Anteckningar om släkten gjorda av Alf Gustavsson 1979-01-06 (MS)

Jag har suttit och bläddrat i mina anteckningsböcker som jag haft med mej på Landsarkivet, årtal och namn spridda i en salig röra. Att sammanfoga alla dessa uppgifter till något läsbart för andra människor blir sannerligen inte lätt.

Men trots svårighetsgraden så tänker jag i alla fall försöka, åtminstone börja på någon sorts släkthistorik.

En hel del har jag “forskat” fram i Landsarkivet som sagt, en hel del har jag naturligtvis hört berättas i min barndom. Mycket har jag väl glömt, och mycket blir väl något av “logiskt” tänkande, eller skall jag säja så måste det ha gått till eller så måste det ha varit, dock ångrar jag mycket att jag inte frågade “de gamle” innan det var för sent.

När en gammal människa går bort så tar hon med sig oersättliga kunskaper om det förgångna.

Att skriva om släkten verkar och blir säkert svårt. Den stora svårigheten blir att begränsa sig. Släkten blir ju så stor när man börjar plocka i papperen.

Det är ju så också att när man börjar med släktforskning så är det stora intresset att få fram en antavla fylld med årtal. När man hållit på ett tag är man inte tillfreds med detta, man vill veta mera. Vad var det för människor? Varför köpte, sålde, flyttade, och handlade dessa människor så? För att något kunna förstå och besvara sådana frågor, måste man tänka sig in i deras situation, den miljö de vistades i, den historiska situationen, religionens makt etc. massor av “omkringfrågor” som vi i dag har svårt att förstå. Många av dessa frågor förblir olösta gåtor.

Min farfar: Gustaf Nilsson var född 1851, hade bott hela sitt långa liv i Trankil, han hade ett utmärkt minne och kunde berätta. Tänk om jag haft samma intresse för släkthistoria då som jag har nu, tänk om jag haft bandspelare, eller åtminstone en anteckningsbok. Ja, bandspelaren var inte uppfunnen och papper med anteckningar tänkte jag naturligtvis inte på.

Min farfar hade gått tre veckor i skola, men på egen hand förkovrat sig, han läste mycket. Av gammalt folk som jag minns från min barn dom, var det vanligt att karlarna kunde läsa och skriva, men de äldre kvinnorna var ofta analfabeter.

Lagen om en allmän skola trädde i kraft på 1840-talet, men den trängde naturligtvis inte igenom så snabbt.

Den 15 april 1783 begravdes inspektoren Hendrik Lindbom, Trane.

Prästen har antecknat att Hendrik blev 73 år, alltså skulle han vara född 1710.

Ett av Hendriks barn; dottern Greta, född 1747 var gift med Olof Tranberg, Tranbergssläkten kom från Sillerud.

Olof Tranberg dog av slaganfall den 8 febr. 1795, enligt prästens anteckningar blev han 57 år 10 mån. 14 dagar. Greta dog 1802

Deras äldsta barn hade också fått namnet Olof, denne Olof Tranberg gifte sej den 9 jan. 1803 med Johanna Strandberg från Smugesund eller Storhamna som det heter i dag.

Tranbergssläkten och Lindbomssläkten fortsatte alltså att regera i Trane.

Om man skall försöka förstå vad som hände i Trane och för övrigt

i Nordmarkens gränstrakter de händelserika åren i slutet av 1700-talet och början av 1800—talet måste vi gå in i Europas historia. Napoleon Bonaparte härjade över hela Europa, det ena landet efter det andra slogs ned och besattes med franska militärer, men England klarade han inte av, i stället beslutade Napoleon att förklara blockad mot detta land.

Tsar Alexander av Ryssland och Napoleon beslöt att tvinga Sverige samt Danmark-Norge att gå med i denna blockad.

I Sverige hade vi en halvstarrig envåldshärskare som regent:

Gustaf IV Adolf, hans dåliga diplomati resulterade i att Sverige drogs in i krig med Ryssland (1809 förlorades Finland, som då varit svenskt i över 600 år) Danmark-Norge planerade nu att förklara Sverige krig, tillfället var naturligtvis lämpligt, men den gången hade vi tur, den 2 sept. 1807 seglar en stark engelsk flotteskader in i Öresund och bombar Köpenhamn i 3 dygn, något som gamla Köpenhamnare aldrig glömmer. Staden kapitulerar och engelsmännen seglar hem till sig med hela den danska flottan.

I det läget kunde Danmark inte förklara krig mot Sverige. 1809 blir Gustaf IV Adolf avsatt, med hjälp av trupper som drogs från Värmlandsgränsen.

Gustaf IV Adolfs farbror blir nu kung istället, men som kronprins hämtas till Sverige en av Napoleons generaler, Karl-Johan Bernadotte som efter att ha vänt sig mot Napoleon och varit med att besegra honom beslutar sig för att pressa Danmark att avstå Norge till

Sverige. Danmark hade i det läget inget annat val, men norrmännen var inte särskilt begeistrade, de ville vara självständiga och den 17 maj 1814 valde de en dansk prins: Kristian-Fredrik till kung Sveriges Kronprins Karl-Johan rycker då. Med en svensk här över gränsen och efter ett par veckors gränsstrider lägger norrmännen ned sina vapen och Kristian-Fredrik abdikerar.

Unionen med Norge var ett faktum, den kom att bestå till 1905.

Efter denna parentes kan vi återgå till Trane och dess historia. Alla dessa storpolitiska händelser har naturligtvis haft stor betydelse för livet i Trane och dess omgivningar.

