Ett mycket intressant levnadsöde, som jag gärna publicerar här på min hemsida www.bxm.se.

Det innehåller mycket om livet i Lennartsfors men också en beskrivning av hur en familj levde i ett gammalt brukssamhälle.

Tack alla förståndiga människor som förstått vikten av att dokumentera och skriva ned så andra kan ta del av det hela tycker

webmastern Bror Nilsson, som själv är född i Lennartsfors dock långt senare (1933) och som fick flytta med sina föräldrar till Rikets andra stad Göteborg (1945).

---

Ända in i sista hälften av förra århundradet fanns det i vårt land gott om små ännu i gång varande järnbruk av den gamla typen. De voro i mångt och mycket varandra ganska lika, så att en beskrivning över bebyggelsen vid ett av dem gott kunde tjäna som beskrivning över bebyggelsen också vid de övriga.

Varje bruk hade sålunda sin smältsmedja, stångjärnssmedja och spiksmedja, samma sak eller var för sig, beroende på vattentillgången och fallens belägenhet. Helt nära smedjorna stodo kolhusen, där bränsleförråden, bestående av träkol och torv, förvarades. Svarta, allvarstunga och målmedvetna stodo de gamla husen liksom, för att vaka över ordningen och redan på smedbacken och för att lyssna till hammarslagen från smedjornas inre. Varje bruk hade sin bruksbacke med tillhörande arbetarbostäder. I dessa bodde smederna med barn, blomma och tjänare. Bruksbacken var en central plats, väl tilltrampad av seklers små och stora fötter och där var man alltid säker på att träffa folk.

Så börjar JW Ellströms storebror Henning Ellström sin följetång om

Forsbacka - Bruket som försvann i provinstidningen Dalsland. Detta ledde till att JW också började skriva. Här är utdrag ur en berättelse om ett liv i en spännande tid.

Nedanstående utskrift har skrivits ner på maskin i Karlstad den 1 juli 1984 av mågen Göte Svedberg,. Den 11 december 2006 har dottersonen Pelle Svedberg skannat och konverterat det maskinskrivna dokumentet till data Times New Roman

MINNEN ANTECKNADE UR MIN LEVNAD FRÅN BARNDOMSÅREN

J W Ellström

Min fader hette Karl Fredrik Ellström. Han var född vid Forsbacka bruk 7 okt 1850 i Mo församling i Älvsborgs län.
Farfar hette Johannes Ellström. Han var kommen från Finland och var stångjärnssmed till yrket.
Min mor hette Wilhelmina, född Pettersson 26 maj 1852. Hennes far var hemmansägare i Larsbol, Åmåls socken.
Vi har varit 12 syskon, 7 pojkar och 5 flickor:

Henning	Ellström	*13 mars 1874
Hilma Emelia	Ellström	* sept. 1875
Johan Wilhelm	Ellström	*26aug 1877
Karl Fredrik	Ellström	*24 dec 1879
Axel Wiktor	Ellström	*23 okt 1882
Anders Gustav	Ellström	*17 dec 1883	Död 2/7 1897
Jan Josef	Ellström	*21 dec 1887
Lilly Wilhelmina	Ellström	*13 maj 1890
Nanny Axelina	Ellström	*25 maj 1892
Adéle Konstansia	Ellström	*13 okt 1894
Hedvig Teresia	Ellström	*27 okt 1896
Ivan Tollvin	Ellström	*22 juli 1899

Jag Johan Wilhelm Ellström var född vid Forsbacka bruk där min far var stångjärnssmed. Forsbacka bruk låg i Mo församling i Älvsborgs län, Dalsland, nära staden Åmål. Det bestod av stångjärnssmedja, spiksmide, smältsmide, en kvarn och en såg. Till bruket hörde också ett stort jordbruk med stora skogar samt en stor torvmosse, där man tog upp torv till bränsle för stångjärnssmedjan.
Jag var den tredje i ordningen av 12 syskon. 1881 flyttade familjen till Svaneholms bruk på Dalsland. Då var jag på mitt fjärde år och minns inte särskilt mycket från Forsbacka, bara hur smedjan låg, herrgården med sitt jordbruk samt bostäderna. Det är konstigt att de kunde driva en så omfattande rörelse med sina smedjor som låg vid 3 olika vattenfall efter varandra. Vid det fjärde fallet låg kvarnen.
Svaneholms bruk hade stångjärnshammare, smältsmedja och kvarn. Det hade ett bra stort jordbruk och stora skogar. Under bruket hörde ett flertal torp och arrendehemman. Vattnet kom från skogsmarken och rann ner i Övre Svan, som ligger vackert ovanför bruket. Den stora herrgården med vacker trädgård låg vid denna sjö liksom kyrkan. På den tiden fanns ingen järnväg, inga bussar eller bilar. Bara hästskjutsar. Det var 2 mil till Forsbacka och lika långt till Åmål. Därför var det besvärligt när man skulle in till staden.
Det första intryck jag fick när vi kom till Svaneholm var att vi blev så hjärtligt mottagna av en familj Ekström. De var så snälla och vänliga mot oss. Det första vi fick var bröd och kaffe. I familjen fanns också en son som hette Oskar. Han hade ett litet hammarverk som han gjort själv. Ur en mur nedanför klensmedjan den hörde också till bruket kom det en stor vattenstråle från vattensumpen och föll ned på vattenhjulet som satt på det lilla hammarverket. Då gick det så fint. Detta lilla hammarverk blev något som fångade mitt intresse. Bilden av detta etsades så in i mitt sinne att jag kan se det precis som det var och var det låg än idag vid 70 års ålder.
Oskars hammarverk gav mej ett uppslag till vad jag skulle kunna bli för yrkesman i framtiden. Jag hade två yrken att välja på, att bli mekaniker eller smed men eftersom min far var smed tänkte jag att att jag skulle välja hans yrke. Jag lade an på att lära mej allt som hörde till smedyrket. Det var intressant att hantera och tukta det röda järnet. Återkommer till detta längre fram i tiden.
Ja, så började mitt liv som liten pojke vid Svaneholm. Pappa arbetade i stångjärnssmedjan. Han var en stark och duktig hammarsmed och de andra smederna fick slita hårt för att följa hans hantering med de heta järnstyckena. Det var alltid “kappsmide” på den tiden och den som var värst att smida stod högt hos både arbetare och överhet. Arbetet i smedjan var hårt och varmt och allting skulle gå med handkraft. Smederna var klädda i långa vita blaggarnsskjortor som räckte nedanför knäna. De hade långa yllestrumpor och trä- skor samt ett bastant läderförskinn utanpå skjortan. Smidet pågick i skift hela veckan men söndagarna hade de fria.
Det var sed vid smedbruken att om det kom en ny smed till bruket skulle man “ta tag” med varandra. Då gick smederna tillsammans och bjöd in den nye smeden. Där åt de och drack brännvin tills de blev “i tagena”. Då skulle de pröva styrkan med den nye smeden. När pappa gick dit tog han mej med sej. Men far tyckte inte om sprit och när han varit där en stund sa han till mej: Nu går vi hem till mamma.
När pappa gick följde en av de starkaste karlarna med ut efter oss. Det var före jul och var bra med snö. Denna karlen var järnbärare vid smedjan och hade ryktet om sej att vara stark. När vi kommit en bit på väg tog han tag i pappa, men som blixten låg järnbäraren i en snödriva. Pappa fortsatte hem men karlen kom efter för han tyckte nog inte detta var riktigt. Men som en blixt kastade pappa järnbäraren över en gärdsgård som gick utefter vägen. Nu följde han inte med längre. Efter den dagen hade de respekt för pappa och han fick vara i fred. Pappa och jag kom hem sedan. Det glömmer jag aldrig. Far drack heller aldrig sprit sedan den dagen. Han blev troende och läste alltid varje söndag ett kapitel ur Postillan för oss i hemmet. Det var inga predikanter eller möten på den tiden.
Jag ska berätta något om hur smederna bodde vid Svaneholmsbruket. Varje smedfamilj hade ett rum, ett stort rum med öppen spis. 1 anslutning till denna fanns en stor mur- och en bakugn. 1 huset där vi bodde var det 4 familjer. Det var vi och Nybergs som bodde på ena sidan och på andra sidan gången bodde Hults och Ekströms. Vatten fick vi köra från älven. Om vintern var vattnet rätt så bra men om somrarna, när det låg fullt med timmer i älven, var vattnet omöjligt att dricka. Då fick vi hämta vatten från en “kallkälla” som låg ganska långt bort. Till jordkällaren var det också rätt långt. Dålig var den också, men pappa gjorde en ny som blev bra. Ett enda rum, det var inte mycket att leva i, men det var så på den tiden. Jag kommer ihåg att en vinter var det så kallt att vi fick ha hönsen inne. Det fanns ett utrymme ovanför bakugnen och där fick hönsen vara under natten under den kallaste tiden. Smederna fick ha ko, gris och höns. Smeddrängarna fick bo i drängstuga. Den bestod av ett stort rum, mera liknande en verkstadslokal. Där fanns en stor öppen spis. I den kunde de lägga stora rödheta järnstycken som värmde upp rummet medan smedjan gick. I drängstugan fanns 6 par sängar, hopspikade av ohyvlade bräder. Det var parsängar med under- och översäng. I dessa sängar fick de ligga på bara halmen, utan madrassvar, med en kudde med hö i och så ett täcke.
Dessa smeddrängar gick och låg svarta och sotiga hela veckan. Först på lördagen efter arbetets slut tvättade de sej ordentligt. Livet var hårt på den tiden. Det var bara att arbeta, äta, sova och arbeta Inga möten förekom. Tidningar fanns inte. De nöjen man hade var att supa, spela kort och dansa och så förstås, slagsmålen om helgerna.
Sina löner fick smederna i första hand in natura. Däri ingick t ex kofoder, spannmål som råg och havre. Ett stort potatisland stod til1 förfogande, man fick gödsel och körhjälp. Om hösten gav landet kål, morötter, palsternackor, kålrötter och annat. Mjölk fick man av en ko förstås. Ved fick man ta gratis på skogen så mycket man behövde. Bruket hade en egen liten affär. Där kunde man göra “uttag av vissa varor, man kunde få köpa sill och salt, kaffe och smör, socker dyl. men allt var dyrt och mycket kontanter hade man inte. Jag var med mamma till handelsboden någon gång men dit var det långt att gå. Papper eller påsar till varorna hade man inte. Den som skulle handla fick själv ta med sej dukar eller annat att ta varorna i. Det gick eljest rätt bra för smederna - så länge smedjan gick - för de tjänade bra efter den tidens förhållanden. De första 3 åren på Svaneholm gick mitt liv bekymmerslöst. Man reflekterade inte mycket över hur mor och far hade det. Fick vi bara mat och kläder och skor, så var man nöjd. Vi småungar lekte med varandra. Vi hade stall och lagård, hästar och kor om sommaren. Om vintern åkte man kälke. Det var liv och rusch på bruket. Bönderna körde järn och plank till Åmål. Det var 2 mil dit och vägen var usel, backig, krokig och smal.
Vintertid körde de med brukshästarna fram träkol och timmer ur skogarna. Även 5 oxar användes till timmerkörningen. De hade 4 par oxar där på bruket.
En dag kom det bud om att patron Uggla hade dött. Det blev ett enda sammelsurium av alltsammans. De körde en liten tid till i smedjan men en dag slog de igen den. Då blev alla smederna utan arbete. De yngsta och starkaste smederna fick gå åt skogen och hugga timmer och kastved medan somliga fick arbete på jordbruket. Om sommaren fick en del vara med vid sågen. Det gällde t ex pappa som fick arbeta vid kantsågen.
Då började ett uselt liv vid Svaneholm. Pappa och flera med honom hade 75 öre om dagen om vintern och vid sågen om sommaren 1.50. Det var något att föda familj på det! Det blev sämre och sämre vid bruket. Jag minns att jag var till pappa med mat en dag. Då jag kom fram till honom hade han nyss fällt en stor björk, som det skulle bli kastved av. Pappa hade alltid så bra yxor med sej. Man arbetade på ackord och då tjänade de litet mer än 75 öre om dagen men ett sådant slit! Pappa var glad då jag kom fram och jag minns att han kramade om mej. Han gjorde upp en eld som vi satt omkring medan han åt. Även jag fick litet med av pappas mat, det smakade gott.
Henning och Emelia hade gått några år i skolan. Nu var det min tur att börja småskolan, och därmed började livets bekymmer. Det var att ligga i och läsa och lära för kommande dagar. Vi hade 3 km till skolan. Den låg i ett hemman som hette Källtegen uppe på en hög backe och nära intill skogen. Jag kommer ihåg att en gång när åskan slog riktigt hårt fick vi gå ner i en bondstuga och vara där tills åskvädret gått över. En del var så rädda så de kröp under sängarna och lade sej.
På sommaren fick Henning och jag fara efter dricksvatten åt dem på herrgården till kallkällan som låg vid södra Skarbol var det 2 km. Det blev en tur fram och tillbaka på 4 km och sen till skolan. Men som betalning fick vi frukost på herrgärden varje dag för vattenhämtningen och det var en god frukost, välling kokt av mjölk och smörgåsar till. Det smakade gott ska ni tro.
När man kom hem från skolan fick man hugga ved och bära in. Sedan var det att hämta hem mjölken, det var permanent för var dag. På vintern fick man fara åt skogen och dra hem ved på en kälke. En gång var Henning och jag till skogen och skulle ta av grantoppar till sprutor. Henning klättrade upp i en hög gran. Som han var i toppen av granen föll Henning ner i backen. Då tänkte jag att han skulle slå ihjäl sej. Men det gick bra och han skadade sej inte som väl var. Sista året (på Svaneholm) började också Karl i småskolan så då var det där. Jag hade ett väldigt sjå att hålla reda på honom. På sommaren var vi ute och badade i älven. På den tiden fanns det en vacker park där. I den var vi mycket och lekte.
En gång var Karl och jag nerom kvarnen och mette. De hade slagit igen kvarnen så vi kunde gå över utloppet nedanför den. Detta var tomt på vatten och vi skulle ut på en holme, som låg nedanför kvarnen. Vi mette en bra stund och fick några rätt stora abborrar. När vi sedan skulle gå hem hade de dragit på kvarnen igen så vattnet i utloppet stod som en stor fors. Då var vi rädda och det var med knapp nöd vi kunde komma över. Det var sådant drag i strömmen men det gick bra.
Så skall ja berätta hur det var sedan de slagit igen smedjan. Jag har nämnt att smederna fick mycket in natura. Då förtjänsten blev liten blev också naturaförmånerna mindre. En gång i månaden var mamma fram till herrgården för att få det som tillföll henne. Man fick litet av varje, rötter, salt sill mm men då det blev så liten tilldelning räckte det inte till nästa månad. Då kunde de få i förskott med den påföljd till sist, att när de kom och skulle ha på ny månad var det inget att få. Jag kommer ihåg en gång som jag var med mamma och skulle hämta det vi kunde få på uttag. Då blev min mor vägrad att få något och det var att gå hem med två tomma händer. Det var första gången jag såg mor gråta av förtvivlan. Ni kan tänka er hur det kändes för en öm mor att komma hem tomhänt och stugan full i folk. Den stunden glömmer jag aldrig så länge jag lever. Jag sa till mamma att hon inte skulle gråta för när jag blir stor skall hjälpa er mamma. Hon klappade mej så gott och sa: Tack skall du ha Wilhelm. Det löftet har jag hållit hela livet och det har jag heller aldrig ångrat. Som jag sagt förut var pappa alltid om sej då det gällde hemmet, hustru och barn. Om somrarna hjälpte han förvaltare Wängberg och skötte hans trädgård på lediga stunder. Han spikade stick och torkade och dessa gav han till dem på herrgården och till förvaltarns. De hade dem till att göra upp eld med. För detta fick han alltid något in natura. Då mamma kom hem och berättade att hon inte fått några matvaror blev pappa arg och gick till förvaltarn och frågade vad han menade. Men förvaltarn var en hård grobian. Däremot hade han en fru snäll som en ängel. När hon fick höra hur det var kom hon hem på kvällen med en 7 stor korg full med mat och bröd. Då hade vi fest dar framåt. När sedan prästen fick höra hur det var sände han bud att vi skulle få en halv tunna råg gratis. Då var det för mej att fara och hämta denna rågsäck på en kälke för det var snö och mot vårsidan och skaren bar. Jag åkte genvägar över gärdena och det gick bra. När jag kom fram till mjölnaren talade jag om för honom hur det var. Han tog säcken och malde rågen med detsamma. Ingen tull tog han.
När jag kom hem med mjölet var det kväll men mamma gjorde i ordning en deg med detsamma. Hon bakade stänger utan jäsning och skar av dessa längder i småbitar. Dessa stekte hon i en stekpanna i ugnen så vi skulle få bröd fort. Så fick vi kaffe och bröd. Ja, den kvällen glömmer jag inte heller. Vi tyckte det smakade så gott.
Det led åt våren, den sista våren vid det usla bruket Svaneholm. I början av april 1886 slutade pappa vid Svaneholm. Det fanns inga tidningar på den tiden att annonsera i, inte heller någon arbetsförmedling utan det var att ta på luffen och söka arbete. Jag kommer ihåg att den morgon pappa gick hemifrån snöade det. Han gick vägen över Årjäng till Töcksfors. Där träffade han gamle Bisserth. Han sa till pappa att han skulle gå till Lennartsfors “för där håller min son Elov Bisserth på och bygger ett stort träsliperi. Pappa gick dit och fick arbete där som smed för hela bruket. Han fick 2:50 om dagen och hade det bra där.
Vi var kvar vid Svaneholm till i början av augusti 1886. Då flyttade vi till Lennartsfors. Vi hade 5 flyttlass. På det ena lasset hade vi en stor gris som var nära 1 år. Vi for över Laxarby till Bengtsfors där vi låg över natten. Andra dagen på morgonen fick vi gå. ombord på en ångbåt som förde oss till Lennartsfors och dit vi kom fram på eftermiddagen. När vi lade intill bryggan så stod pappa där och var glad och mötte oss. Där stod också skjutsar som tog hand om våra flyttsaker. Ja, då tyckte jag vi kommit till en annan värld. Det var mycket större vyer över allt där. Det var den 10 augusti 1886.

