Biltrafiken ställde nya krav på vägar och broar, och 1915 beslöt staden att bredda och förstärka bron samt montera ett elektriskt maskineri för svängpartiet. Efter denna modernisering fick bron sitt slutgiltiga utseende.

När Götaälvbron öppnades 1939 lades Hisingsbron i malpåse. Den nya bron ansågs ha en överväldigande kapacitet, varför man ställde  Hisingsbron  i  öppet  läge och  lät brovakten ro in till kaj på obestämd tid.1956 krävde landtrafiken nya åtgärder, och man beslöt bredda Götaälvbron. Arbetena härmed utgjorde ett temporärt hinder för trafiken, varför man satte gamla Hisingsbron i funktion igen. Denna extra led mellan Hisingen och fastlandet blev snabbt så populär ibland, till en början, tvåhjulsåkare och fotgängare, att bron behölls i drift under dagtid även sedan breddningsarbetet på den stora bron var avslutat. Brovaktsstugan på toppen av brons svängparti är en miljö som är ganska svåruppnåelig speciellt för broförarna själva, som ju ofta är tvungna att ro till och från jobbet. Via ett par lejdare är man uppe i stugan, som innehåller en del reglage: inga moment i broöppningsrutinen är kopplade, utan broförarna får ta en sak i sänder: tända signallampan mot båten, tända rött ljus för trafik mot fastlandet, tända rött ljus för trafik mot Hisingen, sätta igång  ringklockor, fälla bommar o.s.v. Efter varje broöppning föra anteckningar i en brojournal. Programenligt skall bron öppnas var 15:e minut, men undantag görs för ett fartyg på väg nedströms.

 Under senare år har bron varit öppen för landtrafik under dagtid, ungefär från 06 till 18. Till våren stänger den  således för alltid. De som kommer att begråta den mest är cyklister och mopedister, som sluppit omvägar, stigningar och blåst. Det är bra att några saknar bron. Det är sådant som hjälper till att skapa vad som i vår framtid kommer att kallas ”den gamla goda tiden”.