Stora-Lees “Gibraltar” Smugesund var ett militärt strategiskt viktigt ställe, med Tullön som den centrala punkten.

En hel armedivision var placerad vid värmlandsgränsen, säkert var det tusentals militärer i Trankil under dessa oroliga år..Vi kan föreställa oss Tranevägen i början av 1800—talet med långa rader av krigsfolk, ridande, gående och släpande på krigsmateriel av alla de sorter, kanoner drogs över Tranenäset till Dragbacken mitt emot Tullön där de sedan flottades över.

Enligt kyrkoböckerna bodde många familjer i Smugesund, kanske ute på de större öarna, alldeles säkert i Sanddråga och i “Ardervik” på kartan kallas området kring Sanddråga Torpestödet, detta sannolikt en förvrängning som skett genom åren, ursprungsnamnet torde varit Torpestället eller Torpeställen. Många ortsnamn har genom åren förändrats och i detta fallet är det nog på samma sätt. 1814 är ju ett märkesår, efter detta datum behövdes inga militära anläggningar vid gränsen, folk fick flytta därifrån, torpställena fick förfalla, kanske kom också den definitiva utplåningen senare, år 1826 brann Traneskogen, enligt hörsägen ända ut till Tranenäset, det som då ev. fanns kvar av dessa torpställen utplånades säkert helt vid detta tillfälle.

Trane betecknades vid denna tid som “Halva Kronoskattehemmanet Trane” och har sannolikt tillhört Kronan

I bouppteckningen efter Olof Tranberg som dog 1795 är antecknat att han betalat 600 riksdaler specie i kronoskatte.

Om man får döma efter de inventarier som Olof efterlämnade så var det efter den tiden ett ganska förmöget hem, men trots alla inventarier så slutade bouppteckningen med skuld för dödsboet.

Någon riktig klarhet när Trane blev “vanligt skattehemman” har jag inte forskat ut, men följande är säkert:

Den 22 febr. 1830 undertecknades lagfart med följande lydelse:

Halva kronoskattehemmanet Traned som fältväbel Carl Sebenius sig tillbytt av Anders Larsson och hans hustru mot lämnande av 1/lo i tomten Källsbyn och Grunnerud samt erlagt mellanavgift 1833 r.d.

Ett skattehemman utgjorde 960 skatteöre, alltså skulle Sebenius varit ägare till 96 skatteöre i Källsbyn - Grunnerud. Trane var 480 skatteören, alltså 5 gånger större. Dessa siffror är nog inte helt riktiga beträffande arealen, för i begreppet skatteöre ingick också andra värderingar, det gällde åkermarkens kvalitet etc. Fältväbel Carl Sebenius hade nog bott i Trane några år innan lagfarten utskrevs.

I kyrkboken är antecknat “Den 3 mars 1823 vigdes Carl Sebenius från Smugesund med Maria Kyllander från Grunnerud” Den fastighet som byttes bort i Källsbyn—Grunnerud var nog Marias arvslott. Trane var chefsboställe för Smugesund och cheferna avlöste varandra ganska ofta, 1812 är antecknat att “Ombudsman” Anders Wallen bodde i Trane.

Den 1 april 1840 ringlade en lång karavan i de branta backarna mellan Ahlsbyn i Torrskog och Trankil, det fanns ingen anlagd väg så någon transport på hjul kunde inte göras. Familjerna Olof och Kajsa Olsson och Lars och Anne Johnsson var på väg till Trane.

Kajsas gamla fader änkemannen 72 årige Lars Bryngelsson fick också följa med på flyttlassen.

Olof var 44 år, Kajsa 40 år, Kajsa hade fött 9 barn av dessa var 7 i livet och alltså med, den äldste Nils var 18 år, därnäst kom Katharina min farfars mor, hon var 16 år, den yngsta Helena var bara 2 månader.

Den andra familjen var något yngre. Lars var 35 år och hans hustru Anne var 31 år. Tre barn hade dom fått och alla tre var med, Johannes 6 år, Anders 4 år och Beata 2 år.

Olof och Kajsa hade bott hos Olofs föräldrar tillsammans med brodern Nils som också hade stor familj, säkert mycket trångt och besvärligt Lars och Anne hade också varit “inneboende” hos Lars moder: änkan Sigrid Larsdotter. Familjerna var mycket besläktade med varandra något som var mera regel än undantag i isolerade bygder denna tid.

Olof och Lars var kusiner, Lars och Anne var “halvkusiner” moder till Lars och Annes fader var halvsyskon. Hur mycket dom släpade med sig kan vi naturligtvis inte veta, men nog var det en hel del för i köpet av fastigheten nämns inget lösöre. Djur hade dom förstås, med hästar, kor, får, getter och höns. Det måste varit en spännande färd framförallt för barnen. Dom fick säkert god hjälp av Annes syskon, hennes föräldrar och syskon bodde i Skenhall, hennes far Sven Andersson hade gästgiveri så där blev det nog rast med både mat och brännvin.

Sista biten mellan “Ränken” och Trane fanns en anlagd väg, gjord av militären. Om man med fantasins hjälp förflyttar sig 140 år tillbaka i tiden, på kvällen den 1 april 1840 när de trötta människorna säkert alla samlade sig i storstugan (kanske Ola eller Lars läste ur bibeln) alla hoppades naturligtvis mycket av framtiden, det mörka och besvärliga låg bakom. 140 år efteråt och med facit, åtminstone till en del, så vet man att livet för många av dom blev ganska besvärligt, även om ingen av dom blev direkt fattig på jordiska ägodelar så blev det andra svårigheter.