LIVET VID LENNARTSPORS BRUK 1886
Som nämnts kom vi till Lennartsfors i augusti 1886. Eftersom de höll på med reparationer i den byggnad där vi skulle bo fick vi komma till en bondgård litet från bruket. Där bodde vi i 2 månader. Henning och jag fick bära mat till pappa varje dag till middag. Vi skulle också valla kor åt bonden där vi bodde, men det tyckte vi inte om. En dag när det regnade kraftigt ville bonden återigen att vi skulle valla, men då strejkade vi. Bonden blev arg och grälade på oss men sedan var det slut med vallningen. I början av november flyttade vi fram till bruket Lennartsfors. Där fick vi bo i en stor byggnad och fick ett stort rum och ett kök. Både köket och rummet låg åt bruket till så vi hade vacker utsikt över fabriken, kanalen, forsen och sjön Lelång. Byggnaden låg på ett högt berg. På andra sidan av byggnaden var det potatislotter och strax intill låg grishus och vedskjul där bortom landen låg skogen. Ja, det var vackert vid Lennartsfors men det låg litet avsides från själva genomfartsleden och vintertid inte så litet isolerat. Skulle man till järnvägsstationen i Åmotfors var det att åka efter häst 7½ mil. Att resa till Mellerud var lika långt. Sommartid var det bättre för då gick det ångbåtar mellan Göteborg och Lennartsfors. En rätt livlig båttrafik.
När vi kom i ordning i vårt nya hem var det att börja skolan. Skolhuset låg en 2 km från bruket efter stora vägen och nära sjön Lelång. Vi fick gå genom hela bruket och förbi fabriken, kontoret och herrgården. När vi skulle hem från skolan om middagarna var det alltid en väldig kappspringning. Alla ville vara värst och visa vem som kom först förbi herrgården, kontoret och fabriken. Son till verkmästare Nykvist, Johan, var alltid först. Sen kom jag och Gustaf Nykvist. Detta upprepades varje dag sa länge skolan varade.
När man kom hem från skolan och fått sej mat var det att läsa på läxor. Ved skulle huggas och bäras in. Varje kväll kl. 7 fick jag gå till herrgården och hämta mjölk, det var lika alla dagar. Ibland fick man vagga de yngre syskonen till sömns men det tyckte vi inte om. Vi ville hellre ut och leka.
Skolan var ambulerande. Skolläraren hette Bergström och var också klockare. Hösten och vintern hade han skola vid Lennartsfors bruk. Våren och sommaren hade han skola längre ut i socknen i närheten av kyrkan. Det var i Trankils socken. När skolan var slut fick jag gå till smedjan där far arbetade. Far hade gjort en sax och en stansmaskin. Jag fick klippa och stansa hål i bandjärn som de hade till massabalarna i fabriken. Ibland hade jag min yngre bror till hjälp och ibland var min äldre bror Henning med. Men jag var bas! 10 år gammal. Detta tyckte vi var intressant för vi började tjäna pengar. Vi fick göra alla bandjärnen i 4 års tid. Men skolan började igen. Sen vi kommit hem efter skoldagens slut fick vi gå ner i smedjan och göra så många bandjärn de behövde till nästa dag. På somrarna när vi var lediga gjorde vi också bandjärn, men vi behövde inte hålla på hela dagen med det utan kunde vara ute och meta. Det var gott om fisk där. Så badade vi, rodde och seglade med brukets rodd- och segelbåtar. Bruket hade många båtar och pråmar som vi fick låna ibland så det var gott om förströelse. Om vintern åkte vi kälke och mycket skridskor. Vi hade bra skridskor som pappa hade gjort av finaste stål. Jag fick också springa många ärenden åt arbetarna för de skulle ha tobak och snus från handelsboden. När det var dags för likvid fick jag hämta den åt far och verkstadsarbetarna. Då fick man 2 öre och 5 öre eller 10 någon gång, av var och en av dom, det var pengar på den tiden.
På somrarna tog pappa hem svagdricka från Göteborg. Kaptenerna på båtarna tog inget betalt för frakten, och de gjorde därmed pappa en stor tjänst. Pappa hade ett utrymme i smedjan där drickan kunde förvaras. Karl och jag fick ta var sin 5-litersflaska full med svagdricka, och så hade vi var sitt 1-litermått. Vi gick sedan runt i fabriken och verkstaden och sålde dricka. På hösten när bönderna kom till kvarnen för att mala sin spannmål hade de alltid äpplen med sej i stora säckar. De gick till pappa och han köpte alltid deras frukt. Sedan fick Karl och jag gå och sälja dessa äpplen litervis till folket på bruket. De pengar som pappa tjänade på svagdricka och äpplen sparade han till höstmarken, och köpte läder till skor åt oss alla. Han tog sedan hem en skomakare som gjorde skor åt oss och dessa fick vi ha till nästa höst. Det fanns inga butiker där man kunde köpa skor. Inte heller kläder utan det var att köpa tyg och sedan få hem en skräddare som sydde kläder åt oss. Jag fick också gå med alla ärenden åt patron Elov Bisserth. Det fanns ju inga telefoner på den tiden. När t ex kommunalgubbarna skulle träffas till sina sammankomster måste de budas med 10 brev. Jag fick gå med många brev till Nilssönerna i Sandvika. Det låg en mil bort och jag fick 1 krona av Bisserth var gång jag var dit. Det tyckte man var bra betalt. För det mesta sprang man hela vägen och man skulle ha brev med svar tillbaka.
Efterhand började pappa på att köpa upp får och kreatur som han slaktade och sålde. Då fick vi riktigt bra med mat i hemmet. Ja, pappa var tilltagsen på alla sätt. På hösten fick han ha fåren och en ko på bete på patrons egendom. Eftersom pappa var en god och duktig smed stod han högt i kurs hos Bisserth.
Åren gick vid Lennartsfors. Det var mycket arbete men även tid över för lekar och nöjen. Här vill jag berätta en liten episod ur Karls och mitt liv som jag känt som en välsignelse alltsedan. Jag har förut berättat om att Karl och jag sprang många ärenden och fick litet betalt för dessa. Karl och jag kom överens om att vi skulle skaffa oss var sin postsparbanksbok. Man kunde skaffa sej kort med 10 rutor på. På dessa kort kulle man klistra upp spar- märken som kostade 10 öre styck. Vi köpte sådana sparmärken undan för undan och när kortet var fullt hade vi 1 kr och kunde få detta infört i postsparbanksboken. Vi fortsatte att spara tills vi hade 38 kr på böckerna. Så kom det åter en höstmarknad och jag hade fått följa med mamma dit. Där fick mamma syn på en fin kappa och provade den. Kappan passade så bra men mamma kunde inte köpa den för hon hade inga pengar. Då sa jag till mamma: Ni skall få den kappan. Därefter sprang jag hem och talade vid Karl: “att vi tar ut våra besparingar och köper kappan åt mamma”. Det var han med om. Vi gick till posten och tog ut våra besparingar och köpte kappan åt mamma. Ja, då blev alla tre glada och det offret jag gjorde den gången för min kära mor, det ångrar jag aldrig.
Jag höll gärna till i smed jan för den intresserade mig. När far smidde såg jag noga på. Det första jag fick göra var en liten spade av plåt. I Lennartsfors blev jag färdig med min skolgång. Jag fick många vänner bland mina skolkamrater. Några är döda medan andra ännu är i livet. Metning var jag mycket intresserad av. En gång fick jag en stor ål nere vid renseriet. Jag slängde upp den i ekan. Det var rätt mycket vatten i ekan och ålen började simma runt. Jag var barfota och blev mycket rädd. Men då var det en karl i närheten som kom och hjälpte mej att få ålen på metspöet igen och på det sättet bar jag hem den. På kvällen kom en passagerarbåt som hette Laxen. Jag tänkte just sälja den till någon på båten då far kom och sa “du ska få 1.50 av mej och då fick far köpa den”. Vi var rätt mycket ute på sjön och mer än en gång höll det på att sluta illa, men vi hade väl en skyddande hand med oss.
Som jag tidigare nämnt bodde vi i ett hus som låg på ett högt berg. En dag sa pappa: Jag tror att vi skall plantera litet blommor utanför fönstret. Det var vi med på och vi hjälpte far att mura upp en stenmur. Vi skaffade fram jord och på det sättet fick vi en riktigt stor och vacker blomrabatt där. När jag på sommaren 1949 var på besök vid Lennartsfors var jag där och besåg den. Samma rabatt fanns kvar fast med andra blommor.
Om höstarna kom bönderna till kvarnen med havre för att mala skrämjöl. Då var vi pojkar där och åt av detta. Det smakade gott inte minst för att det var varmt mjöl som vi kunde ta från bingen vid kvarnstenen.
På våren 1891 hade far sökt en verkmästareplats vid ett litet sliperi som låg vid Högfors i Gräsmark och fått den platsen, och i början av april reste vi från Lennartsfors. Det var barbacke men fint slädföre på landsvägen. Det var också vackert väder då vi startade. Vi hade 4 hästskjutsar. En hade en korgsläde och de övriga hade flyttlass på sina slädar. I korgsläden med mamma åkte Viktor, Gustav och Lilly, medan Emelia, Henning, jag och Karl och pappa fick åka på flyttlassen. Frampå förmiddagen då vi kommit till Karlanda yrde och snöade det så vi såg ingenting. När vi kom till Järnskogs socken var snön jämnhög med gärdesgårdarna. På kvällen kom vi fram till Boda gård, där vi fick ta in hos en familj. Dagen därpå snöade det lika mycket. Vid middagstiden kom vi till Åmots järnvägsstation. Där kom skjutsar från Högfors och mötte oss och skjutsbönderna från Lennartsfors fick vända om hem.
På eftermiddagen fortsattes färden in i Gunnarskogs socken och på kvällen kom vi fram till en stor bondgård som hette Treskog. Där var ett mycket snällt folk, som lät oss bo där och vi hade det riktigt gott. Vi hade åkt i två dagar och snöat hade det gjort så man inte kunde köra snöplogen. I det busvädret fick vi åka sittande på flyttlassen och frysa. Vi såg ut som snögubbar.
Tredje dagen fortsatte vi resan till Högfors. Inte heller nu hade de kunnat köra snöplogen och vi kunde inte alltid se var vägen gick. Vid ett tillfälle körde en av körkarlarna av vägen och hästen och lasset blev liggande i diket, och vi fick hjälpas åt att få upp dem.
Det hade upphört att snö solen kom fram och det var vackert väder. På aftonen kom vi så fram till Högfors. Där fick vi bo i ett gammalt dåligt hus. Allt såg smått ut där det låg i en skogskant. Det dåliga intryck som vi alla fick kan inte beskrivas och det som grämde oss mest var att Pappa hade varit där och besett platsen innan han sade upp sig vid Lennartsfors. Lennartsfors var ett stort och vackert bruk och så komma till en sådan håla 7 mil till Arvika och 7 mil till Sunne - det var närmaste plats om man behövde en doktor.
Far skulle bli verkmästare där, lön 60 kr i månaden, fritt vedbrand och fri bostad och kofoder för 20 kr om året, det blev inte mer än vad far hade vid Lennartsfors.
När vi varit där i 8 dagar dog disponenten. Fabriken stod under byggnad och det var osäkert om man skulle bygga den färdig eller ej. Men så blev det bolagsstämma och de beslöt att göra den klar. Det kom en montör dit som skulle sätta upp maskinerna och far och en man till fick arbete med detta. Vi pojkar fick dock ingenting att göra. Men jag fick gå och läsa för prästen i Gräsmarks kyrka vid Uddheden. Dit hade jag 1 mil att gå. Det var läsning varje måndag. Vi var 152 läsbarn det året. En del barn från Finnskogarna hade 2 mil till kyrkan. De fick gå hemifrån dagen förut och lägga sej i närheten av kyrkan. Prästen hette Frykman. För att alla barnen skulle få läsa började han med nr 1 till 50, nästa gång to han gruppen 51 till 100 etc. så först var tredje gång fick jag läsa upp en fråga och svara på den.
Så kom sommaren och det var vackert där. 1 fabriken arbetade far och tre till så vi kunde köpa ko och hade det bra med mjölk. Men vi pojkar sade till far, att han skulle söka arbete på annat håll. “I annat fall reser vi ifrån er.” Och det hjälpte. Far sökte till Koppoms grep- spad- och manufaktursmedja. Det var brukspatron Canell som hade bruket. Ja, far fick smedplats där och vi pojkar skulle få arbete med detsamma.
Far sade upp platsen vid Högfors och i slutet av augusti reste vi samma väg tillbaka men bara halva vägen. Fabriken var inte riktigt färdig då vi lämnade Högfors. Jag blev inte färdig med min läsning innan vi flyttade men prästen sade att jag kunde fortsätta i Jernskog. Men när vi kom dit hade de jämt slutat där och det fick bli vid den kristendomsundervisning som jag fick i Gräsmark. Den 26 aug 1891 kom vi till Koppom. Då fyllde jag 14 år.
Var resan till Högfors kall, snöig och besvärlig var resan tillbaka så mycket trevligare. Det var sommar och vackert och varmt väder. När vi kom till Gunnarskog fick vi bo hos samma familj i Treskog över natten. Vi fick mycket god mat, filbunke bl. a som smakade utmärkt. Det var snälla människor i det hemmet. De ville inte alls ha något betalt av oss och vi var tacksamma för det. Nästa dags kväll var vi framme i Koppom, just på min födelsedag den 26/8 1891.
Livet vid Koppoms bruk
Bruket bestod av en stor manufaktursmedja, där de tillverkade grep, spadar, plogbillar, hackor, korpar, spett, stenverktyg, släggor hammare, skovelskor m fl. saker. Vidare hade man en pappersfabrik med 2 stora pappersmaskiner, sulfatfabrik, såg och kvarn och ett mycket stort jordbruk, 25 hästar och 100 kreatur. På bruket fanns det 300 arbetare så det var liv och rusch över allt vid bruket.
Vi fick en lägenhet på bruket i en smedstuga. Det var 1 rum och kök, bra stora rum. Nu började livet på allvar för mej 15 år gammal. De ville gärna ha unga pojkar i smedjan att elda den stora ugnen, bära fram till hammare, värma spadar till pressarna samt till slägghantlangare åt smederna.
När vi kom till Koppom höll de på med att bygga om smedjan. De rev den gamla hjulbäcken i den öppna vattensumpen och satte in en ny vattentub av trä samt nya stora vattenhjul. Far fick börja smida till reparationerna. Sedan smedjan blivit färdig fick han smida all sorts manufaktursmide och vässa borrar, det var han specialist på.
Det första jag fick göra var att hjälpa en gammal smältsmed att såga upp allt skräpet som blev av den gamla hjulbänken. Det var bräder, plank och stockar. Smältsmeden var en mycket trevlig man. När det var färdigt fick jag dra ur spik i bräder och sedan rätta dessa. Det var hammarsmidda spik så de kunde användas sedan igen. Detta arbete tyckte jag om. Sedan fick jag börja i smedjan med litet av varje. En tid eldade jag stora ugnen. Vi eldade med stenkol och svarvspån som blandats i en låda. Sedan blev det frambäring av grep som vi värmde i stora ugnen. Vid grephammaren satt grepräckare och räckte ut tinnarna på grepen. De kunde räcka ut 100 tinnar i timmen så det gick undan. En tid fick jag arbeta vid saxen och klippa fason på spadar, göra hål i beslag mm. Jag fick också arbeta vid de stora pressarna. Men jag ville lära mej smida vid de stora hamrarna där man smidde spadar av alla modeller, plogbillar, hackor, spett, skovelskor mm. Jag stannade vid hammaren tills jag kunde smida allt hammarsmide och denna lärdom hade jag nytta av hela livet igenom, inte minst under den tid jag var i Amerika. Nu hade min barndomsdröm från Svaneholm gått i uppfyllelse. Nu var j ag hammarsmed!
Jag fick lära allt som hörde till yrket, ämna och smida ut spadar, ämna till grep och göra dem färdiga. Jag fick pressa och smida korpar, hackor, spadblad, klensmide, jordbrukssmide och byggnadssmide. Några år hade jag gått igenom och lärt allt som hörde till manufaktursmide så när någon av hammarsmederna, pressarna eller andra var hemma eller sjuka, fick jag hugga in överallt där det fattades någon. Jag ville gärna lära allting och bli en duktig yrkesman och det blev jag också med tiden. Jag var mycket omtyckt av verkmästare Hagström och patron Fru Canell. Patron var mycket intresserad av smedjan och kom alltid ner till smedjan en tur varje dag om han var hemma. Han följde utvecklingen där och såg vad varje arbetare dög till.
Jag blev en mycket skicklig hammarsmed. Jag hade lätt för att lära och lätt för att göra goda beräkningar. Jag hade också lärt mig rita och förstå mej på sådana ritningar. Borta i Amerika kunde jag inte ett ord engelska men arbeta efter ritningar kunde jag. Pappa blev också en allt skickligare smed. Mina yngre bröder Karl, Josef, Wiktor och Tollvin fick också arbete i smedjan så fort de kunde göra något, så vi fick det riktigt bra vid Koppom med tiden.
Betalningen var inte stor till att börja med. Smederna hade 8 öre i timmen men det mesta var ackordsarbete så de kunde tjäna 3 kr om dagen. Vi pojkar hade att börja med 7 öre i timmen och 12 timmars arbetsdag. Men åren gick och arbetsdagen blev kortare. En tid 10 timmar, sedan 8 timmar om dagen och bättre betalt, så de sista åren vid Koppom tjänade vi rätt bra.

