Industrihistorik för Lennartsfors Bruk i vattenrika Trankils socken.
Följande artikel, saxad från en utriven gulnad sida av Arvika Nyheter Fredagen den 9 December 19?? (troligen 1978)
Reportern heter N G HILL
UPDATED 2009-02-21 22:50 BX
Längst ner i sydvästra hörnet av Värmland med gräns mot både Dalsland och Norge ligger den vattenrika socknen Trankil. Från Dalsland och upp efter norska gränsen skjuter det långa vattensystemet Stora Lee uppåt och vidare genom Västra Fågelviks socken och ett gott stycke in i Töcksmark. Från Trankil går en bred arm av vattnet över milen in i Norge. I norra delen av socknen går vattnet under namnet Foxen. Allt som allt en del av den vackra turistleden Dalslands Kanal. Öster ut i socknen skjuter den långsträckta sjön Lelång upp och gränsar av mellersta delen av socknen till en halvö. Vid den smala passagen mellan Lelång och Foxen kastar sig vattnet från Foxen utför ett bergstup om 8,5 meter höjd.
Här vid Ränkeforsen, som den kallas, fanns i slutet av 1700-talet en jämförelsevis stor kvarn med 6 par stenar samt ett sågverk. På väst sidan av forsen fanns motsvarande anordningar, men där var kvarnen endast hälften så stor och sågen betecknades som avsalusåg. 1818 talas om en ny såg på östsidan med två vattenhjul. Ytterligare en mindre kvarn skulle ha tillkommit här.
Ända hit bort letade sig så småningom järnbrukspatronerna fram, och 1821 ställdes följande ansökningshandling till konung Carl XIV Johan: "Då under Eders Maj:ts kraftfulla styrelse hvarje redbar man lifvas för att till allmänt och enskilt väl vara ganlig vågar jag i djupaste underdånighet bönfalla om tillstånd, att uti en av de mest näringslösa och fattigaste delar av Riket få på köpetackjärn vid Ränkeforsen i Trankils socken belägen uppföra en ny stångjärnshärd".... etc. Skrivelsen avslutades... "med djup undersåtlig tro, nit och vördnad framhärdar Stormäktigaste Allernådigaste Konung Eder Kongl. Maj: ts underdånigaste, tropliktigast undersåte CHRISTOFFER SAHLIN."
Sahlin var ägare till mark på båda sidor forsen och ägde flera järnbruk i Värmland och Dalsland. I den sedvanliga undersökningen, som företogs med anledning av skrivelsen, anmärktes på att det inte fanns vägar till det planerade bruket, men att detta kompenserades av goda sjövägar. När inga klagomål inkommit från andra bruksägare i västvärmland tillstyrkte bergskollegiet ansökan. Allmogen i bygden såg nu framåt emot välkomna arbetstillfällen.
År 1823 utfärdades privilegier för en hammare med härd och ett årligt utsmide av 450 skeppund stångjärn. Emellertid hade en norsk bruksägare J. S. Jörgensen intressen att bevaka i kvarn- och sågverksrörelsen vid forsen och få övertaga järnbruksprivilegierna av patron Sahlin och lyckades även erhålla privilegier på ytterligare en hammare med samma mängd årligt smide som den förra samt därutöver tillstånd att såga sammanlagt 800 tofter sågblockar per år.
Men uppförandet av bruket dröjde. Som skäl anförde Jörgensen, att han kommit på obestånd genom branden i Fredrikshald i Norge, vilken ödelade hans anläggningar där. Privilegiet på den ena härden flyttades nu till Snarka i Sillerud.
Men nu avled Jörgensen och hans fastigheter vid forsen försåldes på exekutiv auktion på landskansliet i Karlstad och inropades av förre ägaren Sahlin, som strax efteråt avled även han och bruksrättigheterna övergick på sterbhuset.
SÅLDES TILL WEARN
Först 1832 började man uppföra stångjärnssmedjan under ledning av sonen Maurittz Sahlin, som nu fövärvat äganderätten Men ännu återstod många turer, innan något bruk kom till stånd. Det påbörjade bruket bygget avbröts snart, sedan Sahlin kommit till den slutsatsen, att företaget inte skulle bli lönande. I följd härav såldes det tilltänkta bruket återstående privilegier 1833 till brukspatron C. Fr. Waern, som överflyttade rättigheterna till Bäckefors Bruk i Dalsland. Och så var man åter tillbaka till utgångspunkten här vid Ränkeforsen. 1836 sålde Mauritz Sahli sin återstående verksamhet vid forsen, en såg med sågrätt till 300 toffter plank per år, till sin svåger brukspatron G. Svinhuvud. Denne utvecklade ånyo ett privilegium på trenne härdar med en hammare och 900 skeppund årlig tillverkning, samt därtill en knipphammare och 3 spikhammare. Men inte heller denna gång kom något bruk till stånd. Svinhuvuds köp gick tillbaka och övertogs igen av Mauritz Sahlin, som i sin tur sålde till Gustavsfors i Dalsland bruksägare Leonard Magnus Uggla och Gustav Ekman.