Huset dom kom till var stort, storstuga i mitten av huset samt dessutom en lägenhet i vardera ändan av huset, lägenheterna bestod av stort kök och stort rum, dessutom stora vindsutrymmen. Intill huset låg drängstugan som bestod av två rum och en lång s.k. svale.

Gården var nog ett s.k. kaptensboställe.

Ladugården låg nordväst om huset, visthusbod fanns öster om, grund— stenar finns ännu kvar.

Nere vid sjön, där nu “Edlas” stuga står, där fanns smedjan. Hur mycket som fanns kvar av alla torpställen i Sanddråga kan man inte få veta, men det hade gått 25 år sedan den stora ruschen då dessutom hade en stor skogsbrand rasat där 14 år tidigare, skogen var säkert dålig, åtminstone på åsarna.

Men på Tullön fanns tullstugan kvar ända in på 1870—talet, men någon tull togs inte upp längre.

KÖPEKONTRAKT AV TRANED

Torp eller Tranetorp som det heter i kyrkböckerna arrenderades av torpare långt efter köpet, det har nog funnits torpstugor på flera ställen i Trane, kyrkböckerna har flera namn på familjer som bodde i Trane, bl.a. en mästersmed Dahlberg, var han nu kan ha varit bosatt.

Undertecknade försäljer halva skattehemmanet Traned. i. Trankils socken till Lars Johnsson och Olof Olsson Ahlsbyn, Torrskogs socken, att tillträdas genast, emot en köpeskilling av 4800 riksdaler.

Summan är genom särskilda förbindelser betald och avhänder vi och våra anhöriga all rätt till ifrågavarande hemman i Traned.

Den 13 oktober 1840

C. Sebenius Maria Sebenius

Fanjunkare och mat.adjutant

Såsom vittnen till ovanstående avhandling underteckna

0.Wikström Anders Larsson

Traned

Uppgivits inför Nordmarks Häradsrätt

1:a gången den 21 okt. 1840

2:a gången den 20 mars 1841

3:e gången den 22 okt. 1841

Ovanstående är en avskrift på köpebrevet av Trane, vad som är mer eller mindre ett mysterium är, hur har dessa Ahlsbybor kunnat ordna finansiering av detta, även efter nutida bedömningar, stora köp, det är mycket egendomligt.

“Summan är genom särskilda förbindelser betald” Vilka särskilda förbindelser har ordnat denna , då mycket stora penningsumma? Några bankförbindelser fanns inte, och kontanta pengar var det otroligt ont om. Kanske löses mysteriet någon gång ± framtiden?

Något sjöfolk blev inte dessa inflyttade dalslänningar, varken deras barn eller barnbarn visade något intresse för sjön, de skaffade sej inte några farkoster, sin stora “skärgård” besökte de nog inte så ofta.

Men det kom ungdomar över sjön till dans vid “tranebjörka” och den stora “tranestenen”. Två av Ola och Kajsas döttrar blev gifta med pojkar från andra sidan, likadant blev det för två av Lars och Annes döttrar. Sjön var den förmedlande länken, den band samman både sommar och vinter. Man kan undra vad Ola och Lars tänkte när dom på våren 1864 fick se den första ångbåten komma tuffande förbi Trane? Båten hette Stora-Lee och var byggd på Ränken, den var hjulångare och döptes av folket till “fången på Stora—Lee”

1868 öppnades Dalslands kanal och trafiken utökades raskt, därmed hade tekniken gjort en stor inbrytning i dessa människors liv. Någon filosof lär ha sagt att “varje människa skulle kunna skriva en roman om sitt liv” Säkert är detta riktigt för människor som fått leva till mogen ålder.

Mycket skulle kunna skrivas om Ola och Lars familjer men jag får begränsa mej till några.

Olof Olsson född i Ahlsbyn, Torrskog den 17/5 1796

Kajsa Larsdotter född i Barkerud, Torrskog den 23/11 1801

Barn:

Nils född 3/8 1822

Katharina 5/8 1823

Anna-Maria 7/11 1824

Beata 5/6 1829

Lisa 5/11 1831

Stina 21/1 1834 - 1/3 1835

Leonar 10/12 1835 - 10/3 1836

Henrik 6/1 1837

Helena 11/2 1840

Johanna 20/8 1842

Aloander 26/7 1846

Nils var 18 år när familjen flyttade till Trane, Nils blev gift inte mindre än 3 gånger. Första giftet blev med Johanna Nybelin från Källsbyn (moster till min mormor) Bröllopet hölls 1853. Kajsa Nybelin var nog rätt van att hålla bröllop, hon hade inte mindre än fem döttrar, Johanna var den yngsta. Pappan Daniel var död sedan 14 år tillbaka.

Johanna blev tillskiftad “Nordbroa”. Alla fem döttrarna fick var sitt ställe. Nils skall enligt uppgift ha byggt både ladugård och hus som väl ännu finns kvar. Nils och Johanna fick en dotter som föddes den 18 sept. 1853 och döptes till Cecilia.