År 1897 var jag med och gjorde smide till utställningen i Stockholm Det var fint smide det. Man fick inte ta i smidet med händerna då vi gjorde det färdigt, spadarna kunde man spegla sej i. Ja, det var en fin monter Canell hade på utställningen. Canell skulle haft guldmedalj för sitt vackra smide men den fick Vedevåg och Canell fick silvermedalj. Det var orätt. Canell hade den vackraste montern på hela utställningen. Men så var Sparre på Vedevåg adelsman han och de hade företräde på den tiden. Jag trivdes gott med mitt arbete i smedjan. Vad det nu berodde på var jag omtyckt av alla, både unga och gamla. En gång kom handelsföreståndaren för brukshandeln Nilsson och ville ha mej till biträde i butiken men jag fick inte komma dit för verkmästaren ville ha mej i smedjan. Längre fram kom handlare Dahlman i Skönnerud och ville ha mej till sin butik, men då var det far som inte ville att jag skulle ta platsen. När det var fråga om att gå till butikerna och växla till sig växelpengar till likviderna var det jag som fick göra det. Vid inventeringar i smedjan fick jag alltid ha skrivgöromålen, så jag hade liksom förtroende hos verkmästaren.
Ja tiden gick, Far började köpa upp djur som han sedan slaktade, och sålde till bruksfolket. Mamma var en duktig och strävsam mor. Hon skötte om affärerna vid försäljning av köttet. Far tjänade på affärerna och vi hade därtill själva rikligt med kött till mat i hemmet. Det behövdes då vi var 12 syskon i hemmet. Med far och mor blev det 14 personer. Kreatursuppköpen, slakten och försäljningen fick ske på fritiden om kvällar och lördagsaftnar så det var strävsamt men far var stark och hade ett brinnande intresse för affärer. Mamma hade också mycket att stå i, hon hade ett hem med 14 personer som skulle skötas och så köttaffärerna bredvid men även mor var stark och även hon hade ett brinnande intresse för saken.
Ja, så kom tanken för oss pojkar att vi ville ut i världen och se och lära mera av livet. Karl och jag sa till pappa och mamma att det kan hända blir så att vi reser till Amerika vad det lider. Men innan dess vill vi att ni ska ha ett eget hem, så ni inte behöver bo i Canells bostäder när vi rest. Vi sa till pappa att han skulle skaffa en tomt och bygga och det var pappa och mamma med om. Karl och jag lovade att hjälpa far och mor med att betala huset. Far köpte en stor tomt, den vackraste av alla efter stora landsvägen i Samteg ungefär 10 minuters väg från bruket. Far tog ett lån på 500 kronor att amorteras på 5 år. Så byggdes en riktigt trevlig stuga med 3 rum och kök. 1899 var den färdig och vi kunde flytta in i den. Villan hade ett vackert läge i en talldunge vid stora landsvägen. På andra sidan vägen rann älven. Vi hade en härlig utsikt över socknen åt alla håll. Mamma och pappa och alla vi barn var så glada i vårt nya vackra hem. Syskonskaran var nu fulltalig, 12 st. syskon!
Vi hjälptes alla åt med att få stugan och tomten fin. Vid tomtgränsen satte vi 16 vackra björkar, i trädgården planterades fruktträd, bärbuskar etc. det blev potatis, grönsaker och blommor. Alla människor tyckte att vi hade det så fint vid vår stuga.
När de 5 åren var gångna var lånet betalt och stugan skuldfri. Bra gjort! Far och mor fortsatte att slakta. Vi hade höns och gris och vi hade det gott på alla vis. Alla älskade vi vårt nya hem. Vi var de första egnahemsbyggarna vid bruket i Koppom.
Efter hand tiden gick byggdes fabrikerna till och blev allt större. Flera nya bostäder byggdes åt arbetarna. Bruket fick nytt kontor och ny brukshandel. Herrgården byggdes till, stor trädgård fanns där. Nytt skolhus byggdes och bruket fick både nytt missionshus och baptistkapell. Jordbruket utökades också med nytt stall, ny ladugård och nya uthus. Som nämnt förut bestod kreatursbesättningen av 25 stycken hästar och 100 kor och ungnöt.
Koppoms bruk växte och blev ett mönsterbruk så länge smedjan gick och patron Canell regerade där. Många troende arbetare och tjänstemän fanns vid bruket. Även patron och fru Canell var troende och deltog i verksamheten. Vi bildade ungdomsförening, sångförening, manskör, blandad kör och hornmusiksextett. Jag var med i manskören och blandade kören. I 10 år spelade jag med i hornmusiken. Vi bildade en blåbandsförening där jag var sekreterare i flera år, någon tid även ordförande. Vi bildade också en sjukkassa på bruket och i den blev jag sekreterare i flera år. Så var jag sekreterare i ungdomsföreningen och dessa befattningar hade jag kvar så länge jag var kvar vid Koppom så ni ser att jag har varit i verksamhet överallt där jag har varit.
Jag kan berätta att när bruket gick som bäst fanns det mycken fin och städad ungdom där och många vackra flickor! Jag hade gott om flicksällskap men fäste mej inte direkt för någon. Men 1902 korn det en valsmästare som hette Ländström från Charlottenberg till Koppom. Han hade sökt och fått arbete i smedjan. Ländströms hade två pojkar och en flicka som hette Hanna. Hanna var 18 år och en stor och vacker flicka. När jag såg henne första gången tänkte jag i mitt stilla sinne att det skall bli min fästmö. Det uppstod tycke för varandra undan för undan och vi blev goda vänner ganska snart. Vi blev mer och mer fästa vid varandra och sökte varandras sällskap så ofta det lät sig göras.
Det var många av pojkarna som ville ha sällskap med Hanna, men det var inte lönt för dem för Hanna hade respekt med sej. Ja, Hanna och jag höll av varandra och det var en lycklig tid man då upplevde. Hanna var duktig att spela gitarr och hade därtill en mycket vacker och säker sångröst. Kunde också ackompanjera på orgel och piano. Så när hon varit en tid vid Koppom var det hon och några till som bildade en sång- och strängmusikförening. Karl Jonsson och Hanna ledde den. Vi hade därför gott om sång och musik på våra andliga möten och fester.
Hanna var också söndagsskollärarinna. Hon var en mycket präktig flicka. Denna tid vid Koppom hade vi ungdomar mycket roligt tillsammans. Mycket roligt var det också att vara med i hornmusiken. Vi spelade ofta på fester i missionshus och kapell i Järnskog och andra socknar runt omkring. Ofta fick vi spela på herrgården när Canells hade främmande. Överallt blev vi bjudna på riktiga kalas.
Om vintern gick vi till varandra i hemmen och förnöjde oss med lekar och kaffedrickning. På somrarna hade vi ofta gökotta. Då blev det också lekaftnar på bruksbacken för det fanns gott om ungdom vid Koppom vid den tiden, både flickor och pojkar. Det var en härlig ungdomstid.
Under denna tid var också Hanna egen sömmerska. Hon bodde hemma hos sina föräldrar och hjälpte sin mamma med hemmet ibland. Några år bodde Ländströms i nya missionskyrkan på bruket och Ländström var vaktmästare och organist där. Från den tid Hanna bodde i missionskyrkan minns jag många goda och trevliga stunder. Senare byggde Ländström en riktigt trevlig stuga på en stor vacker tomt fint belägen strax ovanför bruket och inte långt från mitt hem. Där planterade Ländström och gjorde så fint.
Men det kom tider för uppbrott. Vi ville ut och pröva vår lycka på andra platser med nytt arbete. På hösten 1903 reste Hanna till Kristinehamn och tog plats där som kammarjungfru hos en handlare Petrus Andersson. Hannas bror Edvin var i Kristinehamn före Hanna. Han hade plats som butiksbiträde hos ovannämnde Petrus Andersson så nu var båda syskonen på samma ställe. Hanna och jag brevväxlade och höll på så sätt kontakt med varandra. I början av april 1904 hade jag bestämt mej för att åka till Amerika. Dit hade min bror Karl rest ett år tidigare.
På utresan till Amerika stannade jag en dag i Kristinehamn för att få träffa Hanna. Vi var tillsammans den dagen, glada över att ha fått träffas igen men var ledsna då vi skulle skiljas. Men vi fortsatte att brevväxla med varandra.
Kommen till Göteborg löste jag biljett på Vita Stjernlinjens båt Celtic, en bra båt på 20,000 ton. På den tiden var det ingen konst att resa till Amerika. Man kunde gå till prästen ena dagen för att få prästbetyg och dagen därpå ge sig iväg. Inga andra papper behövdes. När man kom fram till Göteborg mötte agenter för de olika båtbolagen upp vid stationen. Alla agenterna hade båtbolagets märke i mössan. Jag hade för denna resa bestämt mej för Vita Stjärnlinjen. När agenten kom fram tog han hand om våra kappsäckar och förde oss till båtens kontor. Där fick vi köpa biljett direkt till den plats i Amerika som vi skulle till. I Göteborg fick vi stanna i 3 dagar innan båten skulle gå. Under väntetiden fick vi bo gratis på ett hotell. Inga bekymmer för resan behövde man ha. Alla upplysningar, papper och biljetter fick vi på kontoret. Agenten skötte om alltsammans med transporten av koffert och kappsäckar från stationen till båten och vi hade bara att följa honom. Komna till hamnen fick vi gå ombord på en båt som hette Wilson och som tog oss över Nordsjön till en hamn som hette Grimsby. Resan över Nordsjön tog 2 dygn. Vi hade skapligt väder på överresan. Efter en dag i Grimsby reste vi med tåg tvärs över England till den stora hamnstaden Liverpool. Efter ytterligare 3 dagar på hotell fick vi gå ombord på ångaren Celtic, som skulle föra oss över Atlanten. Vi fick bra väder utan sjösjuka fast många blev sjösjuka. I Göteborg hade jag träffat en familj från Småland, som hade varit i Amerika många år förut. Smålandsfamiljen herr och fru samt 2 döttrar tog hand om mej så jag hade trevligt ressällskap hela vägen ända till New York. Där skildes vi för familjen skulle till Chicago och jag till Altoona i Pennsylvania. Vid framkomsten till Altoona stad kom min bror Karl och mötte vid stationen Vi var mycket glada över att få återse varandra i ett främmande land, U. S. A. Inför varje presidentval på den tiden blev det alltid stor arbetsbrist långt i förväg. Så även nu 1904. Karl hade arbetat vid Pennsylvania Railroad Co, järnvägsverkstäderna, men han och många andra hade fått sluta där. För mej som var nykomling till landet gick det inte att få något arbete. Det gick tusentals arbetslösa, även sådana som varit i Amerika i många år förut. Jag träffade en annan svensk vid namn Pettersson som var gift och hade flera barn. Han hade arbetat i flera år men hade nu blivit arbetslös. Vi reste runt i flera dar och sökte arbete vid flera större fabriker, men det gick permitterade arbetare överallt. Det var omöjligt för oss att få något och vi reste tillbaka till Altoona igen. Karl hade lyckats få arbete vid en liten spadfabrik i närheten av Altoona. Jag bodde ju hos honom men eftersom vi inte visste hur länge Karl fick behålla sitt arbete, beslöt vi att jag skulle resa tillbaka till Sverige igen medan jag ännu hade pengar kvar. Det kostade bara 60 kr enkel biljett över Atlanten på den tiden. Det billiga priset berodde på att några båtlinjer ville konkurrera ihjäl Cunard-linjens båtar men det gick nu inte. Priserna steg sen på biljetterna och alla linjer tog lika betalt. Den 28 juni lämnade jag New York och var tillbaka i Sverige den 12 juli. Jag tyckte det var förargligt att komma tillbaka så snart men det var inget annat val.
Jag var inte hemma länge i Sverige förrän jag fick plats vid Svängsta spadfabrik i Blekinge i närheten av Karlskrona. Jag minns att ägaren till fabriken hette Kristensson. Eftersom jag inte var gift hyrde han ett möblerat rum åt mej hos en familj. Kosten fick jag på samma ställe och hade det bra där. Jag fick också utföra en massa reparationer åt Mariebergs yllefabrik. Fabrikslokalerna var dock så dåliga, dragiga och med enkla brädväggar, så jag kunde inte stanna där över vintern.
Jag sökte då arbete vid Bofors och fick plats där som reparatör på kanonverkstaden. Dit reste jag i slutet av oktober och stannade där i 2 år. Jag hade ett trevligt rum i Metodistkyrkan i Karlskoga och åt på en matservering. Jag anslöt mej till en sångkör och fick många nya goda vänner.
Då kom det brev från Canell i Koppom och han ville att jag skulle komma tillbaka dit och börja arbeta i smedjan. Eftersom jag tyckte om smedyrket reste jag tillbaka till Koppom och arbetade där i 1 år till våren 1907. Men reslusten kom igen som den alltid gjorde när solen stod högt på himlen. På våren 1907 reste jag på nytt till Amerika, denna gång med en stor atlantångare som hette Lusitania, en alla tiders båt tillhörande Cunard-linjen.
Jag hade inte hört något från Hanna på en tid. Det hade liksom svalnat av. Hon var kvar i Kristinehamn. Det var litet konstigt med den här resan. Jag for till Göteborg från Koppom ena dagen och dagen därpå kom Hanna hem till Koppom för att stanna där. Det hade jag inget reda på. Hanna tänkte få träffa mej vid Koppom då hon kom hem. Så det var en stor missräkning för henne att inte få träffa mej.
Resan till USA gick samma väg som förra gången med samma båt Wilson över Nordsjön men denna gång till Hull, sedan över England till Liverpool, och vidare med Lusitania över Atlanten. Jag hade ressällskap med en pojke från Koppom som hette Karl Andersson, en bussig grabb som skulle till Pittsburgh. Ja, nu var vi 3 bröder i Altoona i Amerika, Karl, Josef och undertecknad.
Denna gång hade jag bättre tur och fick arbete med detsamma, till att börja med smide. Jag fick göra allt slags smide till järnvägsvagnar och lok. Allt arbete skedde efter ritning. Jag hade lärt mej rita vid Koppom för en ingenjör Månsson som sedan kom till Bofors. Även här förekom hammarsmide så nu tyckte jag det var roligt att vara i Amerika. Jag hade ett trevligt arbete och tjänade bra med pengar och var mycket omtyckt av överhet och befäl.
Jag hade med mej de små spadar och grep, som jag nu har i tavlan. När direktören och befälet fick se dem sa de alla att det var ett vackert arbete. Efter den dagen fick jag alltid av det bättre arbetet och det var ju roligt.
En tid bodde vi 3 bröder tillsammans. Åt gjorde vi på en matservering. Men längre fram på hösten 1907 gifte Karl sej. Sedan bodde Josef och jag hos Karl och Anna och hade maten där också.
År 1908 var det presidentval igen. Då kom vi överens alla 3 bröderna att vi skulle ta permission och resa hem över sommaren och hälsa på far och mor och syskon. Så på våren 1908 reste vi till Sverige för att fira sommaren i det vackra Värmland. Vår tanke var att resa tillbaka i september. Ja, det var en trevlig resa hem den gången. Vi var elegant klädda och hade gott om pengar.

