Bebyggelse på kronoallmänningen Vättle fjäll i Lundby socken

Delvis hämtat från boken STORA LUNDBY, en resa genom tiden. 

Utgiven 1999 av Hembygdsföreningen i samband med firandet av sitt  50-årsjubileum.

De öde områden som låg mellan bygderna i 1500-talets Sverige, hade av ålder ansetts som allmänningar där de närmast boende hade nyttjanderätten. Småningom uppkom en sedvanerätt beträffande vilka områden som var de olika byarnas, åtminstone vad som gällde avverkning av skog o dyl. Gustav Vasa bestämde dock att “område som öde ligga” skulle tillhöra som han uttryckte det, “oss och Kronan till”. På den tiden var kungen och landet samma sak. För att reglera skogsavverkningen på kronoallmänningarna utfärdades rigorösa bestämmelser och tjänstemän tillsattes för att kontrollera efterföljden. För att öka kronans inkomster uppmuntrade Gustav Vasa nybyggen. Eftersom skattebönderna nu var förbjudna att ha landbor, låg det inte längre i deras intresse att upplåta egen jord åt hugade nyodlare. Gustav Vasa bröt med den medeltida lagstiftningen, som reglerade besittningstagande av gemensam bymark och tillät (med endast mindre inskränkningar) fri intäktsrätt för nybyggen på allmänningarna, som nu tillhörde kronan. Detta förklarar den våldsamma expansionen av kronohemman i vårt område under 1500-talet. Ett allmänt brev år 1535 stadgar, att vilken “fattigman” som helst fick uppta ödetomter på kronoallmänningarna. Genom att uppmuntra kolonisation försökte Gustav Vasa att motverka hemmansklyvningarna och i stället skapa nya skatteobjekt. Denna politik väckte naturligtvis motvilja bland skattebönderna, som bl a av omsorg om betet ställde sig negativa till nyodlingsverksamheten.

I våra trakter fanns kronoallmänningen Vättle fjäll. Detta var Vättle härads område av ödemarkerna mellan Götaälvdalen och Lärjeådalen med sjöarna Mjörn och Anten. Beteckningen fjäll betyder i denna del av landet kala berg av relativt ringa höjd. Vättle och Ale fjäll övergick norrut i allmänningen Risveden. Före Gustav Vasas brev år 1535 om utökad intäktsrätt fanns nog ingen fast bebyggelse på kronoallmänningarna i våra trakter. För t ex fiske har nog bodar funnits som kanske utvecklats till fäbodar med begynnande slåtterbruk. För sådan utveckling talar namnet Budherhult 1546. Bodarna i skogen eller skogen med bodar. Buar 1550 vid Mjörn vittnar nog om fiskebruk. Från sockengränsen och västerut till Hjälisnäs marker gick allmänningens gräns i Mjörn. 1 Biörnbo 1545 fanns kanske redan bofasta bönder före 1535. Även detta område har tidigare räknats till allmänningen.

Den första bebyggelsen i området tycks ha legat ungefär vid den nuvarande 100-metersnivån över havet. Anledningen är att havets nivå efter inlandsisens smältning stod ungefär här, och att odlingsmöjlig mark fanns här och var vid denna nivå. Landhöjningen började tämligen omedelbart efter issmältningen och det i vattnet avsatta materialet hann inte sköljas ut innan vattnet försvunnit. På lägre nivåer svallades jorden ur och avsattes i sin tur ännu längre ned.

En av de allra äldsta gårdarna på Vättle fjäll och med typiskt höjdläge är Granaas, omnämnd i tiondelängd år 1545. Lika markerade lägen högst på höjder, men betydligt yngre är Fredagsåsen och Siersiönäs, de omnämns inte förrän år 1632. Rudh, vid Björboholm omnämns också år 1545, annars finns i Lundby socken inga så tidiga. Från dessa år är också de i Ale Härad och Kilanda socken belägna Jämbo, Sverket och Anfastebo år 1546, Sundet tidigare kallat Hexerutt år 1550, samt Östra Nesset (Baskanäs) år 1564.

