Kronologi från
forntid till yngre stenåldern

Källor:
Oscar Montelius - Minnen från vår forntid
Den svenska historien - Bonniers, 1966

Inlandsisens återtåg är startpunkten för Sveriges historia
Istäcket och hur det smälte har avgjort var och vid vilken tid människor kunnat försörja och bosätta sig i landet.   Det är i och för sig möjligt att det fanns en svensk befolkning före istiderna eller mellan dem. Fynd i Danmark har tolkats som mänskliga lämningar från så länge sedan. Några liknande finns dock inte i Sverige. Däremot har vi det s k mammutfyndet i Pilgrimstad i Jämtland som visar att djur levde här före istiden. Vi vet också att björk och tall fanns. 

Den senaste inlandsisens största utbredning.

Äldre dryastid ca: 13.000-10.000 f.Kr
Inlandsisen började dra sig tillbaka söderifrån omkring år 13.000. Efter den uppstod tundra med sparsam växtlighet: dvärgbjörk, polarvide, mossor, lavar och vissa örter. Haven stod nästan 100 meter lägre än nu på grund av allt det vatten som bundits i ismassorna. Detta innebar exempelvis att Danmark och England var ett sammanhängande landområde.

Äldre stenålder - från ca: 10.000 f.Kr.
Tiden från människans första uppträdande i Sverige (ca: 10.000 f.Kr) till dess, att höjningen av landets södra del under Littorinatiden (ca: 5.000 f.Kr) brukar kallas den äldre stenåldern.

Allerödstiden ca: 10.000 - 9.000 f.Kr.
Sydsverige blir barmark. Klimatet blev varmare omkring år 10000. Björk och tall vandrade norrut och i deras spår följde ekblandskogen, som gav förutsättningar för ett rikt djurliv. Smältvattnet från istäcket skapade den baltiska issjön med sött och kallt vatten.  

Baltiska issjön ungefär år 8000.

Vid någon tidpunkt före år 8 000 steg vattet så högt att en tvärförbindelse uppstod väster om Vättern. När vattenståndet i issjön sjönk, blev hela området mellan Skåne och Danmarks öar torrlagt.

Renjakt och fiske var basen i de första svenskarnas försörjning. Det fordrades därför ganska stora ytor för varje liten stam. Små grupper om 3-5 familjer strövade omkring för att finna villebråd, fiskevatten och växter att livnära sig på. Deras enda husdjur var hunden.

De äldsta boplatserna i Hamburgtrakten kan dateras till tiden 12.000-10.000 f.Kr. och de äldsta boplatserna i Danmark, av vilka Bromme på Själland är den mest kända, har genom pollenanalys daterats till omkring 10.000-8.000 f.Kr. Vid Segerbro nära Malmö finns en boplats som man har daterat till yoldiatid (ca: 8.000-7.000 f.Kr.).

Yngre dryas ca: 9.000 - 8.000 f.Kr.
Omkring 9000 stannade issmältningen av i höjd med Vänern och det blev åter kallare. Man kan förmoda att jägarna då sökte sig söderut igen. I varje fall finns det inga lämningar som kunnat dateras till denna tid. Ytterligare 500 år senare kom de i så fall tillbaka. Några fasta boplatser verkar det inte ha blivit denna gång heller - kanske var det fortfarande för ogästvänligt.

Yoldiatiden ca: 8.000 - 7.000 f.Kr.
Isen fortsatte emellertid att smälta. Förbindelsen mellan issjön och havet breddades norrut. Därmed kom stora mängder saltvatten att blandas med smältvattnet. Östersjön blev på så sätt i början av 7000-talet en havsvik som brukar kallas Yoldiahavet.  

Yoldiahavet omkring år 7500

De närmaste seklerna gick issmältningen raskt undan. I slutet av 7000-talet fanns ett sammanhängande istäcke bara i Norrlands inland. 

Landhöjningen börjar
När tyngden från det tjocka istäcket försvann, började den nedtryckta berggrunden resa sig. 

Från början gick landhöjningen mycket snabbt - upp till 10 meter på 100 år. Takten har sedan minskat, men fortfarande stiger landet i mellersta Sverige med ungefär 30 centimeter på samma tid. I Skåne och Danmark har det emellertid vänt. Där sjunker marken numera en decimeter på 100 år. Detta innebär att många stenåldersboplatser nu ligger på Östersjöns botten.

Landhöjningen ledde till att Yoldiahavets sund tvärs över Sverige - Närkessundet - krympte. Ungefär år 7000 hade landhöjningen gått så långt att Östersjön åter blev insjö, Ancylussjön, med sötvatten.

Ancylussjön omkring år 6500

Ancylussjöns utlopp västerut gick till en början i passet mellan Tiveden och Kilsbergen och vidare längs Letälvsdalen, den s k Svea älv. Smältvattnet norrifrån gav ett högsta vattenstånd som låg 113 meter över det nuvarande. 