Resan över Atlanten skedde med Cunard-linjens stora ångare Mauretania, ett fartyg på 45,000 bruttoton. Den gick in till Calais på franska kusten och landsatte fransmän där. Sedan fortsatte den till Southamptons hamn. Därifrån for vi med tåg genom London och vidare över England till hamnstaden Hull. Där gick vi ombord på ångaren Ariosto för resa över Nordsjön. Vackert väder hade vi också ända fram till Göteborg dit vi kom i mitten av april. I Göteborg var det barbacke och strålande fint väder. Solen sken och lärkan spelade i skyn. Vi klädde oss snygga och for ut och besåg staden med dess sevärdheter.
Sedan tog vi tåget till Åmotfors. I Göteborg fanns ingen snö men när vi kom till Trollhättan var det vitt på marken. I Säffle var det ändå mer snö och i Edane körde de timmer för fullt. När vi kom till järnvägsstationen i Åmotfors var det fullt slädföre och vi fick fortsätta efter häst och släde. Då vi kom hem till Fredriksborg, det kära hemmet i Koppom, blev det stor glädje. Mamma och pappa och syskonen om famnade oss med hjärtevarma välkomsthälsningar, ja, det var roligt få se sina kära igen. Men det var också en annan jag längtade efter att få se. Det blev ett hjärtligt återseende då vi möttes, Hanna och jag. Vi var glada båda två att ha varandra igen. Så fortsatte vi att arbeta var på sitt håll, jag i smedjan och Hanna hemma. Men under år 1909 började Hanna laga i ordning en hel del för vårt blivande hem såsom lakan, örngott, handdukar och trasmattor, brudklänning, sängtäcke samt mycket saft och sylt mm. Vi var så glada över varje sak som blev färdig och som Hanna fick lägga på hög i linneskåpet. Jag fick beställa en bonjour, de begagnade det på den tiden. Nu är det frack. På eftersommaren var vi till Arvika och köpte nya möbler till 3 rum och kök. Den 6:e november 1909 skulle vi ha bröllop. Eftersom Hanna hade sitt hem i Missionskyrkan kulle bröllopet hållas där.
Trädgårdsmästare Lundström hjälpte svärfar med att dekorera i lilla salen så det var så stiligt där. Så kom fru Canell och fru Sundqvist och klädde Hanna i bruddräkten med myrtenkrona på huvudet. Ja, Hanna var vacker som en ängel då. Eftersom det skulle vara borgerlig vigsel måste vi fara till Skönnerud för att kronofogden där skulle få viga oss. Skjuts fick vi från herrgården. Deras kusk kom i uniform med 2 vagnshästar förspända den finaste promenadvagnen, så vi fick åka fint till fogden i Skönnerud. När vi var vigda sade fogden:
“Så fort går det att vigas här!” Ja det var lättvindigt. Han sa också ”om min hushållerska varit hemma sa skulle jag bjutt på kaffe med.” Min syster Emelia och hennes man Kolmodin var med oss till fogden som vittnen. En så fin skjuts från herrgården när någon av brukets arbetare skulle vigas hade ingen fått vare sej förr eller senare. Hanna och jag voro så omtyckta av herrskapet Canell. Det visade sej också längre fram att jag stod högt när Canell. Efter vigseln när vi kommit tillbaka blev vi hjärtligt mottagna av släkt och vänner, särskilt av Hannas och mina föräldrar samt av vår syskon. Vi fick också mycket presenter av föräldrar, syskon och vänner. De hade dekorerat och gjort så fint i Lilla salen i kyrkan. Där var rymligt och trevligt, mycket god mat, efterrätt, kaffe med mycket bröd och tårta och till sist frukt och konfekt. Sångkören var där och sjöng för oss, ledd av folkskollärare Sundqvist. Det var trevlig stämning alltigenom. När festligheterna var över var klockan 12 på natten. Då förflyttade vi oss över till vårt nya hem. Hannas och mina syskon blev med oss dit. En del syskon var där redan före oss och stannade hos oss till frampå morgonsidan. Vi låg ett tag tvärsöver den stora brudsängen nära allesammans och knövade till den riktigt åt oss. Ja, det var roligt hela tiden. Det var ett vackert bröllop som jag aldrig skall glömma. Då var vi allt så lyckliga Hanna och jag. Vi hade köpt en stuga med 3 rum och kök, köpt nya möbler till denna och hade det så fint i vårt nya hem. Sängkammarmöbeln var hallen i ljusgul laserad färg, köksmöbeln i natt grön färg, matsalsmöbeln gick i brunt och bästa rummet var hållet i mörkröd färg.
Rumsfönstren hade vackra krukväxter. En guvernant på herrgården, som kom och hälsade på oss sa att hon inte sett ett så näpet hem förut. Denna stuga låg i närheten av föräldrahemmet invid stora landsvägen. När våren kom odlade vi upp tomten, planterade fruktträd och bärbuskar, satte potatis och sådde blommor och grönsaker.
Den 18 nov 1910 blev Gully född, ett stort och vackert barn. Då fick vi ett nytt intresse i vårt kära hem. Vi var så glada i vår lilla Gully. Lika glada i henne var våra föräldrar och syskon. De kom ofta till oss liksom vi ofta besökte våra föräldrahem, vi bodde ju så nära varandra.
Vi bodde kvar i vår stuga i 2 år och sålde den sedan. En sommardag 1911 kom patron Canell till vårt hem och hälsade på. Vi funderade över hans besök, men när han suttit en stund kom han fram med ärendet. Han erbjöd mej verkmästarplatsen i smedjan efter verkmästare Hagström, som skulle pensioneras. Platsen skulle tillträdas på hösten 1912. Canell ville att jag skulle sätta mej in i alla göromål i smedjan. Detta var en hemlig överenskommelse mellan mej och patron. Hanna visste ju också om det. Eftersom vi sålt vår stuga fick vi 2 vackra rum på bruket beläget på Hagtorpet. Vi var kvar där till i oktober 1912.
Då ville patron att jag skulle resa till Amerika och försöka komma in på grep och spadfabriker där, för att se och praktisera. Alltså blev det uppbrott igen. Hanna och Gully fick flytta hem till Hannas föräldrar medan jag var borta. Det var inte lätt att lämna min kära Hanna och Gully då, men jag skulle ju komma tillbaks igen efter en tid.
Det lyckades mej till en del att komma in vid några verktygsfabriker och arbetade vid dessa en tid. Det blev ett intressant år - 1913 - och jag tjänade bra med pengar. Men det kom ett streck i räkningen. Jag fick en dag meddelande från patron, att de skulle lägga ned driften vid Koppoms smedja. Patron sålde alla maskiner och inventarier till Vedevåg och Arvika. Man hade nämligen bildat en trust bestående av Vedevåg, Arvika och Eskilstuna och därmed var förhoppningen om en plats som verkmästare vid Koppom grusad. Canell gick också med i den nya trusten. Jag skrev till honom och frågade om jag kunde anses löst från platsen i Koppom. Han dröjde länge med svaret och jag kunde inte vidta några åtgärder förrän det var klart mellan patron och mej. Jag hade en så bra plats vid Pennsylvanias järnvägsverkstäder, tjänade bra med pengar där då. Jag tänkte att ta Hanna och Gully till Amerika och stanna där. Frampå hösten bestämde vi oss för att jag på våren 1914 skulle resa hem och hämta Hanna och Gully och sedan med dem återvända till Amerika.
1 november 1913 kom det brev från generalkonsul Söderberg i Stockholm med anmodan att jag skulle resa hem till Sverige. Jag skulle då få plats vid Vedevåg som biträdande verkmästare, få fri resa hem till Sverige samt fri resa från Koppom till Vedevåg. Jag tänkte när jag fick brevet att jag kan ta platsen. Tycker jag inte att det är bra i Sverige så reser jag tillbaka till Altoona och tar familjen med. Överingenjören vid järnvägsverkstäderna sa till mej att min plats där står öppen för mej om jag skulle vilja komma tillbaka. Jag lämnade alltså USA och kom hem jämt till julen 1913. Då var Hanna, Gully och jag glada att få se varandra igen. Glada över att åter ha mej hemma var också mina föräldrar och det blev en trevlig jul hemma bland de mina.
1 början av år 1914 flyttade vi till Vedevåg och fick där en alldeles ny bra villa att bo i. Jag började mitt arbete i smedjan. Det blev bestämt att jag skulle ha grepavdelningen och en annan som hette Jonsson spadavdelningen. Hade jag vetat det förut att det var en bas till hade jag aldrig kommit till Vedevåg. Det hade varit nog med verkmästare Berglund och jag. I brevet från Söderberg hade det endast talats om Berglund.
Arbetarna vid Vedevåg var hyggliga och tyckte bra om mej. Men samarbetet mellan mej och verkmästarna Berglund och Jonsson gick inte bra. De bara motarbetade mej. När vi var tillsammans på kontoret försökte jag att samtala med dem men fick bara ja och nej till svar. När jag försökte föra in nya förbättringar sade Berglund nej. Sommaren där med dessa två blev outhärdlig för mej.
Då var det jag som fattade mitt beslut att söka plats på annat håll. Jag tyckte det var synd om Hanna och Gully att vi inte kunde stanna kvar, men det gick mej så emot i arbetet så jag miste matlusten och fick svårt att sova. Jag var tänkt resa tillbaka till Amerika men då bröt kriget ut och gjorde detta omöjligt. Jag reste till Stockholm och talade vid firman Odelberg & Olsson. Då fick jag verkmästareplats vid Viksfors i Långserud i Värmland. Där fick jag ta hela ansvaret för tillverkningen på egen hand. Man tillverkade grepar och spadar där.
1 oktober 1914 lämnade vi Vedevåg och jag gjorde det med glatt hjärta. Alla arbetarna vid smedjan följde oss till tåget för att säja adjö. Arbetarna och jag hade varit goda vänner. Vi åkte med tåg till Säffle och därifrån med bil till Viksfors. Det var ju höst när vi kom dit och grått och dystert som alltid på landet den årstiden.
Men det var att hugga i med nya tag, för då var jag ung och stark, inte rädd för någonting och jag var begåvad med en stor energi och goda nerver. Smedjan såg ut som en stor bondsmedja, dåliga maskiner, en dålig skafthammare under vilken de räckte grepen, reparationer behövdes överallt. Spadarna och grepen de gjorde innan jag kom dit var av sämsta kvalitet. Tillverkningen låg på 4,000 dussin om året men Odelberg & Olsson ville ha upp den till 10,00 om året, eller ‘däröver.’ Innan jag kom dit var det ingen reda eller system på det hela. Eftersom jag hade anförtrotts hela ansvaret för tillverkningen hade, jag fria händer att göra som jag ville. De hade en disponent där men driften i smedjan stod under mitt kommando.
Det gällde att sätta igång och rita och få fram nya maskiner. De gjordes sedan i Säffle mekaniska verkstad. Den stora greppressen som de fick till Viksfors hade jag alltså gjort ritningen till. Från Vedevåg fick vi 2 lufthammare att räcka grep under.
Hamrarna var bra och behövde ej några reparationer. Sedan fick jag göra om i sliphuset, få fram ny slipmaskin, ny putsmaskin och ny smärjelmaskin. Nya arbetsmetoder fick införas och nya ackordspriser sättas överallt. Så fick vi ny maskin att kröka skaft i, en ny fräs och borrmaskin för grep och spadskaftning,
likaså ny maskin för att skafta grepen. Även maskinen som de gjorde trähandtagen i fick göras om. Det var verkligen mycket att stå i men det var bara roligt att arbeta där för man fick göra som man ville. Under mitt första år där kom vi upp i 7000 dussin verktyg. Sedan ökade tillverkningen år från år.
Hanna rustade i ordning vårt nya hem så det blev så bra. Första tiden bodde vi litet trångt men rätt snart byggde bolaget en villa åt oss med vackert läge vid älven. Den innehöll 2 rum och kök på nedre botten, bra stora rum samt en stor sängkammare på andra våningen. Man byggde också uthus så vi kunde ha ko och gris och höns. Till villan hörde också en liten trädgård och vi hade det trivsamt där. Hanna var duktig att sköta hemmet och hade alltid snyggt och fint omkring sej. Hon var mycket glad i djuren och skötte dem väl. Hanna hade en stor förmåga att vara nöjd och göra det bästa av allt, var vi än var. Hon fick också tid över att spela, sy, väva, virka mm.
Så var det dags för Hanna att vänta småfolk igen och den 23 nov 1914 kom våra rara tvillingar, Margit och Ingrid. De var båda välskapade och duktiga. Vid detta tillfälle var mormor hos oss och var till stor hjälp, Barnmorskan stanna i 8 dagar. Det var en stor dag när vi fick två rara flickor på en gång och vi var så glada över dem! Men det blev mycket arbete för Hanna och litet bekymmersamt att börja med. Tre dar efter förlossningen fick Hanna barnsängsfeber med över 40 grader. Då blev vi bekymrade och sände efter doktor Erelin, som kom med detsamma. Han gjorde en grundlig undersökning av moderlivet och fann att allt inte kommit fram vid födseln. Efter en tid gick febern ner och Hanna blev bättre. Jag reste dock till Lofterud och fick tag i en duktig flicka som hette Hanna Loftman. Hon stannade länge hos oss och Hanna fick god hjälp.
Våren 1915 kunde vi flytta in i vår nybyggda villa, Älvkullen, och vi fick det bra i Långserud. Tvillingarna växte och blev stora och duktiga på alla vis. Hanna hade dem så fint och lika klädda jämt. Hon hade nu stor nytta av att hon varit sömmerska som ung. Jag tyckte att det var så roligt att ta dem med ut och gå, särskilt om söndagarna när mamma fått göra dem fina. De var så pigga och intresserade av allt. Gully hade nu växt och var stora barnet redan. Folket runt omkring beundrade särskilt tvillingarna och tyckte att de var så vackra.