Därefter kommer i jordeböckerna Ramnå och Sletten 1567. Sletten kallas fr o m år 1568 Liungslett. Också Gräskärr är från 1500-talet och nämns i skrift år 1584.

Tolsiötorp nämns år 1626, men t ex Dammen (Granåsdamm), förekommer först år 1773. Av senare datum är också Grimmekärr år 1819, Jambacka år 1825 och Trehörningenår 1833. Långt fram i tiden är Agneskärr och Hultensjöslätt, bägge från år 1877. Agneskärr har dock funnits från år 1840 utan att vara registrerat. Det tidigaste namnet torde ha varit Annäs.

Att en bebyggelse blivit införd i jordeböcker och liknande ett visst år, utesluter inte att den kan ha existerat långt dessförinnan. En sk intaga på Vättle Fjäll var Wredåsmosse i närheten av Gräskärr. 1 Lundby sockens husförhörslängder åren 1819-20 nämns det som torp. 1 arkivet hos Länsstyrelsens Lantmäterienhet i Vänersborg, finns en karta över Odlingsplatsen Wredåsmosse, från år 1822. 1 en lantmäterihandling från 1833 angående Vättle Fjälls delning, står under rubriken “Intagor”: Wredåsmosse 34 tunnland 16 kappland (tunnland = 4936 m² = 32 kappland á 154,25 m²) Johannes Wetterberg. Till arealen var det inget litet område Wetterberg skaffat sig papper på, men det mesta bestod av mossar. 1 hus­förhörslängden 1840 -45 står: “Torpet obebyggt, folket driver omkring”.

Johannes Wetterberg var då död, änkan Maria står då skriven på torpet, hon var född 1794, dog 1863. Enligt en obekräftad utsaga skulle Johannes Wetterberg ha varit av finskt eller ryskt ursprung och kommit till Sverige som krigsfånge, vilket inte alls är otroligt. Västgötadelen av Göta Kanal var färdigbyggd just år 1822, samma år som kartan över Wredåsmosse är daterad, och med vid kanalbygget fanns ett kompani ryska krigsfångar från 1809 års krig. Kanalbygget inleddes år 1810.

Vad man i övrigt vet om Johannes Wetterberg är, att det ansågs att han var av tattarsläkt samt att han var en skicklig tillverkare av vävskedar. En stenkällare är i dag de enda synliga resterna av hans 34 tunnlands domän i ödemarken. Av byggnader vill säga, men nog syns det att den torraste delen av mossen varit odlad.

De utanför kronoallmänningen belägna gårdarna Ingabo, Frestebo, Skepplaskog och Aggetorp hade delar av sitt område innanför dess gräns.  Gårdarna låg vid Mjörns strand; Annäs, Ryd, Björboholm, Buan och Rämneå helt på kronoallmänningens område. Här finns också Granabben från 1634, samt Stenbrokärr, ett skattelagt torp från 1825.

Björboholm

De första Björboholmsborna var väl de stenåldersmänniskor som åtminstone tidvis blev bofasta vid Mjörns stränder efter att  genom Säveåns dal som då var en havsvik, kommit upp hit från kusten.. De har vid verktygstillverkning lämnat flintaavfall efter sig, varigenom man kunnat konstatera att norr om Björboholm vid Nabben och Buan samt vid Annekärr i söder fanns flera stenåldersboplatser. Även vid i viken vid Björbo Huvde har en boplats funnits. Några förhistoriska jordbruk har knappast kunnat bedrivas i Björboholmstrakten då lämplig jordmån, sand, saknats. Undantaget möjligen den lilla sandavlagringen vid nuvarande Alsjövägen, där en nu försvunnen bosättning, i senare tid kallad Hindsbu, kan ha funnits.

Om det nuvarande samhället Björboholm kan sägas att dess tillskyndare var Västgötabanan, den smalspåriga järnväg som byggdes i 1800-talets sista år. Invigningen var 1900.