Knappt ett år senare dog Johanna i lungsot, en sjukdom som härjade hårt i Nybelinsläkten. Cecilia togs väl om hand av släkten kan man anta, men hon blev inte mera än 17 år gammal, hon dog av ”gikt” den 3/2 1870

1856 stod bröllop nr. 2, då. med Anna—Maria Persdotter, Breviken, Blomskog. Anna - Marias syster: Greta gifte sig några år senare med broder till Nils: Hinrik på Källaren i Trane, ytterligare en syster till Anna - Maria blev gift ± Trankil nämligen Lisa, hon gifte sej med Erik Andersson i Björkviken, hon blev alltså mamma till Alfred Eriksson, Trankils kommunal.ordf. i över 50 år. Alltnog Nils och Anna - Maria fick 2 barn: Per (Per på Broa) och Samuel. Anna-Maria fick heller inte leva länge, hon dog den 8/2 1863. Nils var då åter änkeman med ytterligare 2 minderåriga barn, han var då bosatt i Breviken. Tredje giftermålet blev med dotter till 0lle på Tone” Maria-Lena Olsdotter. Denna gången byggde han på Sand i Trane, jag har hört berättas att han skulle börjat bygga på. Källaren i Trane, men inte klarat av det ekonomiska.

Jag har sett ett köpebrev i Landsarkivet, daterat den 11/3 1869 där Nils Olsson köpt 10 skatteöre av sina föräldrar. Köpesumman var 600 riksdaler. 6 barn föddes i detta äktenskap: Anna, Wilhelm, Maria, Albert, Samuel och Melker.

Min farmor: Johanna Andersdotter var kusin med Maria-Lena. Nils dog den 14/8 1894 av slaganfall, han satt på långkärran på väg till Källsbyn, äldste sonen Wilhelm satt och körde, därmed hade ett strävsamt liv slutat.

Nr. 2 i raden av Olas och Kajsas barn var Katharina, min farfars och morfars mor. Om Katharina hade kunnat skriva en biografi över sitt liv, så skulle den nog ha uttryckt besvikelse. Hon fick leva länge, dog 1906 på Ramserud.

Katharina var 16 år när hon kom till Trane, 24 år gammal gifte hon sig med Nils Svensson som då var 31 år. Nils var son till gästgivaren, kyrkovärden m.m. Sven Andersson i Skenhall. Nils var också broder med Anne som var gift med Lars Johnsson, Ola och Kajsas kompanjoner om ägande av Trane. Nils var säkert en trägen gäst i Trane (på sommartid när dansen tråddes vid tranebjörken och den stora stenen)

Annandag nyår 1848 stod bröllopet i Trane, vi kan nog vara säkra på att det var ett rejält bondbröllop som stod i dagarna tre.

De nygifta bosatte sig på Tranetorpet, där föddes Clara och min farfar.

1854 flyttade familjen till Skenhall och bosatte sig i föräldrarnas Sven och Karin Anderssons hus, detta blev ledigt då, föräldrarna var gamla och fick flytta till Gustaf Svensson (Nils yngste broder) som tog hand om dom.

Vistelsen i Skenhall blev inte långvarig, redan året därpå ordnade Nils med köp av Ramserud, hösten 1855 flyttades åter, denna gång för att stanna resten av livet. Min morfar föddes där 1858.

Farfar berättade gärna om sin far, ofta väldigt nedsättande, de kom nog inte bra överens, däremot hörde jag aldrig morfar säja något ofördelaktigt om sin far. Nils blev enligt farfar starkt alkoholiserad de sista åren, men var dessförinnan en duktig och betrodd person, han var socknens nämdeman ett par perioder, han var byfogde för Källsbyns rote m.m.

Brännvinet flödade i bygderna på den tiden, det ansågs också nyttigt mot sjukdomar, man kan inte klandra när man vet att Nils dog av cancer i magen 60 år gammal.

Nils hade belånat Ramserud med flera efter dåtidens penningvärde stora reverser. Reverserna fanns på Amundserud hos Albin Jordansson en systerson till Nils. Säkert inte lätt för Katharina att hålla ihop familjen, farfar flyttade ganska omgående hemifrån, han gifte sej och bosatte sig i Gunnarsbyn.

Morfar var 19 år och fick ta hand om sin mor och syster och den skuldsatta garden.

Min mor var 16 år då hennes farmor dog. och skötte om Katharina den sista tiden, hon tyckte att “famra” var grinig och besvärlig.

Om man försöker att förstå Katharina så var det nog inte så konstigt att hon kände sig besviken, som dotter till Ola i Trane och gift med den framgångsrike Sven i Skenhalls son så borde livet kunnat gestaltat sig bättre.

Nr. 3 av Ola och Kajsas barn är Anna-Maria (Anne-Maja) ser ut att ha haft svårt att få fästman, men i juli 1856 så gifter hon sig med Olas dräng: Karl Wassberg från Värmskog. Anna-Maria är 30 år, Karl är 39 år. Dom bosätter sig i Hultet, granne med Ramserud. Där blev nog mycket arbetsamt att klara livhanken, sannerligen inga arealer att odla på, men dom klarade det. Tre barn Johan, Kristina och August.

1882 byggdes huset i Trane, Hultet överlämnades till sonen August som gifte sej med Lotta från Skållerud, Lotta hade tjänat som piga åt Anne Johnsson i Trane. Anna-Maria fick inte länge bo i sitt nya hus, året efter inflyttningen gick hon bort, den 7/6 1883.

Karl levde ytterligare några år, han dog 25/5 1888.

Lisa gick ett sorgligt öde till mötes, hon gifte sej den 25/11 1860 med drängen Johannes Persson från Låbbyn, dom bosatte sej på Tranetorpet. Barnen kom i rask följd och när det 4:de barnet föddes den 8/3 1873 så klarade varken Lisa eller barnet detta, Lisa dog den 11/3 och barnet Alfred den 18/3 1873. Johannes stod då ensam med 3 minderåriga, Johan 8 år, David 6 år och Karl 2 år. Hur detta klarades vet jag inte, men jag minns att farfar berättade om “Johannes på Torpet” hur besvärligt han hade haft det.