Margit hade kommit först till världen, en kvarts timme före Ingrid. Det var också Margit som blev liksom ledaren. När de skulle börja att krypa på golvet var Margit först. När Ingrid fick se Margit skulle hon göra likadant men då kröp Ingrid baklänges till att börja med. När de sedan lärt sej gå fick vi upp fin sand i en hög som de skulle ha att leka i. Men Ingrid började att äta sand så vi fick ta bort högen. Men Ingrid gick till kakelugnen och tog träkol. Hon hade ett visst begär efter något men vi stängde luckorna så hon inte kom åt kolen.
Den 13 maj 1917 kom lilla Märta. Hon var stor och vacker, en riktig Majblomma. Märta föddes alltså på Älvkullen i Viksfors, Långserud. Tvillingarna hade kommit till världen i Erik Jas stuga vid Sillingsfors, där vi bodde först vi kom till Viksfors. Med Märta hade vi nu fyra käcka flickor. Det blev mera att göra för Hanna och vi fick skaffa en ny flicka till hjälp igen. Hon hette Anna och var från Rudsbyn. Märta var en snäll och duktig barnunge och därtill frisk och vi hade inget besvär med henne. Hon växte till sej och blev en riktig solstråle. Gully som var 7½ år när Märta föddes var stora flickan nu och hade fullt göra med att hålla reda på sina yngre systrar. Men Gully var stor till växten och en duktig flicka. Hon hade nu börjat skolan.
Tiden gick nu sin gilla gång i Viksfors. Det gick bra i fabriken och vi ökade vår tillverkning för varje år. Det var kvalitet i de spadar och grep vi gjorde och det blev en väldig efterfrågan på verktyg från Viksfors. Odelberg & Olsson var en stor firma i Stockholm. Den hade aktiemajoriteten i Viksfors och man var duktiga att sälja våra redskap. Firmans direktör hette Olsson och det var med honom jag gjort upp med platsen som verkmästare i Viksfors 1914.
När jag varit i Viksfors i över 2 år kom direktör Olsson dit för att se hur vi hade det. Jag fick mycket beröm av direktören för att jag satt fart på tillverkningen och kunnat få fram så mycket de kunde sälja. Olsson sa också att ”nu har vi kört i 2 år och inga anmärkningar har kommit från kunderna” det tyckte han var stiligt och storslaget och det var roligt att få höra.
Direktören ville också att man skulle göra en riktig väg till ett ställe som hette Kuba och där ett antal arbetare bodde. Likaså fick vi väg till vår villa, Älvkullen. Man skulle också plantera fruktträd och bärbuskar åt oss så han var mycket rejäl. Jag stod högt när Olsson för att jag var duktig på min plats. Jag fick en bra arbetarstam där som jag lärt upp. Alla arbetade på ackord och tjänade efter den tidens förhållanden bra.
Före min tid vid Viksfors var det ingen disciplin i arbetet utan arbetarna fick själva välja arbete och göra som de ville. Verkmästaren hade stått i en hög med arbetare och rökt sin pipa. Inte hade de heller tjänat något. När jag kom dit ville arbetarna välja arbete själva som de gjort förut, men det satte jag stopp för. Jag sa att hädanefter har ni att göra som jag befaller, i annat fall får ni sluta. Det var också några som gjorde det, men när jag kört en tid kom de tillbaka och ville arbeta igen och det fick de. Jag hade ingen svårighet att få arbetare, alla stannade kvar och tjänade bättre och bättre. Verkmästare Uggla vid sågen i Skillingsfors hade 3 söner och alla dessa kom till mej. De började i smedjan och stannade där så länge jag var kvar i Viksfors. De tjänade bättre där än vid sågen, så Uggla och jag blev goda vänner. Jag hade snälla arbetare som alla tyckte om mej. Det var vackert i Långserud, särskilt om somrarna. Där var gott om fina sjöar runt omkring. Snällt folk fanns det också i Långserud och Hanna och jag fick många nya goda vänner där. Jag kan nämna att verkmästaren före mej, Adolf Johansson, var uppväxt vid Viksfors. Han blev min reparatör och en duktig sådan och vi blev mycket goda vänner.
Tiden gick. Vi hade köpt ko och skaffat gris och höns. Vi hade därför gott om mat och bra nu på alla vis. Hanna var så glad i sina djur. Hon skötte hemmet så fint, barnen växte och blev så trevliga. När de blivit större köpte vi en vacker orgel och då blev det musik i hemmet. Hanna var ju duktig att spela gitarr och kunde ackompanjera på orgel. Av familjer vi mest umgicks med kan jag nämna handlare Lindskogs. Fru Lindskog och Hanna blev särskilt goda vänner. Så var det familjen Uggla, verkmästare vid sågen. Vi umgicks också med predikantfamiljen, slaktare Nilssons i Haga, reparatör Johanssons, grepräckare Söderstedts, vidare kamrer Paul Nordling, den senare bror till, fru Lindskog. Nordling och jag arbetade tillsammans, han på kontoret och jag i smedjan och vi blev de bästa vänner som tänkas kan. Alla dessa familjer bodde nära oss.
Både Hanna och jag var med i en sångkör i Skillingsfors. Hanna hade en mycket vacker sångröst. Ofta sjöng hon och predikantens fru duetter tillsammans. Hanna och jag gick ofta ute tillsammans med barnen. Det var det roligaste vi hade när mamma fick klä de fyra flickorna fina och vi fick gå ut i den vackra naturen och njuta. Då var barnen också så glada, ja, det var ett harmoniskt familjeliv i vårt hem. Eftersom vi båda hade våra föräldrahem i Koppom tog vi ibland med barnen och reste dit, och hälsade på. Vi fick då åka hästs1juts till Nysäter och, därifrån med båt till Arvika. Det var härliga båtturer när det var vackert väder. Bra mat och gott kaffe hade de ombord båten. Ja, det blev många härliga minnen och allt var frid och fröjd.
Men så kom det svåra året 1918 på hösten med spanska sjukan. Barnen och jag fick spanskan men av en lindrigare sort. Jag låg i 14 dar, men kunde sedan gå upp förfärligt matt och svag. Några dar före julen insjuknade Hanna i dubbelsidig lunginflammation och spanska sjukan. Då trodde jag att jag skulle bli bet för själv var jag dålig. Hanna hade veckan före jul gjort i ordning en mängd slaktmat efter en stor gris som vi slaktat, saltat fläsk och annat så vi hade riktigt gott om mat. Just som det var färdigt så sjuknade Hanna. Hon låg i nära 40 graders feber i flera veckor och ibland var febern över 40. Det visade sig närapå omöjligt att få tag på hjälp. Vi fick en flicka men hon blev rädd och flyttade hem. En äldre syster till henne kom och hjälpte oss några dagar innan vi till sist fick tag i en flicka från Svanskog. Alla var rädda för spanskan för den var smittosam. Inte heller kunde man få gamla gummor. De var rädda de också och intet att undra på för det dog en massa folk runt oss varje dag.
Hannas goda vän, fru Linskog, kom över till oss och hjälpte oss så fort hon kunde, men så sjuknade även fru Lindskog. Efter två veckor var det slut med henne för hon hade ett svagt hjärta. Hanna undrade varför inte fru Lindskog längre kom och såg till henne. Då sa vi att fru Lindskog också var sjuk i spanskan. Vi vågade inte tala om att bon var död förrän efter flera veckor då Hanna blivit bättre.
Jag skrev till min syster Nanny som hade plats i Stockholm. Hon slutade sin plats och kom hem och hjälpte oss. Det var mycket snällt av henne. Hon var inte mottaglig för spanskan som väl var. Hon stannade tills vi fått tag i en ny hjälp, en mycket duktig flicka från en gård i Långserud, som hette Rullan. Även mormor och morfar kom till oss och stannade 14 dar.
Det var nästan omöjligt att få tag i en läkare. Det var så många som låg sjuka i spanskan och folk dog runt om i massor. Mest var det stora och starka män och kvinnor som drabbades värst och dog. Barnen klarade sig bättre. Jag fick hem doktor Helsing från Säffle 4 gånger under Hannas sjukdom. Det kostade 100 kr för varje gång och ändå var det svårt att få honom hem. När jag frågade doktorn om han inte trodde det kunde bli ändring snart, svarade han att det var både dubbelsidig lunginflammation och spanska. Här får vi inte räkna med veckor utan med månader. Då blev jag mycket ledsen.
Det fanns ju inte bilar på den tiden utan doktorn fick ta gästgivarskjuts från Säffle till Viksfors. Det var en sträcka på 3 mil. För doktorn blev det en resa på 6 mil med mycket snö och på dåliga vägar. Det kom sedan en ung läkare till Högsäter i Gillberga. Dit var det bara en mil. Den doktorn kom hem två gånger, en mycket bra läkare. Det kostade mycket pengar men det brydde jag mej inte om. Jag skydde inga medel eller uppoffringar när det gällde min kära Hanna och de kära barnen. Doktorer och medicin kostade mej över 800 kr i kontanter förutom kostnader för sköterska och all annan hjälp. Jag försökte få en riktig sjuksyster från Kristinehamn, Arvika, Säffle, men det var omöjligt. Äntligen fick jag tag i en utexaminerad sjuksyster från Växjö lasarett. Hon hade sitt hem i Kålsäter i Långserud och var hemma för att vila upp sig. Hon hade också legat i spanskan i Växjö, hette Karola Erlandsson och var ungefär 30 år. Hon lovade att komma och hjälpa oss och vi var så glada åt detta. Hade inte hon kommit och hjälpt oss hade inte Hanna klarat sej. Denna sköterska stannade hos oss i 8 veckor.
När sköterskan kom hade Hanna alltjämt 40 graders feber. Sköterskan lade våtvärmande omslag om rygg och bröst på Hanna. Det var enda möjligheten att hålla henne varm. Jag hade köpt 2 kilo fårull på en auktion under hösten som vi hade liggande. Sköterskan klippte isär ett lakan, sydde fast ull på dessa bitar och lindade om Hannas ben, för de började bli kalla. Sedan vadderade hon ett annat lakan med ull som hon hade utanpå det våtvärmande omslaget för att det skulle hålla sig riktigt varmt. Det var gott att ha ullen vid detta tillfälle.
Sköterskan vårdade Hanna som ett barn. Hon kunde vaka både dag och natt och snäll var hon, aldrig en sur min utan ett gott humör jämt. Hon sade att Hanna klarar sej nog. Ibland fick vi turas om att vaka för Hanna hade ju 40 graders feber flera veckor. Det var konstigt att hon fick behålla förståndet efter en sådan feber. En gång kallade hon sjuksystern för en häxa och undrade om hon tänkte koka henne levande. Detta sa hon i sin feber, men sköterskan hon var lika god och lugn jämt. Emellanåt kom doktorn så hon fick medicin och pulver. En gång trodde han att Hanna fått var i lungorna och tog prov 2 gånger men det fanns inget var turligt nog.
En lördagseftermiddag vid sextiden sa sköterskan till mej: Nu är bäst Ellström hämtar upp barnen så de får säja adjö till sin mamma för nu tror jag inte Hanna har lång tid kvar att leva. Jag gjorde som sköterskan bad mej. Jag gick ned för att hämta upp barnen till sängkammaren där Hanna låg, för att de skulle få ta avsked av sin kära mamma, innan hon skulle sluta sina dagar här nere på jorden. Detta var det tyngsta uppdrag som jag utfört i hela mitt liv. När jag gick uppför trappan med mina 4 små hade jag Märta 1½ år på armen. Ja, det var tungt att gå upp för trappan den gången. Jag trodde mitt hjärta skulle stanna. Dessa små vackra flickor skulle säja adjö till sin mamma, det käraste de ägde på jorden. Vi kom upp och sade adjö till mamma allesammans. Då var Hanna mycket sjuk och hon sa till mej: Att det skall vara så svårt att få dö när man är så sjuk. Hon var så dålig att hon nästan inte kunde andas. Jag lutade mej in till Hanna och sa dessa ord: Försök och sträv emot en liten stund till. Med dessa ord lämnade vi henne och jag tog våra flickor med ner i stora rummet. Där bad vi till Gud att mamma skulle få leva än en tid ibland oss. Sedan bad barnen till Gud att han skulle göra mamma frisk. Gully började med en liten bön rakt på sak att Gud skulle höra bön och göra mamma frisk. Sedan bad Margit och därefter Ingrid. Lilla Märta 1½ år hade vi också intill oss, även hon med händerna knäppta som till bön. Alla bad ur djupet av sina små hjärtan med en trosvisshet som jag aldrig skall glömma om jag blir aldrig så gammal.
När jag kom tillbaka upp på sängkammaren sa sköterskan: Här har skett ett stort under för Hanna andas lättare nu. Då talade jag om för sköterskan vad jag och flickorna gjort. Vi gick ner i stora rummet och bad till Gud på nytt att mamma skulle bli frisk och få leva. Efter den stunden blev Hanna bättre och bättre fast det gick sakta. Ja, detta var den sista räddningen, att få barnen att be till Gud om hjälp för sin kära mamma, henne som de älskade så högt. Den som beder och tror som ett barn, honom skall varda givet står det ju och den gången blev vi bönhörda.
Som jag nämnt tidigare dog fru Lindskog. Vår sköterska skötte även henne. Efter två veckors sjukdom kom en dag sköterskan upp för att hjälpa fru Lindskog med något. Då dog hon i sköterskans armar, hon hade ett svagt hjärta. Folk frågade efter Hanna mest varje dag. Hanna låg till sängs i hela 12 veckor. När hon då kom upp, kunde hon inte stå på benen utan vi fick stödja henne till att börja med. Doktorn sa att det inte var en på hundra som kunde gå igenom en sådan sjukdom, dubbelsidig lunginflammation och därtill spanskan. Men det berodde på att hon hade ett starkt hjärta som hon klarade sej, sa doktorn. Mycket berodde också på att vi hade en så duktig sköterska. Hon kom att sköta Hanna i 8 veckors tid.
