Så minns jag: Timret transporterades i form av s.k
"moser"som byggdes på den plats dit man med häst och
timmersläde hade fraktat timret under avverkningen vintertid.
Först gjorde man som en upp och nedvänd säng med åtta ben och
och mellan dessa lades sedan timret som också surrades med
järntråd till en stabil flotte (mosa) Varje mosa var 18-20
meter lång, 3,90 bred och 1,5 meter under vattenlinjen.Bogserbåtarna hämtade sedan moserna och samlade dom till stora släp som bilden visar. Släpet var oftast sex mosor i bredd. Moserna i Stora Le drogs till Lennartsfors där de en och en slussades ner till Lelång, oftast med handkraft och samlades till släp vid bl.a Laxvik Det berättas att det tog c:a 28 timmar för ett släp på 70 mosor från Lennartsfors till Bengtsfors. Laxvik var också min fiskeplats och hur många timmar man legat på magen på en mosa med rev, sänke och krok med mask och försökt lura fram de stora abborrarna vet jag inte. Katten var glad i alla fall men min mamma ville nog inte rensa fisk varje dag. Stekt abborre det är gott det.
Olle Lindh har beskrivit detta på ett bra sätt i:
en artikel ur Länspumpen 1986:4
När man tänker på båttrafiken som gått på Dalslands kanal indelas den i last och passagerarbåtar samt bogserare. De här små bogserbåtarna tänker man sig då komma dragandes på dessa stora svarta pråmar, ofta både 2-3 st. efter sig. Men det har skrivits väldigt lite om denna så kallade mosdragning som pågått allt sedan bruken efter Dalslands kanal övergick från järnhantering till massaindustri.
Många av bolagen ägde ju stora skogar i den norra delen av Dalsland och sydvästra Värmland. De bruk som inte gjorde detta, köpte ju sitt virke därifrån. Efter skogsavverkning och barkning kom "körar'n" med häst och släde, drog virket till något vatten som hade förbindelse med kanalsystemet. På försommaren började virket att rullas i sjön, men allra först slogs en bomlänsa runt där virket låg, så det inte skulle flyta iväg.
Sedan
var det mosläggarnas
tur att komma, de gjorde först en stor ram med stakar lika stor som mosan
skulle bli, för att kunna gå i slussarna. Detta mått var ca: 19-20 meter långt,
3,5 meter brett och 1,5 meter djupgående. Dessa mosor
innehöll 50 till 80 kubikmeter ved beroende på om det var sulfit eller
sulfatved. Det är här som bogserbåtarna börjar komma i bilden. Stora Lee, Lelång
samt Öster och Västersilen var de stora uppsamlingssjöarna för mosor.
Bogserbåtarnas lott var ett evigt flängande, ur vik och i vik, en mosa här och kanske 2-3 på ett annat ställe ända tills man samlat ihop ett släp som kunde vara omkring 50 st. mosor. Ett arbetslag på en bogserare hade nästan dygnet runt jobb, åkte upp tidigt på måndags morgon, samlade mosor så lång dagen var i 3-4 dagar och så sista dygnet dra släpet till första sluss vilken kunde vara Lennartsfors, Gustavsfors, Krokfors eller Bengtsfors, helt beroende på vilken sjö man arbetat i.
Dessa skeppare var helt otroliga att leta sig in i alla vikar, trånga med farliga grund eller stora stenar som låg förrädiskt och lurade en bit under vattenytan. Att sedan med många mosor på släp i kraftig sidvind ta sig tillbaka, kunna räkna ut hur mycket det skulle hållas innan man svängde så att hela släpet kom med runt.
När bogserbåten och släpet var på väg till de olika bruken, avbröts de ju då och då av slussar. För bogserbåtens del var det då att lämna släpet, slussa ner och kanske få ett annat släp som tidigare slussats igenom.
Att slussa en mosa är som att slussa en båt, enda skillnaden var att mosan fick dragas in och dragas ut ur slussen. När det kom en båt hade den alltid företräde till moslagets stora förtret, för dom hade betalt efter slussade mosor per dag. Detta arbete höll på hela sommaren tills långt in på senhösten. När så mosan hamnat vid rätt bruk så lagrades den i vikar nära fabriken och där fanns också alltid en bogserbåt till hands året runt. Jag skulle tro att hälften av alla bogserbåtar på kanalen sysslade med denna form av bogsering. Nu är detta redan historia. Alla virkestransporter till bruken går på bilar. Det var en lång väg virket hade att färdas innan det nådde bruken. Men det var en färd som säkert hade tjusat både den som jobbat med det, eller sett det med turistens ögon. Bogserbåtarnas tid är slut i det underbart vackra och vittförgrenade sjösystem som finns i Dalsland.
Åter TILL HEMSIDAN UPPDATERAD 2008-04-06 22:21 BX
NUMBER OF VISITORS - ANTAL BESÖK sedan senaste uppdatering
bxn@telia.com