Bråten en idyll.

I SV hörnet av Värmland, bara ett par km från norska gränsen och Dalsland finns ett märkligt litet torp. Där har ingen människa bott på över 30 år men varje år kläds julgranen och varje påsk pyntas det, trots att ingen där firar någon helg. Det har blivit en sed som Hedvig Tabone och hennes bror, Birger Gustafsson inte vill bryta, stugan skall vara och pyntad inför en storhelg. Birger vid Köksbordet i Bråten 1983

Hedvig är klar med granen Nu är det jul 1983

I måndags tog Hedvig och Birger sin traditionella vandring in till torpet Bråten. Birger passade på att hugga en lämplig julgran på vägen, och väl framme placerades den i "finstugan", Hedvig plockade fram glitter och konfekt och snart stod granen nyklädd och vacker. På köksspisen placerades färsk fura i en gammal järngryta och ovanpå detta en vacker röd rosett i bukettens mitt. Allt andades julefrid, Birger såg till att bibel och psalmbok fanns på sin plats och på borden lyste de gamla juldukarna så vackert.

Det är en märklig gård, naturen håller nu på att ta tillbaka vad de hädangångna en gång med svett och möda brukade. Bråten ligger c:a en halv timmes gångväg från Lennartsfors. Det går inte att köra bil till den nu så ensligt belägna platsen. Man får ta sig fram längs slingrande skogsstigar och på vägen dit passeras en och annan öppen plats i skogen.

—Här brukade morfar på sin tid, pekar Hedvig och Birger. Det var så roligt när vi som barn fick besöka de gamla. Det fanns tidigare gott om små torpställen, nu är alla borta, bara en stenhög här och var som minner om svunna tider.

Nysnön virvlar runt i yster dans över myrarna och mellan de gamla träden. Det är så tyst och stilla inne i den värmlänska skogen, man bara väntar sig möta tomten eller skogsfrun.

Hur gammal gården Bråten är, det finns det knappt någon som vet. Fastslaget är i alla fall att gården haft flera ägare. Däribland Lennartsfors Bruk, och att dessa anor sträcker sig tillbaka till mitten av 1800-talet.I början av 1900-talet kom Ferdinand Eriksson till Bråten, och rustade upp de gamla byggnaderna

Han kom sedan att tillsammans med sin maka bo kvar där hela sitt liv och fostrade sju barn på det lilla torpet. Den yngste av dem, Olle Eriksson, är den ende kvarvarande i livet och numera bosatt i Göteborg. Han äger den lilla gården.

Hedvig och Birger kommer att fortsätta med de traditionella bestyren vid jul och påsk på Bråten. Hur många år till som detta kan fortsätta hänger delvis samman med hur länge byggnaderna står emot väder och vind. Uthusen har börjat skatta åt förgängelsen, och även stugan behöver nog snart en ordentlig översyn om den inte skall röna samma öde som övriga byggnader. Trots detta så känner man inget av det vemod som annars så lätt smyger sig på en vid gamla ödetorp. Men Bråten är inte öde i samma bemärkelse, här firas ju varje år på sitt sätt julen, påsken och andra större högtider.

—Det är inte riktigt jul om vi inte får komma till Bråten och julpynta, menar Hedvig och Birger, då först känner vi att julen är i annalkande.

—Det var egentligen kusinen Karin Nilsson som inledde denna märkliga tradition på Bråten för drygt 30 år sedan. Nu fortsätter Hedvig, som tillbringat det mesta av sitt liv i Amerika. För 12 år sedan återvände jag till hembygden, och då tog Birger oeh jag vid där Karin slutade.

Ferdinand Eriksson hade vid sidan av sitt ordinarie arbete den lilla gården att sköta om, där fanns kor, höns oeh gris, som gav värdefulla bidrag till livets uppehälle.

- Det var alltid så trevligt att komma till Bråten. betonar syskonen. Alltid luktade det kaffe, när man kom in i stugan på höst- och vinterkvällarna. Fotogenlampan spred sitt milda ljus över det lilla rummet och vid köksbordet satt oftast sonen och pysslade med sina fiskenät.

I början av 1950-talet dog Ferdinand Eriksson och strax därefter flyttade hans efterlevande från Bråten. De första åren var stugan låst, men så fann Olle Eriksson och hans fru att folk gång på gång bröt sönder låset och tog sig in i stugan. De beslöt då att nästa gång lämna dörren olåst. Om någon ville gå in och vila sig, så ska den ha en möjlighet att göra detta. Och det ovanliga har nu inträffat, att sedan dörren lämnats öppen för allmänheten så har inget fördärvats eller tagit ur huset. Allt står där som det gjort de sista 30 åren. Snarare har det varit så att ortsbefolkningen tagit med sig någon liten sak då och då, som de skänkt till Bråten när de gått sin väg.