Under sin sjukdom hade Hanna mist mycket av sitt hår men sedan hon blivit frisk växte håret igen och blev lika fint som förut. Hon repade sej ganska fort och var snart frisk och stark igen. Barnen växte och blev större och duktigare. Margit och Ingrid började att sjunga till allas glädje. Gully och Märta hjälpte till så gott de kunde. Märta kunde vara litet slarvig när de sjöng men det blev bättre sen hon blev större.
Tiden gick sin gilla gång igen och Hanna skötte hemmet på samma mönstergilla sätt som före sin sjukdom. I smedjan gick det också fint. Sista året jag var verkmästare vid Viksfors tillverkade vi över 12.000 dussin spadar och grep. Bra forcerat under 5 år från 4000 1914. När Hanna blivit fullt frisk och stark kom vi överens om att flytta till en stad. Vi hade bara flickor och ingen pojke och det var lättare för flickor i en stad att få plats i affär eller kontor. På hösten 1919 fick jag plats på liefabriken i Kristinehamn. När jag sade upp min plats vid Viksfors var direktör Olsson ledsen för detta och önskade mej tillbaka igen.
I september 1919 flyttade vi alltså till Kristinehamn. Hanna hade sin bror Edvin där. Han var gift och vi blev nu så väl mottagna, av Edvin och hans Frida. Det var svårt att få en lägenhet men Edvin och en kommissionär hjälpte oss så vi fick köpa en villa i Kristinehamn. När vi blivit klara med hemmet, började jag i liefabriken som konstruktör. Jag fick göra litet av varje, provkörde maskiner för olika arbeten, satte ackord på arbeten som utfördes vid maskinerna och annat för fabriken var ny. De tillverkade liar där för Rysslands räkning, över 5000 par för var dag. Det var under det första världskriget. Jag tyckte om arbetet där för det var omväxlande.
Det gick bra till våren 1920. Då kom kommunisterna till makten i Ryssland och det blev slut med beställningarna dit. Valutan förändrades och tillverkningen av liar på Ryssland lades ner. De ryska liarna kunde inte begagnas i Sverige för det var för mycket stål i dem. I Ryssland slipade man nämligen inte eggen utan knackade den med en liten penhammare. Den blev då liksom sågtandad och passade därmed bättre för det stråstyvare gräs eller stråsäd som den skulle användas till. Så det blev stopp i fabriken och disponenten trodde inte att tillverkningen skulle komma igång igen. Arbetare och liesmeder reste därifrån så fort de kunde få arbete på annat håll. Andra lyckades inte med detta utan fick stanna och ta vad arbete de kunde få. Jag själv sökte till Scania Vabis i Södertälje och fick arbete som smed där och vi sålde vår villa i Kristinehamn.
I april våren 1920 reste vi till Södertälje. På vägen dit stannade vi i Katrineholm hos farbror Oskar och Edit Ländström. Oskar var en farbror till Hanna. Det var påsk och vi hade det trevligt hos dem. Alla var så vänliga. Ländströms hade 3 flickor, den äldsta hade jämt slutat skolan. De blev så förtjusta i våra flickor, våra var ju inte så stora, Gully var 10 år då. Efter helgen fortsatte vi fram till Södertälje. Då var våra flyttsaker där före oss. Tollvin och Viktor hade varit med i fabriken i Kristinehamn. Tollvin följde med oss till Södertälje och kunde hjälpa oss med flyttsakerna från stationen till bostaden. Vi fick en bra lägenhet i ett av bolagets hus på 2 rum och kök, och på nytt hade då Hanna att göra med att få hemmet i ordning.
När vi kom till Södertälje gick vi in på ett konditori och fick oss kaffe. Medan vi var där smet Margit ut ensam och skulle se på stan så vi fick ut och leta efter henne. Margit var alltid litet tilltagsen.
Jag började i smedjan vid Scania Vabis bilverkstäder. Det första jag smidde till var fönsterramar till bilar. Sedan blev det andra bildelar. Allt skulle smidas efter ritning och det gick riktigt bra för mej. Där fick jag återigen nytta av att kunna smida under hammare. Jag fick mycket beröm för mitt arbete och jag tyckte det var roligt att arbeta. Min bror Tollvin var min hjälpare i arbetet. Jag tror att jag hade fått befordran till förman där om inte en olycka inträffat med mitt högra öga, 14 dagar efter det jag börjat i smedjan.
Jag hade råkat få en stålflisa in i mitt öga och det blev mörkt för detta öga med detsamma. Jag fick gå till en läkare i Södertälje. På vägen dit mötte jag min äldsta flicka Gully, som var på väg hem från skolan. Hon frågade mej vad det var fatt med mej och jag talade om att jag skadat ett öga och var på väg till doktorn. Gully blev så bekymrad och ledsen, tog mina händer och kramade
dem och grät så svårt. Men jag tröstade henne och sade att nu ska du gå hem Gully. Jag glömmer aldrig hur svårt det kändes när jag såg lilla Gully gråta över min olycka.
Doktorn sade att det var ett svårt fall och att han inget kunde göra. Jag fick gå hem till de mina och tala om hur det var. De blev alla ledsna, det var ett svårt slag för oss alla, alldenstund vi var nya på platsen. Jag hade ju bara arbetat 14 dar när detta hände. Ja, så var det att ta första tåg till Stockholm och ta in på
Serafimerlasarettet.
Doktorn kom med detsamma och undersökte ögat med en stor magnet
för det var ju en stålflisa från min hammare som hade klippt av blodådern i pupillen i mitt öga. De satte på högsta strömstyrkan i magneten men det kändes inte något i ögat. Sedan fotograferades ögat men man kunde inte se någon stålflis på plåten. Troligtvis hade stålflisan följt med blodströmmen ut när olyckan skedde.
Jag fick ligga på Serafimen i 6 veckor. Ännu efter 3 veckor ville inte värken ge sej. Då sade professor Dahlin att nu törs vi inte låta det gå längre för då tar det friska ögat skada också. Nu måste vi göra en operation och ta ut det skadade ögat. Det friska ögat hade blivit allt mer irriterat och jag kunde inte läsa för då gjorde det ont, så jag sa till professorn att det är bäst att ta ut det med detsamma.
Så då blev det operation. Man lokalbedövade ögat och jag låg vaken och hörde hur de klippte av nerver och muskler. När det var gjort skulle de klippa av huvudnerven. Då sade doktorn: Nu kommer det att göra ont men det är ett ögonblicks verk. Det gjorde också ont och hela rummet blev som rött och fullt med stjärnor. Men sedan var det bra tills fram på natten då bedövningen släppte. Då gjorde det så ont så jag trodde att ögat skulle kunna sprängas ut om det varit kvar. Det började också blöda så att hela bindeln var röd av blod. Sköterskan kom och lade om ny bindel men hon såg bekymrad ut. Morgonen därpå när doktorn och översköterskan kom såg de så allvarliga ut. Doktorn sa att blödningen skulle komma att fördröja läkningen av det skadade ögat. Så blev det också och jag fick ligga kvar en vecka längre av denna anledning.
Redan 3 dar efter operationen kunde jag läsa obehindrat utan att det gjorde ont i det friska ögat. Ögonen är tydligen mycket beroende av varandra. Jag var glad över att jag kunde se så bra med endast ett öga, men det var en svår tid. Jag tyckte det var synd om Hanna och barnen. Hanna kom ofta och besökte mej på lasarettet. Det var minst 1 timmes tågresa mellan Stockholm och Södertälje. Alltid hade hon någon av flickorna med. Det gjorde mej så ont när barnen såg mitt skadade öga. De kom alltid och tryckte sej intill mej och klappade mej och det gjorde så gott. Hanna var som alltid beundransvärd. Aldrig några förebråelser eller anmärkningar mot mej. Hon gjorde det bästa av allting och tröstade mej och så var det nu med. Det var så roligt när Hanna och barnen kom och jag väntade alltid på dem.
Efter 6 veckor på lasarettet kom jag hem. Jag hade då fått ett emaljöga i ersättning för det borttagna. Jag var glad att få resa hem till de mina men vemodigt var det på samma gång. Hanna mottog mej med utsträckta händer och omfamnade mej och önskade mej välkommen hem med ett fint dukat kaffebord. Barnen kom in ett och ett, sist kom Märta. De tittade på mej litet fundersamt men kramade om mej. Det öga som opererats var inte riktigt bra ännu, det var rött i kanterna men blev fint så småningom när det var riktigt läkt och jag fått ett emaljöga som passade. Märta hade tittat längst på mej. Men så kom hon springande och slog armarna om halsen på mej och sa:
Du är allt min pappa ändå, och kramade mej. Ja, det kändes gott att vara hemma hos de sina igen. Det kom nu en tid då jag tänkte hit och dit, hur det skulle bli i fortsättningen. Men jag var glad över att ha mina präktiga händer oskadade och det gick bättre än jag kunnat drömma om. Överingenjören som de hade i smedjan hade varit i Amerika, han som jag. Han väntade var dag på slutet att jag skulle komma tillbaks till smedjan och frågade Hanna flera gånger när jag skulle komma hem från lasarettet. Han sa till Hanna att när jag kom tillbaks igen och började arbeta skulle jag alltid få utföra fint mekaniskt smide, för han tyckte att jag var en skicklig smed. Men jag var för nervös efter min skada i ögat för att våga börja i smedjan igen, i varje fall för tillfället, så jag gick till ingenjören i bilverkstaden och frågade om jag inte kunde få börja där som reparatör. Jag hade ju betyg från Bofors kanonverkstad som sådan. Det fick jag också men, sa han ni kan nog inte få samma betalning som de andra, för arbetsförmågan räknas nedsatt med 25 %. Ja, det blir väl bra med den saken svarade jag.
Mitt första uppdrag som reparatör blev att sätta upp 3 st. amerikanska trämaskiner, som de nyss fått hem. Jag fick gjuta grunden, gjuta fast maskinerna och sätta upp anordningar för dragremmarna. När jag provkörde gick remmar och maskiner perfekt. Vd avlöningen fann jag att jag fått 2 kr i timmen medan de andra arbetarna hade 1.60. Ändå hade de arbetat där i flera år som svarvare och filare.
Det blev sommar. Södertälje är en vacker stad. Hanna och jag tog ofta barnen med oss ut på långa promenader. Men det var dyrt att leva i Södertälje. Mjölken kostade 50 öre litern, veden 90 kronor för en famn. Men Margit var alltid katig av sej. Hon drog hem gamla träbitar, trädrötter och vad hon fick tag i vedväg till vedskjulet. Ibland var Ingrid med och hjälpte henne. Även Hanna var ute i skogen och tillsammans med flickorna plockade de kvist och kottar och bar hem i en säck. Likadant gjorde många andra familjer så skogsmarken var så ren och fin som den finaste park.
1 början av augusti 1920 fick jag ett brev från disponent Smidt i Kristinehamn. Han ville jag skulle komma tillbaka och bli verkmästare i deras fabrik f d liefabriken. Jag skulle komma med detsamma och göra upp med dem om villkor och betalning. På firmans bekostnad reste jag till Kristinehamn. Jag begärde 8,000 kr i fast årslön samt 3 på vart hundratal hackor som tillverkades, därtill fri flyttresa från Södertälje. Det fick jag och de skrev ett kontrakt, som gällde ett år i taget. Man hade börjat tillverka hackor som gick på Sydamerika, en stor artikel. Men trots att de hade både driftsingenjör och verkmästare blev de bet med tillverkningen och vad de gjorde blev bara skrot. Inga hackor fick de fram. Hanna och barnen blev glada när de fick höra att jag antagit platsen som verkmästare och att vi skulle flytta tillbaka till Kristinehamn, till det kära Värmland.
I mitten av augusti var vi tillbaka. Jag fick fullbetalning från början av augusti månad, så det var ju snällt av dem. På Scania blev ingenjören ledsen över att jag skulle sluta där. Han ville att jag skulle arbeta hos dem ytterligare en vecka vilket jag också gjorde. Ingenjören hade alltid varit hygglig mot mej. Jag kom alltså att en kort tid tjäna på två ställen.
1 Kristinehamn fick vi en rätt bra lägenhet på Tegelslagargatan på 2 rum och kök på andra våningen. När jag började i fabriken kom överingenjör Pettersson och hälsade mej välkommen som den nye verkmästaren. På samma gång sade Pettersson upp den verkmästaren som var före mej. Han fick gå med detsamma för han hade inget kontrakt. Driftsingenjör Broberg, en gammal kättingsmed fick stanna på grund av att han hade kontrakt på 10 år, men jag skulle ha ansvaret för driften.
Disponent Smidt, norsk till nationaliteten, kom till fabriken även han och hälsade mej välkommen. Men han sade samtidigt att vi måste upp i 2000 st. prima hackor för dag. I annat fall slår vi igen för administrationen blir lika dyr för 100 st. hackor som för 2000. Ja, det var ultimatum för mej det. Jag svarade disponenten att han kunde komma tillbaka om 8 eller 14 dar, så får disponenten se resultatet. På 8 dar var vi uppe över 2000 prima hackor för dag, packade och färdiga för leverans. Somliga dagar kom vi upp i 3000 så det gick fint.