Vid tiden före Västgötabanan 

Dessförinnan fanns några små bondgårdar samt säteriet Björboholm. Detta var av storleken ett mantal, som en vanlig större bondgård, och dess nu försvunna byggnader var troligen ej av anmärkningsvärdare slag. Under 1600-talet beboddes det möjligen av sina ägare, men på 1700-talet var det en utgård under Aspenäs i Lerum. De små gårdarna i strandläge mellan de stora byarna Östad och Hjällsnäs, låg egentligen på och betraktades som s k intagor i kronoallmänningen Wättle Fjäll. Dess gräns åt öster var Mjörns strand. Terrängen var svårframkomlig, kommunikationerna gick sjöledes. För hjuldon framkomlig väg byggdes ej förrän på 1860- 70-talet. Berget Trånget stängde effektivt vägen mot Göteborg. Däröver led­de blott en smal, brant och stenig stig, knappast ens framkomlig för gående och ridande. Vid Simbrunn nedan Trånget hade björbubönderna sina vid stadsresor använda kärror stående under bar himmel. En björboholmsbo på den tiden igenkändes i Göteborg på sina av mossa grönfärgade kärrskalmar. Varorna som skulle säljas i staden roddes till Simbrunn och hästen fick ledas stigen över berget.

Ar 1545 nämns Biörnbo första gången i skrift. Första leden är mansnamnet Björn. Efterleden -holm nämns ej förrän 1695. Björbo hade 1630 köpts av Herman Wrangel som bl a ägde Lärjeholms säten i Angered. Tillägget -holm gav höjd status åt gården och dess ägare. Granngården Rydh nämns också 1545, Buan, nuvarande Boden 1550, Ramnå 1567 och Grannabben 1695. Åtskilligt yngre och mer av torpkaraktär är Stenbrokärr 1825 och Agneskärr 1840. I början av 1700-talet ägdes Björboholm fortfarande av Wrangelska släkten, Per Axel Wrangel står skriven för det. År 1725 köptes det av Anders Cederflyckt, ägare till Aspenäs i Lerum. I Aspenäs ägo var det till år 1815 då Aspenäs styckades och Björboholm delades till 4 mindre gårdar som inköptes av sina brukare.

Före järnvägens tillkomst ansågs Björboholm som en avkrok i Lundby socken, något av en fattigbygd. På idyll och vacker utsikt gick dåligt att leva. En anekdot från tiden omkring senaste sekelskiftet får illustrera befolkningens värdesättande av det andra såg som en tillgång. Hustrun på gården Sunnerön var bland andra inbjuden på kalas hos kyrkoherden, förmodligen Magni, på Lundby prästgård. Prostinnan skulle göra sig gemen, och berömde deras gårds vackra läge, hur underbart det var att bo så osv. Då svarar gumman: “Ja, de kunne la gå an, bare en slapp den grömme sjön”. Hon såg ingen idyll, bara att sjön kunde vara nog så vrång och till mycket besvär höst och vintertid.

Men i 1900-talets första år kom nya tider till det undangömda Björboholm. Någon vinter i början av seklet kunde dock skogarna uppåt Wättle fjäll sjunga av hästpinglor och man kunde höra rop och tal på värmländsk dialekt. Det var värmländska skogskörare, som med i trakten aldrig skådad fart fraktade ner ur skogarna göteborgska virkeshandlares timmer, för vidare lastning på den nya järnvägen och transport till Göteborg. Som förut sagts var järnvägens tillkomst den stora anledningen till förändringar i Björboholm och naturligtvis också i trakten i övrigt. En av följderna av de förbättrade transportmöjligheterna var att förut nästan värdelösa skogar blev guld värda. Detta varade en kort tid som allt här i världen och nu är både järnvägen och grosshandlare med trevånings sommarvillor ett minne blott. Någon enstaka direktör kan finnas kvar, men trädgården sköter han själv medan direktörskan dammsuger och minns berättelserna om mormors stora stab av tjänstefolk. Tiderna har förändrats och med dem Björboholm. Om till det bättre eller sämre är inte lätt att säga. Det beror på oss själva hur vi ser det.