Några skogsarbetare, som höll till i närheten av stugan och som brukade rasta där, tog med sig skrivböcker och började föra något av dagbok över livet i Bråten.

Ryktet om Bråten som utflyktsmål har med åren spritt sig och dit söker sig numera inte bara ortsbefolkningen. Dit kommer långväga besökare, ja, t. o. m utlänningar finner det intressant att besöka det lilla torpet inne i de värmländska skogarna. Speciellt inför storhelgerna är det många som kommer till Bråten. Detta framgår klart och tydligt av gästboken som alltid ligger framme och där besökarna gärna skriver sina namn.

Genom åren har många böcker fyllts med namn och uppgifter om vad som händer på det gamla torpet.

Det är roligt att se de gamla möblerna stå på sin plats, precis som de gjorde på den tiden Ferdinand Eriksson och hans familj bodde i Bråten. Man kan här än i dag läsa i tidningar från svunna tider, bläddra i kataloger från 30- och 40-talen. På bordet i kammarn ligger bibel och andaktsbok. I Ferdinand Erikssons hem lästa man flitigt och höll sina egna andaktsstunder.

Många besökare letar sig till Bråten mest för att titta på det lilla torpet med anor från förr. Men det finns även de som vid juletid tar med sig kaffe och slår sig ner inne i stugan för att riktigt njuta av besöket.

—Sommartid går vi oftast hit till Bråten, sitter i gröngräset och njuter av vårt kaffe, menar Hedvig. Det är alltid så trevligt att vandra förbi de gamla kära platserna minnas barndomsåren och komma bort från nutidsjäktet.

I februari månad lämnar Hedvig och Birger det värmländska hemmet för några veckor. Då åker man till Florida, ty Hedvig har sina barn kvar i, Amerika. Under tiden så fortsätter besökarna att vandra över myrarna ut till Bråten. Det märkliga torpet där ingen bor men där det alltid är pyntat och städat.

Tack för Din hälsning angående det som händer i Lennartsfors.Roligt att läsa och få reda på vad som händer.Kan berätta för Dig att vi hade besök av Blomskogs hembygdsförening i Bråten samt en del personer från L-fors bl.a Gösta Johannesson som berättade lite om Bråten och en del andra ställen.Det var innales 32 personer.Jätteroligt. Efter Bråten vandrade alla till Lövås där är ju Gösta Johannesson född Jag och Nils-Erik stod och tog emot gästerna i Bråten och det var ju uppskattat.

Skall ge Dig lite aktuella upplysningar angående Bråten men först lite om mej själv:

Jag är född och uppväxt i Lennartsfors platsen heter Nyberg och är beläget 100 meter från vägkorset till Grunnerud. Min far är född på Bron som ligger väster om Nyberg och hette Melker Persson, han dog 1988. Han var bror till Yngve och Rickard Persson. Min mor Constance Persson härstammar från Oslo. Hon avled 1995.

Jag och min make Nils-Erik äger numera Bron och Hultet, samt ytterligare några fastigheter i Trane och Källsbyn, tillsammans 135 ha. Jag kan nämna att vi 1970 köpte Hultet efter Karl Enok Nilsson, som så vitt jag vet arbetade bl. a på båtar som trafikerade Lelång och Stora Lee, samt hade biodling och sålde honung vilket han före sin död hade förgiftat med arsenik, så några som ropade in den på auktion fick uppsöka sjukhuset.

Bråten och Nyberg hörde en gång i tiden till samma fastighet före den delades, så när sonsonen till Ferdinand ,Tore Eriksson, Kullavik ville sälja den slog vi till och köpte Bråten 1995.

Jag och min man försöker att hålla traditionen vi liv att både påsk och julpynta där, vi tycker att det är trevligt. Vi har även infört att bjuda på lite godis (kolor), som står i burkar på bordet, vilket visat sig vara mycket uppskattat. Vi har många tyska gäster på besök i Bråten men våra kunskaper i detta språk är lika med 0, tyvärr, för det vore roligt att kunna läsa vad dom tycker om detta ställe.

Vi har även haft besök av en känd Arvikareporter, Keeper ,han har skrivit mycket trevligt i gästboken, han verkar att stortrivas där ute i skogen.

Bror Nilsson

(Important! Must be your correct address. Because it´s the only way to answer your mail)