Morföräldrarna: Ola och Kajsa var ju gamla, Ola var 77 år och Kajsa var 72 år, men samhörigheten och hjälpsamheten var stor i gamla tider, det fanns inga sociala myndigheter att söka hjälp av, barnen växte upp och skulle enligt farfar ha emigrerat till Amerika.

Brodern: Henrik Olsson utsågs till “God man” deras arvslott i Trane såldes eller delades? Farfar sade sig inte ha sett någon redovisning

av detta, jag minns han diskuterade detta med sina kusiner: Augusta och Evald 1 Trane. Farfar måste ha bra minne av dessa händelser, han var ju 22 år när hans moster Lisa dog. Betr. Beata, så blev hon inte gift, hon dog den 13/3 1853. Som dödsorsak har prästen angivit: förkylning. Beata blev endast 24 år gammal.

WAHLENBERGSSLÄKTEN

(länk till kjell Crone som också skrivit om Wahlenbergssläkten och många andra)

I mitten av 1600-talet ägdes Sandvikens hemman i Trankils socken av Britta Larsdotter. Hon var lam i sina ben, kunde inte klara sig själv, utan måste lita på andra människors hjälp.

År 1668 lät hon därför “af ett godt beråd och välbetänkt modh, med sin släkt ja och samtycke” träffa avtal med gränstullinspektoren Jöran Sandersson i Strand i Silbodal “ att taga sig den mödan uppå att låta föda och försörja henne till dödsdagar och sedan låta henne hederligen komma till graven” Som vedergällning därför lovades “allt sitt lösa och fasta arf i bemälte hemmen: Sandviken ”Sandviken som är ett halft hemman med underliggande torp eller Ödegårdh Helleslundh, att för sig och sina nyttja och behålla till everdelig egendom.”

Jöran Sandersson ordnade så att sonen Christopher och dennes hustru Anna Persdotter tog hand om Britta. Christopher blev sedermera länsman i Nordmarken och bosatt i Huken Jöran Sandersson fick också Lilla Edets tull att ansvara för. Vid hans död voro hans egendomar: Strand i Silbodal och Sandviken i Trankil intecknade som säkerhet för av honom omhänderhavda tullmedel. Barnen fick därför inlösa egendomarna.

Sonen: tullnären Alexander Jöransson antog släktnamnet Wahlenberg, inlöste Sandviken med sin hustrus: Ingrid Svensdotters arv efter sina föräldrar frälsefogden Sven Gudmundsson i Skällsäter i Järbo socken på Dal och dennes hustru.

Alexander Wahlenberg fick lagfart på Sandviken 1688, han hade då varit bosatt ett tiotal år..

Det kunde säkert ha sina sidor att vara bosatt så när norska gränsen under dessa oroliga tider, krig var något som mer eller mindre pågick ständigt.

Alexander var ” kunskapare” under både Karl XI och Karl XII:s krig. Kunskapare var naturligtvis detsamma som våra dagars spion, det gällde för Alexander att “göra sig god vän” med vissa norrmän för att på så sätt få upplysningar som han sedan kunde skicka till militärkommandot i Sverige.

Följande berättelse blir ett sammandrag av forskaren: Bror Wideladds undersökningar som han kallar: OLOFLIG CORRESPONDENCE, en tidsbild från Karl XII:s krig mot Norge.

Alexander Wahlenberg är min farmors mormors farfars farfar. Alexander var sannolikt född 1650 eller 1651, han dog 1727, att han kunde bli så gammal, trots de vidriga förhållanden som han råkade ut för, visar ju att han måste haft en utmärkt fysik. Alexander och Ingrid fick 6 barn, kanske var det flera, barnadödligheten var stor denna tid.

Under sista året av Karl XI:s krig mot Danmark—Norge hade Alexander blivit tillfångatagen av norrmännen. Han skickades emellertid hem till Sverige åtföljd av två ryttare. Saken var den att norrmännen i februari 1679 hade infallit 1 Nordmarkssocknarna, som alltid i dessa krig gällde det att härja, råna och bränna.

Några hemman i Blomskog och Trankil hade dock undkommit, norrmännen visste om detta och hade placerat två kompanier mitt emot Sandviken med avsikt att bränna resterande gårdar.

När de nu hemsände Alexander, skedde detta för att han skulle tala om, att “om de före kvällen samma dag kunde erlägga en brandskatt av 4 riksdaler för varje helt hemman skulle de skonas”.

__ Alexander och hans folk redo hela dagen omkring med detta budskap. Man lyckades också skrapa ihop den erforderliga summan och norrmännen höll sitt avtal, hemmanen undgick att brännas denna gång.

Sedermera hade ett rykte uppkommit att Alexander i norrmännens tjänst skulle fordrat brandskatt och således gått deras ärenden. Alexander begärde då vittnesförhör vid Nordmarks Häradsrätt. Enligt protokoll friades Alexander från alla misstankar. Under de följande årtiondena skötte Alexander sin tullnärssyssla, han var nog också en duktig affärsman som både köpte och sålde fastigheter i Nordmarks Härad.

Tullare kunde ju skriva, var lagkloka och framförallt de hade kontanta medel, de disponerade statens tullkassa. Allt detta gjorde att praktiskt taget alla tullare vid denna tid blev förmögna.