Det tillkommande bruket skall nu kallas Lennartsfors Bruk efter Leonard (Lennart) Uggla.
Äntligen skred man till verket och uppförde stångjärnssmedjan med två hammare och en smälthärd för lancashiresmide, samt en räckhärd, ett gjuteri med kupolugn och en masugn med rund tegelmur omslagen på jämna mellanrum med järnband och med masugnspipa av täljsten. En träbro ledde upp till masugnskransen 18 meter över marken. För brandförsvaret installerade man samtidigt en "vattenmaskin". Till anläggningen anslöts en mekanisk verkstad.
EFFEKTIVARE
Efter någon tid anhåller bruket om ett lån för att uppföra en ny effektivare stångjärnshammare, konstruerad av en professor Jonas Bagge. Hammaren är tyngre än hittills brukade och gjorde flera slag i minuten. Den kom till utförande och befanns motsvara förväntningarna.
En bruksherrgård uppfördes 1842 av grovt timmer och rödfärgades. Uggla var emellertid bosatt på Gustavsfors bruk, men byggnaden blev bostad åt bruksförvalningen. För att trygga bruksrörelsens ekonomi bildades ett aktiebolag, däri Lennartsfors ingick tillsammans medett antal sågverk, kvarnar och egendomar, ett flertal i Dalsland
Bolagsbildningen är undertecknad av bruksförvaltarna C. G. Fleetwood, G. Ekman, C. G. Uggla och L. Uggla den 5 januari 1841. Den bekante brukspatronen på Adolfsfors i Köla, sedemera statsråd och landshövding, Jonas Waern innehadde också en aktiepost i bolaget.
Transporterna till detta i Värmland avlägsna bruk voro långa och besvärliga. Det tog avsevärd tid för malm- och tackjärnstransporterna från östvärmland, men när konjunkturerna var goda, fann man avsättning för sitt järn till hyggliga priser.
Trots bearbetning och smältning av järnförande malm även från bygden samt upptagning av myrmalm ur sjöarna kom dock den uppförda masugnen ej att spela någon större roll för framställningen av tackjärn.
Invägningen av stångjärn från Lennartsfors vid järnvägen i Göteborg uppgick 1842 till 176 ton och år 1868 till 262 ton per år. Efter brukets storlek en normal tillverkningsmängd.
HÖG KVALITET
En vid bruket uppförd och av G. Björkman uppfunnen koltornsmältugn gav järnet en hög kvalitet. Detsamma gällde även de produkter, som kom från gjuteriet, där man under åren 1844-1860 tillverkade sammanlagt 700 ton gjutgods. Det rörde sig om olika slag av järnmanufakturer som ex. Mortlar, grytor, stekpannor, spottkoppar, kakelugnsluckor,järnkaminer, gravvårdar, vällingklockor, hackelsemaskiner, malt- och barkkvarnar, tröskverk av Kalandamodell, spishällar, plogar och jordbruksredskap, smidesstäd och smidesverktyg, järnräcken (järnräcket på västra bron i Karlstad var från Lennartsfors) samt t.o.m kanoner. Därtill kom förutom alla sorter av stångjärn en mängd smidesmanufaktur såsom bandjärn, spiktenar, spik och fjäderjärn. Men spiktillverkningen fick vid detta bruk stå tillbaka för den övriga tillverkningen.
Från Stora Lee och Foxen låg vattenvägen till Norge och norska sågverken öppen och mycket timmer fann vägen dit. En draganordning vid forsen förde timret från Lelång upp i Foxen.
Den livliga fraktfarten till och från bruket gick som nämnts sjöledes och för att underlätta denna trafik sprängdes på 1860-talet en slusstrappa om tre steg vid sidan av forsen. Bruket byggde även egna båtar bl.a hjulångaren "Lelång" och "Stora Le."
Liksom vid andra bruk växte även fram handaskickliga smeder och medhjälpare. Vi hittar i mantalslängderna mästersmederna Bäckström, Bergkvist, Norström, Holmgren, Pettersson, Rydfeldt, James Price, Johannes Scotte, A. Koij, e. Stake, a. Ek, G. Björn, Löke och Hjälte. Gjutmästarna Jansson och Carlsson samt mjölnarna Persson och Eriksson. På kontorssidan bokhållarna Roth ochTelning. Karl Fredrik flyttar till Trankil
|
|
|
NYA FRAMSTEG
Under det kritiska 1870-talet drogs även detta järnbruk in i svårigheterna att hålla driften igång och 1877 kom det oundvikliga slutet. Dock, trots den korta men intensiva verksamhetstiden skrevs här järnbrukshistoria genom nya framsteg inom den tidens järnframställningsteknik med bl. A. Höjd kvalitet på järnet som resultat.
För många av de anställda flyttades nu deras arbetsplats till bolagets bruk i Gustavsfors på dalslandsgränsen, en dryg mils båtresa som företogs varje veckohelg. Det var vid en sådan hemresa en stormig marsdag 1882 båten kastades över ända av en häftig stormby och åtta av de hemvändande omkom i vågorna.