När disponenten efter 8 dar kom tillbaka var an stor belåten över det goda resultat vi nått, klappade mej på axeln och sa att det var över förväntan. Överingenjören var fullt nöjd och sa att så skall det gå till i en fabrik. Broberg sprang runt och såg på. Han var en mycket snäll person och vi kom bra överens, men det var jag som bestämde hur det skulle vara. Jag stod högt när disponenten nu efter den goda forcering jag åstadkommit.
Men mycket arbete hade jag till att börja med. Jag fick göra om en del verktyg till pressarna. Så måste jag visa både pressare och hammarsmeder hur de skulle göra. När jag ville visa en hammarsmed hur vi skulle slipa en hammarpen, sa han at då kunde han inte breda ut hackan i en enda heta. Jo, sade jag. Vi sätter högre slag på hammaren så slår den hårdare. Jag minns att denne smeden var dalmas och hette Linberg och var en styv liesmed. Jag slipade hammarpenen som jag ville ha den och ställde sedan om hammaren. Därefter tog jag ett hackämne vitrött från ugnen och gick till hammaren och bredde ut ämnet till en hacka. Det gick så fint att breda ut den med endast en uppvärmning. Det gick fint det, sa Lindberg som stod och såg på. Sedan fortsatte Lindberg och det gick bra för honom. Ytterligare 4 hammarsmeder fick lära sej att breda ut hackor. Ja, då kom det åter till nytta att jag lärde mej smide vid hammare i Koppom i min ungdom. Jag kunde min sak så det var inte lönt för dem att säja att ”det går inte.” Men alla var så villiga att göra som jag visade dem.
Det var många arbetsmoment som skulle utföras innan hackorna var färdiga, klippning, kupning i press, slipning, målning och påklistring av etiketter. Till sist packades de i tunnor för export till Sydamerika.
Överingenjör Pettersson skötte inte sin plats utan blev avskedad av disponenten. De fick dit en yngre ingenjör men han kunde ingenting, satt bara upp lappar och anslag på portvaktsstugans anslagstavla. Han var oduglig och efter en liten tid fick även han avsked. Det blev jag och Broberg som fick sköta om driften i fabriken.
Efter ett år ville bolaget sänka lönerna litet, 20 %, men det ville inte arbetarna gå med på. Det kom en ombudsman från Stockholm. Han rådde dem att inte acceptera någon sänkning av lönerna. Arbetarna följde ombudsmannens förslag, de ångrade sej sedan men då var det för sent. Överingenjör Pettersson hade satt ackordspriserna för högt och det var gjort innan jag kom till fabriken. De tjänade mer i Kristinehamn än man gjorde i Stockholm. När arbetarna inte ville gå med på 20 % sänkning slog bolaget igen fabriken så snart vi gjort färdigt påbörjat arbete.
Detta var år 1921. Allt annat, mat, kläder o dyl. gick ner så mycket i pris så att arbetarna hade tjänat mera på att ha godtagit de nya lönerna. Då hade de fått behålla sina arbeten och om det gjorts några hackor mer för dagen, hade de tjänat lika mycket som förut; för vi hade stora order inne. Nu fick arbetarna gå hemma flera månader och inte tjäna ett öre. Omsider fick de gå på nödhjälpsarbete för 5 kr dagen. Det var annat än 20 – 25 kr om dagen förut i fabriken.
Jag som hade kontrakt på ett år fick stanna tills detta gick ut. Sedan stod man där igen på grund av dumma arbetare. Just den tiden efter kriget var det ont om arbete och man hade avskedat folk överallt. Hade fabriken inte slagit igen hade vi nog stannat kvar i Kristinehamn. Denna gången var det inte mitt fel att vi var tvungna att flytta igen. Vi hade på nytt kommit i ordning, Hanna var nöjd och vi hade fått många nya vänner. Gully hade ju börjat skolan tidigare. Nu var det Margit och Ingrid som fick börja. De hade nära väg, bara tvärs över gatan. Flickorna hade lätt för sej i skolan.
Jag gick en längre tid i Kristinehamn och väntade på att få något att göra men inget arbete fanns att uppbringa. Jag sökte arbete på andra orter. Bra betyg hade jag från de platser där jag tidigare varit anställd. Flera fabrikörer skulle gärna velat anställa mej men eftersom så många arbetare och tjänstemän var permitterade överallt kunde de inte det. Då uppstod tanken att jag skulle försöka med en egen rörelse.
På hösten 1921 reste jag och Tollvin till Säffle. Jag köpte en liten smedja av förre smeden Rudqvist, reparerade den och fick in elektrisk kraft. Sen satte jag igång att smida. I november kom Hanna och barnen och flyttsakerna till Säffle. Fru Rudqvist var vänlig att bjuda oss på gott kaffe med bröd. Ännu en gång var det för Hanna att ordna ett nytt hem.
Till att börja med var min bror Tollvin med i smedjan och hjälpte mej. Sedan hade jag en Ragnar Johansson från Viksfors som hjälpare. Jag stålade mycket yxor, något som jag var expert på, stålade under full garanti. Vidare tillverkade jag hästskor. Jag kunde göra 10 omgångar hästskor, det blev 40 stycken fullt färdiga skor per dag under 10 timmar. Kooperativa, Centralföreningen och diverse lanthandlare hade jag till kunder, och jag hade fullt upp att göra i smedjan hela vintern.
På eftermiddagarna kom flickorna med kaffe till oss i smedjan. På förmiddagarna fick lilla Märta komma ensam eftersom Gully, Margit
och Ingrid gick i skolan. Hon var så strålande glad när hon kom. Lång väg hade hon inte för vi bodde på Sundsborg. Hon brukade få en slant i dricks ibland. En gång fick hon 25 öre och var så glad. På hemvägen gick hon förbi Grorfelts möbelaffär. Hon stannade framför skyltfönstren och tittade. Rätt som hon stod där tappade hon sin 25-öring och den for ner genom ett galler nedanför fönstret. Märta blev förstås så ledsen och började gråta. Men när jag kom hem och fick höra detta, fick Märta en 25-öring till och därmed var den sorgen släckt hos henne.
Det gick som sagt bra hela vintern och jag tjänade bra med pengar. Men så kom våren 1922. Då blev det mindre att göra i smedjan. Handlarna ville inte köpa in skor för sommaren, för under den tiden lät bönderna sina hästar slita på gamla skor. Dåliga tider var då strax efter kriget. Inte ett enda hus byggdes i Säffle det året. Då blev det att fundera ut något annat, mångsidig yrkesman som jag var. Järnbanan Årjäng-Åmål höll på att byggas. Jag sökte och fick plats vid järnvägsbygget som reparatör och motorbåtsförare, och blev förlagd vid en sjö som hette Kölen i närheten av Forsbacka bruk och Åmåls stad. Vid det bruket var min far stångjärnssmed en gång och jag själv var född där. Ja, det är underligt hur ens vägar går ibland. Nu var bruket nedlagt sedan många år tillbaka. Endast herrgården och ett par bruksstugor var kvar. Bruksstugorna hade järnvägsarbetarna fått till bostadsbaracker och matservering. Eftersom järnvägen skulle gå förbi sjön Kölven fick jag mitt arbete där under en arbetsledare ingenjör Von Platen, en mycket snäll man. Jag och en snickare fick sätta upp en smedja. Vi hade fina dagar för det var sommar och varmt och inte hårt arbete heller. Vissa timmar på dagen fick jag köra motorbåt. Eftersom järnvägsbygget pågick på andra sidan sjön måste arbetarna få transporteras över sjön mellan arbetsplatsen och barackerna.
Jag råkade ha en morbror som hette Anders och en kusin Anna i Gösvål strax intill Forsbacka. Hos dem fick jag bo och äta. Det var mycket snälla och vänliga människor. Hanna och barnen kom till mej i Gösvål och bodde hos mej en tid under högsommaren. Under tiden där hann Hanna att väva ut en stor mattväv. Hon fick sitta ute på en loge och väva. Barnen lekte och hade riktigt roligt. De byggde lekstugor litet var stans i trädgården. Anders och jag gjorde gungor åt alla 4 barnen. En trevlig kärra fick de att köra med. Morbror Anders var bortåt 90 år och en riktig kärnkarl. Han gladdes så åt att se barnen leka. Ja, det var en härlig sommar på landet med blomster och skogslukt, särskilt för barnen. När sommaren var över reste Hanna med barnen tillbaka till Säffle igen.
En dag fick jag order att flytta till Svaneholms bruk, till järnvägsbygget där. Man höll på att spränga en tunnel genom ett stort berg. Ett bra rum fick jag i ett nybyggt järnvägshus och åt på en matservering. Jag gick bara och inspekterade kranar utefter järnvägsbygget och såg till att de var i gott skick. Reparatör och smed hade de där förut. Mot slutet av min tid i Svaneholm satte jag och en annan man upp en motor och en luftkompressor för de
skulle borra med maskinborr i tunneln. Varje helg reste jag hem till min familj i Säffle. En septembersöndag gick jag och talade med ingenjör Nygren vid Billeruds sulfitfabrik i Säffle, om det fanns något jobb där.
Jag visade mina betyg och han frågade mej om jag bodde i Säffle. Och det gjorde jag ju. Eftersom jag bodde i Säffle skulle jag få anställning vid fabriken. Han sa också att det var första gången man tagit in en arbetare på hösten, ”men när ni har så vackra betyg ska jag hjälpa er.” Då hade det ljusnat för oss igen. Jag reste tillbaka till järnvägsbygget och sade upp min plats. Då ringde von Platen upp och bad mej stanna tills han kom upp för han ville tala med mej, innan jag slutade. När vi träffades sa han att om jag stannade vid järnvägsbygget skulle jag få plats som verkmästare på, en reparationsverkstad, som de skulle sätta upp. Jag hade nog antagit erbjudandet om jag kunnat få en lägenhet uppe vid Svaneholm, men det fanns ingen att få. Jag slutade vid bygget och reste hem till Säffle igen.
Detta var på hösten 1922. Vid Billerudsfabriken fick jag plats i reparationsverkstaden. Mitt första arbete blev att tillsammans med 3 man sätta upp stora vattenledningsrör i fabriken. Men redan efter en vecka kom Nygren och erbjöd mej en förmansplats vid renseriet. De behövde 3 förmän, ett på vart skift. Det blev en ganska lätt plats, mest gällde det att ha översikt över att allt gjordes ordentligt.
Den hösten flyttade vi till Smärsbol där vi fått hyra en stuga av en Eriksson. Denne hade en stor egendom där. Erikssons kände vi från den tid vi bodde i Viksfors. Där fick vi det så bra. Särskilt barnen hade det fritt och trevligt. Det fanns saker och platser att leka med och på, fina ängsbackar och skogen intill. Även här gjorde jag gungor åt dem. Stället låg intill stora landsvägen till Kila så många bönder for där förbi när de skulle från och till Säffle. Ofta fick barnen åka med in till samhället och även få skjuts tillbaka, när de reste hem igen. Det var alltid Margit som var basen vid dessa turer. Först när hon såg att de andra fått plats gick hon upp i åkdonet. De hade mycket glädje av detta.
Flickorna gick i skolan i Annelund. Tvillingarna hade Hanna lika klädda som tidigare så att skollärarna visste inte vilken av dem som var Margit eller Ingrid. Återigen kunde vi ha gris och höns. I Gunnarsbol hade man en syförening där Hanna och flickorna fick vara med. Symötena hölls i hemmen. Vi fick många nya vänner i den kretsen. Syföreningsauktionerna hölls i Gunnarsbols skolhus. Där var det pastor Tärne som höll auktion och var utropare. Märta fick alltid vara med och bära ut varorna till dem som ropat in något. I Smärsbol fick jag återigen hyra en smedja och smidde där på min fritid. Där bodde vi i hela 3 år och det var en härlig tid för Hanna, barnen och mej själv År 1925 köpte vi en tomt av Billerud i Frista och byggde oss en egen villa, 2 rum och kök på nedre botten och 2 rum och kök på övre våningen. På hösten samma år kunde vi flytta in. Vi fick det så fint i vårt nya hem. Övervåningen hyrde vi ut. I trädgården planterades fruktträd, bärbuskar och blommor. Jag satte förstås även här upp en smedja på tomten, byggde vedskjul och avträde, hönshus och svinhus, så vi kunde hålla gris och höns. Jag kunde få smida mycket på lediga stunder och hade bl.a. mycket arbete med att ståla yxor.
Flickorna de tre var så stora nu och Gully och Margit fick platser i stan. Vi började få det riktigt bra i Säffle. Hanna och jag tillhörde Säffle missionsförening. Barnen var med i juniorföreningen och Ingrid spelade fiol i musikföreningen. Jag arbetade var dag i Billerudsfabriken men det var skiftarbete och det var inte alltid trevligt.
På våren 1929 kom det brev från byggmästare Wästlund i Karlstad.
Han ville att jag skulle komma och bli verkmästare vid Karlstads
Spadfabrik, och att jag skulle resa in till Karlstad för underhandling. Det gjorde jag och antog platsen som verkmästare. Hanna och jag tyckte att det skulle bli trevligt att få komma till Karlstad. Flickorna ville helst vara kvar i Säffle, men Hanna och jag sa att flickorna de får snart vänner i Karlstad. Där var det också
större möjligheter för dem att få bra platser.
I början av april reste jag hit till Karlstad för att börja mitt arbete. Men jag fick resa ensam på grund av att det inte fanns en lägenhet att få förrän på hösten. Så jag var ensam i ett halvt år. Jag fick bo och äta när fru Westerlind och reste hem till Säffle om söndagarna.