Men så följde Karl XII:s anfall på Norge 1716 och i samband därmed råkade Alexander ut för ett vidrigt öde. I början av 1716 hade konungen sammandragit trupper på flera ställen vid norska gränsen. En truppavdelning stod i Holmedal och där befann sig även kungen. En lördag i februari tågade han med några hundra man av dessa trupper till Östervallskog, stannade där över natten och gick på söndagen över gränsen vid Trosterud. Sedan han dragit till sig förstärkningar fortsatte han mot Kristiania (Oslo) intog staden och försökte även inta Akershus fästning, men detta misslyckades. Kungen var naturligtvis rädd för att bli innestängd i Norge, han retirerade därför tillbaks mot Sverige. Han tog nu högkvarter på Torpums herrgård, en knapp mil från Fredrikshald. Här från denna herrgård startar Alexanders lidande.

Den 18 maj 1716 skickar kungen en skrivelse till landshövdingen över Nerike—Värmlands län: Clas Ekeblad i Örebro: Troman Generalmajor Landshövdingen. Brevet är naturligtvis avfattat på gammal högtidlig svenska, men kortfattat är innehållet följande: Militären hade kommit över brev som Alexander skulle ha utväxlat med norska personer. Kungen befallde landshövdingen att omedelbart fasttaga och föra Alexander Wahlenberg till Örebro blott och noga tillse att den misstänkte inte fick tala med någon under resan. En rent kunglig befallning alltså. Kungen skickade också en kurir till Stockholm med befallning att en inspektor: Hesselgren skulle arresteras, hans namn befanns vara om— nämnt i Alexanders brev. Alexander sattes i “svårt” fängsligt förvar och förhördes ingående, men nekade på det bestämdaste. Den omnämnde Hesselgren hade Alexander brevväxlat med angående hemmanet Sandvikens gränser, Hesselgren var nämligen inspektor på Lantmäterikontoret i Stockholm. Flera skrivelser utväxlades mellan konungen och landshövdingen, i en skrivelse daterad i juni 1716 befallde kungen att Alexander skall “examineras” på det allra bestämdaste, alltså vad kungen menade var tortyr.

(Det är känt att tortyr var ganska vanlig vid förhör under denna tid) Så blev också tillämpat på Alexander under de fortsatta förhören.

Under denna “gruvliga” behandling erkände Alexander sitt brott, men dagen efter tog han under “gråt” tillbaka vad han sagt. Kungen befann sig för tillfället i Skåne och han befallde nu att Alexander Wahlenberg skulle “Slås i hand och fotbojor” samt transporteras till Malmö slott.

Befallningen blev också verkställd. Många skrivelser hade nu utväxlats mellan kungen och olika myndigheter. Den stackars Hesselgren i Stockholm hade också “blivit svårligen examinerad” och satt “järnbeslagen” i fängsligt förvar. Från myndigheternas sida kom ständigt “underdåniga” önskningar om bevis på Alexanders brottslighet, men från kungen kom inga bevis men däremot befallningar om sträng examinering. Karl XII nöjde sig inte med detta, den 27 sept. 1716 gav han order till landshövdingen i Örebro, Att hela Alexander Wahlenbergs släkt skulle deporteras från Sandviken med omnejd.

Landshövdingen meddelar senare att ordern har verkställts, i skrivelsen nämns följande:

Alexanders hustru, mågen Brattström med hustru och barn, dito med mågen Brask, dito sonen Nils, en ogift son: Jöran, en ogift dotter Sara, så också Alexanders broder Gudmund i Backa. Alla dessa människor fick sannolikt traska och gå till Närke. Kungen går ännu längre, den 25 aug. 1717 befaller han att Sandviken skall auktioneras bort och pengarna tillfalla kronan. Vid Nordmarks Härads höstting 1717 utropas Sandviken till försäljning. “Olof i Trane” bjöd 400 riksdaler silvermynt, men kyrkoherden i Holmedal: Sven Florelius bjöd 420 riksdaler och Sandviken övergick till honom. Denne minst sagt diskutabla pastor hade av kungen fått dessa pengar, enligt Florelius som ersättning för nattlogi m.m. I över två år hade denne åldrige Alexander nu fått åka runt mellan olika fängelser i Sverige, trots att inga bevis för hans brottslighet blivit framlagda. Den enväldige hjältekonungen Karl XII behöver nog omvärderas i mångt och mycket.

Något mer än tre mån, efter Sandvikens försäljning blir kungen skjuten i Fredrikshald (30 nov. 1718)

När den värsta villervallan lagt sej utsågs Karl XII:s syster Ulrika-Eleonora till regent.

Hon utfärdade s.k. allmänt pardonsplakat vid sin kröning. Alexander Wahlenberg blev frigiven så även insp. Hesselbom som ju också varit oskyldigt fängslad hela tiden. De deporterade började återvända till Nordmarken, den 23 april 1719 utfärdades länsmanskontrakt för Alexanders son Nils Wahlenberg, han skötte ensam denna uppgift för hela häradet ända till sin död.1743. Sonen Jöran stannade kvar i Närke, gift och bosatt i Askersund, var någon tid rikstadsman samt tull och postinspektör. En sonsons son till honom var den internationellt ryktbare professor naturvetaren Göran Wahlenberg i Uppsala (1780—1851)

Ja nu var Alexander fri, men Sandviken var i pastor Florelius ägo, men på nyåret 1720 skriver Alexander ett långt välformulerat brev till Drottning Ulrika-Eleonora. I brevet berättar han om hur han och hans familj blivit behandlade, men i brevet finns inga förebråelser mot Karl XII, det var nog klokt att hålla känslorna under kontroll.