Så var det då tyst vid Lennartsfors bruk under många år till Johan Niklas Biesert 1885 köpte de gamla järnbrukslokalerna och lät uppföra ett träsliperi. Samma utvecklingsgång här som vid många andra nedlagda järnbruk i västvärmland. Efter tio år hade bruket arbetat upp sig till tredje platsen i storleksordning bland Värmlands träsliperier. Järnbruksfolket hade nu åter sitt arbete på hemmaplan.
Tillverkningen av slimassa tillgick så, att man under vattenbegjutning med stor kraft pressade granstockarna mot tunga, breda slipstenar, som med god fart drevs runt av stabila vattenhjul. Det massamos man då erhöll tvättades och silades varefter massavällingen kördes fram på en roterande filt, som passerade mellan två järnvalsar, där mycket vatten pressades ur och nu i sitt halvtorra skickrullade sig runt den övre valsen. När massalagret där var tillräckligt tjockt var det tid att med en träkniv göra ett snabbt snitt över valsen, för att massaarket skulle glida ut på bordet framför valsen, vikas ihop och ark för ark staplas in i den hydrauliska pressen, som med många tons tryck klämde ihop massastapeln till en lagom stor massabal. Även här pressades vatten bort, och innan trycket lättades, hade man emballerat med järnband. Här vid Lennartsfors gick man ännu ett steg längre. Innan emballeringenfick massaarken passera , en särskild värmetorkanläggning och gick ytterligare ned i vikt. Efter branden 1903 återuppfördes fabriken nu med 4 slipstolar, 4 massasilar och 7 st. Uttagningsmaskiner. De gamla vattenhjulen ersattes med turbindrift. Tillverkningen steg till 5000 ton massa per år och 1918 var man uppe i 12000 ton och ökade ytterligare 1932 till 16000 ton per år. Det synes som man hade köpare för både våtmassa och värmetorkad sådan. Produktionen utskeppades dels över Halden och dels över Göteborg och fann förutom på hemmamarknaden avsättning i Danmark, England, Tyskland, Holland, Belgien och Frankrike.
Detta bruk klarade sig längre än många andra i denna storleksordning, men så kom världskriget 1940 och satte stopp för exporten, och därmed var tiden ute för Lennartsfors träsliperi. Ett kraftverksbygge tog vid.
|
|
|
Nu gällde det sysselsättning åt alla de ,som blivit arbetslösa genom brukets nedläggning. Ett aktiebolag bildades av bröderna Lennart och Olof Biesert samt Åtvidabergschefen Elof Eriksson och dennes broder Torsten Eriksson, vilka förut hade anknytning till bygden här, den senare nu direktör för AB Bolinder Munktell i Eskilstuna. I de därtill iordningställda sliplokalerna startade 1948 Lennartsfors Mekaniska Verkstad med 40 anställda för tillverkning av delar till skrivmaskiner för Åtvidabergsfabrikens räkning. När den andra utbyggnadsetappen stod färdig 1951 ökades arbetsstyrkan till 70-talet anställda. Med framgång övertog man nu tillverkningen av spritdublikatorn och därmed var det åter full sysselsättning vid Lennartsfors bruk Med tiden kom även andra artiklar in i produktionen och antalet anställda ökade ytterligare.
KÄRVARE TIDER IGEN
Fram på 1970-talet hade det börjat kärva till sig på den internationella marknaden och i januari i år utfärdade man varsel om avsked för 21 man av de 65 anställda. Tillverkningen av skivspelare måste nämligen upphöra - billigare utlänska tog över marknaden. Men för övrigt höll fabriken igång. Tillverkningsprogrammet omfattade bl.a Original Ohdners lilla räknesnurra, dupliceringsapparater, små fjädrar samt maskindelar av olika slag.
Genom en av konjunturläget framtvingad rationaliseringstrend inom Åtvidabergskoncernen gick dock till sist företaget i Lennartsfors till försäljning och i april innevarande år övertog Lars Larsson Invest i Kristinehamn, som förut innehade fjärdedelen av aktiekapitalet, återstoden. Den nye ägaren bidrog samtidigt med ett nytt tillverkningsobjekt, ett hörselskydd, som även tillåter bäraren att kommunisera med personer i omgivningen. Sedan Statens utvecklingsfond gått in med ett lån på 250000 kronor startades denna tillverkning - ett välbehövligt tillskott i ett ansträngt sysselsättningsläge.
Min kommentar:
Idag 1998 lever företaget kvar och har nya fina anläggningar och produkterna kan Du se på deras hemsida. www.lennartsforsab.se Denna skrivning har blivit till för mitt eget behov av att ta reda på Lennartsfors industrihistoria och jag hoppas att flera kan ha glädje av källmaterialet
Tack Arvika Nyheter säger Bror bxn@telia.se
UPDATED 2009-02-21 22:50 BX ANTAL BESÖK sedan senaste uppdatering