När jag börjat i Karlstads spadfabrik var det där som det var vid Viksfors när jag kom dit, dåligt och primitivt. Smedjan var inrymd i ett magasin vid inre hamnen och skaftverkstaden låg vid Lambergstjärnet, så det var ett riktigt tras för mej. Men såsom Wästlund hade lovat mej ny smedja, byggde de en sådan vid Lambergstjärnet så vi fick allt på ett ställe. Där flyttade vi in 1930 på våren.
Jag satte fart på tillverkningen och gjorde många förbättringar på spadarna. Vi började med att göra lövräfsor, förbättrade arbetsmetoderna ytterligare och skaffade en del nya maskiner. Tillverkningen ökade varje år och Karlstads spadar och övriga verktyg blev efterfrågade på marknaden Grepar tog vi från Vedevåg och Arvika. Det var svårt många gånger att få iväg order och ofta fick man vänta på grepar från ovannämnda fabriker. Så 1944 körde jag igång med en ny grepfabrik. Vi kommer till det längre fram.

Sommaren 1937 gjorde Hanna och jag en semesterresa på Dalslands kanal Vi tog först tåget till Säffle, där vi firade midsommarafton tillsammans med Gully och Per. På midsommardagen fortsatte vi med tåg till Köpmannebro, varifrån båten skulle gå vid elvatiden. I strålande sommarväder gick färden upp genom Dalslands Kanal med båten Tärnan. Ombord serverades god mat och kaffe. Kaptenen ombord hette Persson, mycket trevlig och omtyckt av alla passagerarna. Vid Mustadfors, känd mest för sin hästskosömfabrik, var vi framme vid de första slussarna. Där gick vi iland och medan båten gick igenom de många små slussarna passade vi på att bese Steneby, dess slöjdskola och elevhem. Vi fortsatte sedan med båten över nya vatten, genom ytterligare slussar och kom fram till Bengtfors där Hanna och jag stannade i tre dagar. Det fanns mycket att se på där och vi hade vackert väder med sol och värme. Med båt fortsatte vi sedan färden på sjön Lelång, passerade Gustafsfors, ett bruk där man tillverkade pappersmassa. Vid 7-tiden på lördagskvällen hade vi gått igenom de sista slussarna i kanalen och var framme vid Lennartsfors. Där hade vi bott vid bruket under åren 1886- 1891. Min far hade ju varit smed där och där hade jag gått mina skolår. Det var mycket intressant att återse platsen igen och komma ihåg alla trevliga stunder under de åren.
Vi övernattade på det hotell som nu fanns vid bruket och fortsatte sedan med en Idun över sjön Stora Le till Västra Ed. Alltjämt hade vi fint väder, god mat på båten och trevligt ressällskap med några passagerare som var från Göteborg. 1 Västra Ed stannade vi ännu någon dag. Vi hade ju inte mer än en veckas semester på den tiden. Nu blev det återresa med tåg först till Säffle där vi blev bjudna på fin middag och kaffe av Min Dotter med familj. Ända sedan hösten 1929 hade jag arbetat på Wästlunds Spadfabrik. 1944 satte jag igång med en ny grepfabrik det hade inneburit mycket arbete med att göra ritningar till nya maskiner, pressar, pressverktyg, valsverk och mycket annat. Men allt gick efter beräkningar. Vi gjorde så fina grepar, kontrollerade all tillverkning och fick aldrig några returer eller anmärkningar. Jag konstruerade också en maskin för att göra trähandtagen färdiga i. En mycket bra maskin. Allt detta gjorde jag helt på egen hand. Behövde ingen ingenjör! Även tillverkningen av spadar gick bra, och det blev väldig efterfrågan på fabrikens verktyg. Under de sista åren kunde vi tillverka 500 spadar och 200 grepar per dag.
. Jag lämnade också fabriken vid utgången av år 1947. Den 26 aug fyllde jag 70 år, och blev mycket uppvaktad på min högtidsdag. Ungefär en månad senare fyllde Olof Wästlund 70 år. Han firade sin högtidsdag med stor fest på Stadshotellet i Karlstad. Många av hans tjänstemän liksom några av hans arbetare fick vid detta tillfälle motta medaljer. Själv fick jag en guldmedalj i 23 karats guld i tredje storleken som utmärkelse för gott och idogt arbete och 20 års arbete som verkmästare vid Karlstadsfabriken. Det blev ännu ett kärt minne för livet.
Ja, då var min arbetsdag avslutad, en 70 år lång arbetstid. Jag hade hela tiden haft god hälsa och aldrig varit sjuk. Jag fick en mindre pension från firma Wästlund, 125 kr i månaden som sedan höjdes till 150. Detta pensionstillskott är gott att ha. Trots allt kändes det vemodigt att sluta. Att arbeta hade varit en glädje för mej hela livet igenom. Men nu var jag friherre och behövde inte gå efter klockan, utan helt kunna rå mej själv, göra vad jag ville. Under mina frihetsår från 1947 har jag varit ute och rest mycket.
Den 15 nov 1955 flyttade jag in i det nya pensionärshemmet vid Geijersgatan 16. Jag fick nog den vackraste lägenheten där på andra våningen. Jag trivs bra i denna lägenhet. Det gör flickorna också säjer de, när de kommer och hälsar på mej. Gott och varmt har jag och hyran är inte så stor. Den 15 i varje månad får jag min vanliga folkpension och den siste i var månad får jag likvid hos Wästlund. Jag får alltså pengar 2 gånger i månaden så det går bra för mej.

Söndagen den 26 aug 1962 fyller undertecknad 85 år. Högtidsdagen är jag bjuden att fira hos Märta och Göte och deras barn i deras hem,
i Ekeby.
J W Ellström

Efterskrift
En varm sommardag, den 3 juli 1963, drabbades J W Ellström av en kraftig hjärnblödning och på eftermiddagen samma dag avled han på Karlstads lasarett. Detta hände ute på Eriksberg i kretsen av dotter Märta och hennes familj. Ivrig att slutföra ett påbörjat reparationsarbete hade han just lämnat förmiddagens kaffebord med orden: Nej, det här går inte, vi måste upp och göra någon nytta!
Med ett verktyg i sin hand slutade han sitt verksamma liv, älskad och omtyckt av alla. Han ägde stålets spänst och järnets smidighet.

pelle.svedberg@comhem.se