Lite om vår fina sjö Mjörn

Mjörn, som ligger 58 m över havet, har en yta av 55,5 km och är därmed den största sjön i Älvsborgs län. Den har ett max djup vid Sunnerö av 48,2 m. Sjön är närmare 16 km lång och som bredast 7 km. I Mjörn finns flera stora och uppodlade öar samt ett stort antal vikar. Några km nordost om nuvarande Alingsås ligger Kungsholmen omfluten på tre sidor av Säveån. Här finns ruiner av fästet Stynaborg från 1300-talet, som grävdes ut 1933 av byggmästare Tell. Efter freden i Knäred gick gränsen till Danmark i Mjörn till dess “Älvsborgs lösen” erlagts.

Alingsås, som ligger vid Säveåns utlopp i Mjörn, grundades 1613 sedan Nya Lödöse bränts av danskarna och fick stadsrättigheter 1619. Säveåns utflöde ur sjön ligger vid Solveden. Sjön Gärdshems avlopp, Gärdska ström, rinner genom staden.

Lite om den tidiga båttrafiken på Mjörn, då båtar är mitt stora intresse.

Delvis hämtat från Yngve Rollofs utmärkta bok SVERIGES INRE VATTENVÄGAR del 4

1869 inköptes från Stockholms Ångslupsbolag den första ångbåten på Mjörn, sedan ett särskilt ångbåtsbolag bildats i staden (se Alingsås Weckoblad den 16 maj 1868). Båten var odäckad och kunde ta 30 passagerare. Båten transporterades med järnväg till Nolby, men den kantrade vid sjösättningen. Vid provturen fick den namnet Mjörn och redan tre dagar senare såldes 390 biljetter å 10 öre för en lusttur på Säveån. Senare gick Mjörn turer mellan Nolhaga och Thorstö för 25 öre enkel tur. Säveån muddrades så att båten kunde gå upp till Lugnet, där Säveån och Gärdska ström flyter samman. Sjökapten Sven Adamson blev skeppare.

Den 19juli 1871 rapporterade Alingsås Weckoblad, att Mjörn vid en storm överspolats av vågorna och sjunkit i Säveån på grunt vatten 800 fot från land. Sjöförklaring hölls vid häradsrätten med ångslupens förare C Ohison och besättningskarlen Carl Johan Andersson. 1 Alingsås Weckoblad den 12 augusti 1871 utbjöds ångslupen Mjörn till salu. I september såldes Mjörn till grosshandlare A Uggla i Göteborg för 1 940 riksdaler.

Den 28 maj 1880 fastställdes bolagsordningen för ett nytt ångbåtsbolag och en ångbåt inköptes för 4 700 kr. I Alingsås Weckoblad den 17 juli omtalas, att ångbåten byggts vid Lidköpings mek verkstad och döptes senare till Jonas Alströmer. Se vidare Alingsås-Julen 1950 och Alingsås Weckoblad 21juli och 25 augusti 1880. Denna ångbåt var större än sin föregångare och kunde ta 40 passagerare. Längden var 12 m, bredd nära 3 m och ett djupgående av 1,3 m vid last, varför rännan i ån måste muddras på nytt. I annons i Alingsås Weckoblad den 24juli meddelas, att ångbåten gjorde turer till Öjared, Ryd, Järn, Kärr och Simmenås. I dagligt tal kallades ångbåten för Jonas. 1884 visade det sig att kolförbrukningen var större än vad som garanterats vid inköpet, varför en ny ångmaskin anskaffades för 1 240 kr. Från 1 maj gick Jonas i regelbundna turer till Öjared- Hjällsnäs i Stora Lundby-Björboholm-Järn-Sjöhagen i Sjövik. På söndagsturen bogserades en pråm. Vävmästare L Håkansson var eldare och senare kapten under ångbåtens sista tre somrar i Mjörn. Genom slarv med matarpumpen av en tillfällig eldare, som var aktieägare och rådman, förstördes ångpannan.