmen som byggare av pansarbåtar, nämligen: SVEA, byggd 1885, deplac 2.931 ton GÖTA, 1889, deplac 3.097 ton NIORD,1898, deplac. 3.328 ton DRISTIGHETEN, 1900, deplac 3.200 ton ÄRAN,1901, deplac. 3.650 ton OSCAR II, 1905 deplac.4.273 ton |
|
NUMBER OF VISITORS - ANTAL BESÖK 2007-10-15 18:19 senaste uppdatering