Av Gustav Henriksson
Ur "Varv" 2000 sidan 18 - 20
När Eriksberg - som redan slukat Lindholmen - slagits ihop med Götaverken och de riktigt stora personalminskningarna började på varven skapades något som hette Projekt 80 (P80), 80 efter årtalet. Det var en organisation av den typ som sedan har blivit ganska vanlig vid personalminskningar, och vars syfte var att hjälpa dem som måste lämna varven att undvika direkt arbetslöshet. Därför anställdes man istället i P80, där man fick ägna sig åt att söka nytt jobb, att gå på utbildning eller att arbeta i något projekt som inte hade med den ordinarie varvsproduktionen att göra, eller att bara invänta pensionering.
Meningen var att allt skulle klaras av på ett år, men trots att arbetsmarknaden vid den tiden var ganska god, drog det hela ut på tiden och P80 lades inte ned förrän 1982.
Organisationen fick under en tid ganska dåligt rykte. Det berodde på att P80 kopplades samman med själva personalminskningarna och framför allt med urvalet av dem som skulle få stanna och dem som skulle behöva gå. Men det var ett arbete som sköttes helt inom de ordinarie bolagen.
Men hela processen, med hopslagningar, nedskärningar, omflyttningar och uppsägningar orsakade givetvis mycken oro och funderande.
En av dem som funderade var Gustaf Henriksson, arbetsledare med erfarenhet både av tunn- och grovplåtslageri och som kom att tillhöra P80 en tid. Han inte bara funderade, han skrev också ned sina tankar. Nu, 20 år efter, plockade han fram sina verser, som på ett bra sätt beskriver vad som också hör till varvshistorien.
Till P80 kom vi om hösten en gång,
det var ej med glädje, ej heller med sång.
Vad skulle vi göra, det var sådana tider,
det kom ännu flera, fast sent om
sider.
Ett uppbåd av folk som flyttats har,
överblivna som ville om något jobb få svar
Är jag för gammal? Skubbar för mycke
eller har jag inte samma tycke
som de andra som fått stanna
kvar?
Det är sådana tankar som i huvet framtränger
på människor när någon sig svänger
med allehanda fraser som "det går nog bra,
ett jobb skall vi skaffa om du vill ha
.
Men det blev inte lätt,
skaffa jobb som är rätt,
för den människa som detta skall ha
kanske passar inte henne så
bra.
Vad skall vi då göra med dem som blir över?
Är det sådana som samhället inte behöver?
Nog finns det väl jobb om man bara vill
att acceptera och själv bjuda
till.
För de äldre är det en annan ton.
Där talas det om pension,
och det är väl vad de flesta vill ha.
Man uppmanas faktiskt att denna
ta.
Så blir det också med de flesta
och för de äldre absolut det bästa.
Vår ungdom vi bakom oss har,
men hopps på frihetens lyckliga dar.
De unga tar
vid när vi äldre försvinner.
Man undrar ibland över hur fort tidens bortrinner
och tänker tillbaka på det som har skett,
på alla de vedermödor, på tårar och svett
men också på glädje ibland man fått,
några stunder då man har fått skratta så
gott.
Tider flytt undan, kanske tinning är grå
men är ej ung längre, fått annat att tänka på.
Rynkor har kommit, det släta gått bort
håret har tunnats, flint har man fått.
Men ungdom
i blicken finns ändå kvar,
man minns hur det förr i tiden var,
ler litet grann, man känner sig bra,
det är just så som vi äldre skall ha.
Nu blir man
fri och får göra som man vill,
det är friheten som hör livet till,
och får man vara frisk och kry,
har man kanske en framtid ny?
Gustaf Henriksson
UPPDATERAD 2007-10-15 18:19 BX NUMBER OF
VISITORS - ANTAL BESÖK sedan senaste uppdatering
Bror Nilsson
Copyright © 1995 [Varvshistoriska
Föreningen]. All rights reserved.
Revised: October 07, 2007 .