Citat: ”Min fattiga hustru och barn med mågar och deras barn under min varande arrest blivit här från orten förvisade, varit husvilla och flutit som vatten över stenar” Man yrkar att Florelius köp av Sandviken återkallas, han åberopar därvid att någon dom över honom inte finns. Brevet slutar enligt tidens sed med flera rader servila underdånigheter. Den 27 jan. 1720 remitterar drottningen brevet till landshövdingen i Örebro för yttrande.

Landshövdingen begär förklaringar från pastor Florelius. Florelius tog god tid på sej, först den 29 juli 1720 besvarar han brevet. På tidens ålderdomliga språk berättar han: att Hans Majestät Konung Karl XII hade med sin svit varit inneboende hos honom inte mindre än sex gånger, detta hade kostat honom stora uppoffringar. Kungen hade som ersättning förärat honom 420 riksdaler silvermynt och rekommenderat att för dessa pengar köpa Sandviken. Sannerligen en mycket diskutabel prästerlig gärning. Den 19 nov.1720 skickar landshövdingen sina papper till Drottningen i dessa rekommenderar han att köpet rätteligen borde gå tillbaka. Brevet har ett intressant avslutande:

“Dock hade såvida ej kommit, om icke kyrkoherden Florelius haft större åtrå till detta hemman, än en prästman anständigt varit” Slutligen den 6 febr. 1721 beslutar Kungl. Maj. att Alexander Jöransson Wahlenberg skall återfå sitt hemman Sandviken. Kyrkoherden Florelius återfår också sina 420 daler silvermynt.

Ja Alexander återfick alltså både friheten och hemmanet Sandviken. Den 18 juni. 1725 upprättade Alexander och hans hustru ett testamente, som visar att dom sannerligen inte var några fattiglappar, där fördelas nämligen bland deras barn förutom Sandviken även följande hemman och hemmansdelar: Hela hemmanet Breviken, 1/8 mantal i hemmanet Blomma samt halva hemmanet Backa och halva hemmanet Åslanda Silbodal.

Alexander Wahlenberg avled sannolikt 1727, efterlämnande tre söner, Länsmannen Nils Wahlenberg, inspektoren Jöran Wahlenberg ocb tullnären Christopher Wahlenberg som ärvde Sandviken.

Sonen Christopher omnämndes inte i konungens förvisningsorder, sannolikt befann sig inte Christopher i Nordmarken vid detta tillfälle. Christopher blev gift med Helena Margaretha Ruus. Helenas föräldrar kom från Halland, kanske befann Christopher sej “på främmande ort” Videland avslutar sin avhandling med några funderingar:

Varför drev kungen så hårt med denna fråga? Vilken grund fanns för kungens misstankar? Om verkliga bevis fanns, varför lades de då inte fram?

Man får nog konstatera att några verkliga bevis inte fanns, utan kungen sökte förklaringar och kanske även syndabockar till sitt misslyckande i kriget mot Norge.

Som “kunskapare” hade Alexander de svenska myndigheternas tillstånd att även under krigstider få vistas i Norge.

Var inte en sådan “kunskapare” helt enkelt tvungen att i viss mån spela en dubbelroll?

Slutligen, skriver Bror Videland, nödgas man konstatera, att den roll, som dåvarande kyrkoherden i Holmedal Sven Florelius spelade i detta drama, kunde ha varit mera tilltalande, än vad fallet nu var.

Christopher, den 4:e av Alexander och Ingrids barn övertog alltså Sandviken, han gifte sej med den 16 år yngre Helena Margaretha Ruus dotter till Jonas Nilsson Ruus och Gertrud Eriksdotter Oxelgren. Om Jonas är antecknat att han var handlande i Falkenberg, men har blivit tullnär i Solem i Nössemark, han dog 1746.

Om Gertrud är antecknat att hon föddes på Hälle tullkammare och dog i Trankil 1772, “över 100 år gammal”

Christopher och Helena-Margaretha fick många barnbarn, här skall nämnas några av de mest “framgångsrika”

Jonas och Christina Wahrenström fick två barn: Lisa och Jonas. Lisa blev gift med komminister Jonas Jordansson Mossberg från Dals-Ed ,Jonas var 38 år äldre än Lisa. Man kan spekulera i vilka som bestämde giftermålen på denna tid? Men rikedomar fanns och mera. blev det, släkten blev stor och finns fortfarande i Trankil. Hembygdsgården Amundserud har ägts av ättlingar till Lisa. Brodern Jonas blev gift med dotter till borgmästaren i Åmål:

Anna-Mertha Åberg, Jonas blev själv borgmästare en tid, men här fortsatte inte lyckan så länge, Anna-Mertha dog i Silbodal fattig och bortglömd.

Christina och komminister Andreas Renström. Om denna familj har forskats och skrivits mycket och mera kommer kanske att skrivas, anledningen är att ett barnbarn till Christina och Andreas blev den store donatorn och välgöraren Sven Renström, Göteborg. Göteborg fick sjukhus, bibliotek, badinrättningar m.m. av denne framgångsrika affärsman.

Cristina var endast 17 år när hon blev gift med den 31 år äldre komministern Andreas Renström.

Enl. personalia i Karlstads stifts herdeminnen fick Renström platsen i Trankil, sedan en annan sökande återtagit sin ansökan, av rädsla för prästfruns “hotfulla bröder”

Gick nog inte alltid så Gudligt tillväga vid tillsättande av präster. Någon prästgård var ännu inte bygd i Trankil, de fick därför bosätta sig i Sandviken.