 Vänern utgjorde en del av Ancylussjön och blev isolerad från Västerhavet vid ungefär den tidpunkt då Ancylussjöns yta började stiga. Således var Ancylussjön dämd över Västerhavets yta men dess utlopp måste sökas väster om Vänern. Numera tror vi oss veta att utloppen var lokaliserade till Göta älv och Steinselva/Otteidsundet, och att Ancylussjöns yta började stiga när landhöjningen gjorde dessa utlopp både smalare och grundare.

Enligt senaste åldersbestämning, gjord av ett danskt forskarteam, började inlandsisen försvinna år 11711 f.kr.och detta genom att man analyserat borrkärnor noga. (Man vet inte riktigt vad man skall tro om angivna årtusenden)Ancylustiden ca: 7.000 - 5.000 f.Kr.
Omkring år 7000 förbättrades klimatet. Tall- och björkskog hade redan tidigare vandrat in. Ett rikt djurliv med uroxe, björn och älg gav goda livsvillkor för jägarna.

Sedan några hundratal år hade det funnits bofast befolkning i Danmark. Det rörde sig om fiskare, den s k Erteböllekulturen. Deras avfall - i hög grad mussel- och ostronskal - visade sig ha skapat de stora kullar, kökkenmöddingar, som finns på många platser i Danmark.

Lämningar efter en motsvarande skånsk kultur från omkring 6000 har hittats vid Maglemose i Skåne. Dess människor levde vid inlandets sjöar och livnärde sig på jakt och fiske. Därom vittnar inte minst de ben- och hornverktyg, pilar och ljuster som man hittat. Vi vet också att Maglemose-människorna bodde i hus av flätade vidjor - upp till sex meter långa byggnader. Som golvmaterial användes bark och näver.

Något senare fanns en liknande kultur på västkusten. Den stora skillnaden var deras verktyg. Kulturerna i Ertebölle och Maglemose använde en grov stenyxa med ett blad som var ovalt i genomskärning och med en egg som slagits fram med hjälp av andra stenar. På västkusten fanns Lihultsyxan, där eggen var riktad framåt i skaftets riktning. Den var plan på ena sidan av bladet och rundad på den andra. Båda yxorna saknade hål och tros därför ha varit lindade med läderremmar vid skaftet.

Äldre stenåldern
Grovt slagna, mer eller mindre elliptiska sk. mandelformiga flintverktyg utan spår av slipning. Vanligen ses en mängd små hugg runt kanterna som visar att det är färdiga arbeten.

Äldre stenåldern - Skiftyxor av flinta
Den breda rätlinjiga eggen bildas av två i spetsig vinkel mot varandra ställda ytor: den ena uppstod, då skivan med ett kraftigt slag skildes från flintablocket; även den andra åstadkoms med ett enda slag. Smalsidorna formades genom knackning. Eggen är ibland så smal att verktyget istället borde betraktas som en mejsel.  Typen fortlevde in i början av yngre stenåldern.

Yngre stenålder - från ca: 5.000 - 1.800 f.Kr.

Flera århundraden före stenålderns slut i Sverige blev kopparn känd, om ej allmänt använd här. Den yngre stenålderns senare del kan därför benämnas "kopparåldern".

Stenåldern slutar ej vid den tid då man upphör att använda sig av vapen och verktyg av sten, utan först när bronset blev allmänt. Ännu långt in under bronsålderns början använde man sig av verktyg och vapen av sten.

Första steget mot Östersjön
Under issmältningens sista årtusende pågick en kapplöpning mellan land och hav. Även havet steg nämligen av de stora vattenmängder som frigjordes - till och med snabbare än landhöjningen. Genom att Öresund och Stora Bält var betydligt djupare än nu kunde havsvatten tränga in i Ancylussjön, som åter förvandlades till en salt havsvik. Detta Litorinahav uppstod omkring år 5000.

Litorinahavet omkring år 4 500.

När isarna tinat var det slut på tillförseln av vatten. Landhöjningen fortsatte emellertid och stängde med tiden av Litorinahavets förbindelse med Nordsjön. Omkring år 2 000 hade den nuvarande Östersjön uppstått.

Långsam vandring norrut
Omkring år 3 000 brukar man säga att den mellersta stenåldern (mesolitisk tid) slutar. Den stora förändringen vid den tidpunkten var att de första bofasta bondefolken etablerade sig i Sverige. Ungefär samtidigt höjde sig också våra bygder på allvar ur Litorinahavets vatten.

Med tiden, kanske vid mitten av 3 000-talet, kom de kringvandrande jägarna även till våra trakter, som fortfarande mest var täckta av vatten. De båda stenålderskulturerna, bönder och jägare, hade annars sin huvudsakliga utbredning i Syd- och Västsverige samt på Gotland. En hel del levde också runt om den stora Närkesbukten.

Landskapet såg då annorlunda ut än nu. De vanligaste träden var ek, lind och alm. Våra stora barrskogar fanns inte, utan de höglänta markerna var betydligt öppnare. Däremot stod praktiskt taget all den mark som idag odlas fortfarande under vatten. Rådjur och vildsvin hade sällat sig till den tidigare faunan.