Alexander får behandlas litet närmare, inte för att han var särskilt “framgångsrik” utan för att han tillhör min s.k. stamtavla.

Alexander blev gift med den 12 år äldre Ingijärd Tranéa (1718—1780) Ingijärd var av prästsläkt, hennes syster: Elin Tranéa var gift med Alexanders morbror: Nils Ruus, där var åldersskillnaden åt andra hållet.

Barnen var ju stora, den äldsta: Christopher var född den 5 jan. 1755 Alltså 25 år gammal.

Alexander skaffade hushållerska: Anna-Maria Sabel hon var född 1750 alltså 20 år yngre än Alexander, allt går snabbt för ett år senare gifter Alexander sej med sin hushållerska. Dom hinner få ett barn: Stina född den 15 aug. 1782

Anna-Maria Sabel hade en två år äldre syster: Britta Sabel, hon var också gift med en tullare: Eric Pihlström. Den 3 febr. 1782 blir hon änka med tre barn och den fjärde på väg. Inga lätta saker att klara av i dessa hårda tider. Britta fick sannolikt komma till Sandviken med sin familj, eller om sonen Christopher flyttade till Britta 1 Gunnarsbyn där hon bodde 1 vilket fall som helst, tycke måste ha uppstått för den 4 jan.1784 står bröllop mellan Christopher och Britta.

Flickorna Sabel kom från Väng, föräldrarna var: tullnär Petter Sabel född i Hån, Töcksmarks förs. 1704 och hustrun Ragnhild Kihlberg

Christopher och Britta bosatte sig i Gunnarsbyn, troligen såldes arvslotten i Sandviken till Christophers farbror Jonas.

Christopher borde haft en bra arvslott (enl. de gamla arvslagarna så ärvde manliga arvtagare dubbelt mot kvinnliga, ändrades först 1845)

Ja här uppstod knepiga släktförhållanden, hade Alexander fått leva hade han ju blivit svåger med sin son, inte dåligt!

1789 köper Christopher Elofsbyn, flyttar dit på sommaren samma år Christopher är nog väl bekant med Elofsbyn, där har hans moster och morbror bott tidigare Elin Tranéa och Nils Ruus.

Christopher och Britta bodde i Elofsbyn resten av sina liv, de blev båda gamla och dog enl. prästens ant. av ålderdomssvaghet. Britta dog 1830, Christopher dog 17 aug. 1836

Det finns mycket att skriva om dessa släktförhållanden, men för att komma vidare i historien så blir det Christopher och Brittas dotter Helena som står i tur.

Helena växte upp i Elofsbyn, kanske var det en lycklig barndom, därom kan man inget veta, hon växte upp under en krigisk tid, 1800- talets första årtionde var ju Napoleons stora decennium, Trane med framförallt storhamna var säte för militär både till lands- och sjö Säkert var trafiken på Tranevägen större då än vad den är nu i våra dagar.

Den 24 sept 1810 flyttar Helena till Strömsberg, ett Säteri i Tösse. Wahlenbergssläkten var väl känd i dessa trakter, inte långt frän Åmål. Troligen skulle Helena få en “finare” uppfostran i denna miljö 1815 blir hon hemskickad, Helena är då med barn, en verklig katastrof för en flicka under detta århundrade.

Helena blev hård i ordets verkliga betydelse, hon nekade att uppge barnafaderns namn. Barnet föddes i Elofsbyn den 8 sept. 1815, vid dopet finns inga släktingar ant. som närvarande, även detta ovanligt.

Enligt Inga Ruus som forskar i vår delvis gemensamma släkt, så skulle Helena varit förlovad med Anders Renström, men denna förlovning skulle ha tvångsavbrutits. Varför?

Jag har tidigare nämnt om Christina Wahlenberg som blev gift med komminister Andreas Renström, deras äldste son: Anders (kusin till Christopher) blev gift med Elisabeth Rudberg, Gripenberg, Tösse, i närheten till Åmål. Dom fick flera barn, den mest bekanta är självklart donatoren, göteborgaren Sven Renström, både Sven och hans syskon var ju tremänningar till Helena, var väl också ungefär jämnåriga. Kanske har vi här förklaring till Helenas tystnad, Föräldrarna till Anders hade nog andra planer än en bonddotter för sin son. Hur som helst tragedin var ett faktum, jag nämnde att Helena blev hård. Ja hon bevistade inte husförhören, gick inte i kyrkan, Hon fick flera varningar av prästen, ant. om detta finns i kyrkböckerna.

Anteckningar av Tore Erikssons, son till Olof Rikard.

Ebba Viktoria F.1902 D. 3/1 1953 ogift

Erik Olander F. 1904 D. 2/2 1955 ogift

Bedas son Karl Enok född utom äktenskapet 1/9 1894 i Våxlanda, Silbodal. Emigrerade till Amerika och gifte sig 2 ggr. och fick 7 barn. Fader till Karl var enl. uppgift David Gillstedt (Polis i Årjäng)

Bedas föräldrar var Olof Blad (häradstjänare) och Katrina Andersdotter, Våxlanda Silbodal, Årjäng.

Båda från Älvsborgs län. De kom tillsammans med de 2 äldsta barnen och bosatte sig i Källsbyn 1879. De hade gift sig 1875. De fick 3 barn:

Ferdinands far Erik Eriksson gifte om sig vid 75 års ålder 1923 med Malla (Källsbyn) han blev 91 år.

NUMBER OF VISITORS - ANTAL BESÖK sedan senaste uppdatering 2020-01-10 19:13